Idag har vi varit på begravning, maken och jag. En god vän som vi känt sedan vi var alldeles oskrynkliga och oskyldiga och inte torra bakom öronen dog väldigt hastigt för någon vecka sedan. Vi tappade kontakten med varandra för rätt många år sedan, men så sprang vi på varandra förra sommaren och tog upp kontakten igen - och så roligt vi hade, och så mycket vi skrattade!
Det är inte meningen att man ska dö när man bara är 64 år gammal och mitt i livet, att det bara tar slut mitt när man står och tömmer diskmaskinen. Men så är livet, oförutsägbart, och man blir ledsen och undrar "varför?" och tänker att man ska minsann ta vara på livet så länge man har det, och carpe diem och allt det där. Ändå så tappar man tålamodet emellanåt och blir tjurig och retar sig på småsaker - för så är ju livet, man lever och är ingen ängel, utan alla känslorna ska väl finnas med?
Idag var det begravning och den var fin, en borgerlig begravning som var så väldigt mycket Lottie - väldigt rak, väldigt envis, väldigt glad och en färgstark person! Den avslutades med Dancing Queen och det ryckte lite i benen, man hade lust att dansa ut ur kapellet.
Sedan blev det räksmörgås och bubbel på Grand, för det tyckte Lottie om. Vi åt och drack och pratade minnen och skrattade och var vemodiga och jag sörjer att vi inte får träffas igen, men tänker också att hon hade velat vara med, Lottie hade gillat det här avskedet!
Men att fem små barnbarn blir av med sin mormor, att två flickor blir av med sin mamma och en man saknar sin fru, det kan man verkligen inte gilla.
"Ett stycke vardag gjorde hon till fest" (Hjalmar Gullberg) stod det i annonsen - och så var det.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.