Kanske inte blåsippor, men...

 ...nog är det vår alltid! Ja nästan sommar, vilket den senaste veckan känts som en mycket avlägsen förhoppning. Men så plötsligt händer det! I fredags var jag ute och rantade runt med de långbenta aussieflickorna och deras matte, och det var så vackert att man kunnat gråta; mandelblom och backsippor och utsikt över slätten och glada vovvar och iskalla vindar som fick öronen att frysa till is. Inga foton blev det då, för det var alldeles för kallt. Vi hade trevligt ändå, och vackert var det, så när maken tyckte att vi kunde väl ta en liten söndagspromenad nu på eftermiddagen, ja då föreslog jag raskt Billebjer igen.

Och idag, ja då var jag nästan lite väl varmt klädd, för det var ljumma vindar som smekte ovannämnda öron. Vi hade en härlig promenad och traskade i god takt iväg ut i det gröna. Och slånbuskarna blommade fortfarande så att det var en fröjd åt det, det ser nästan ut som skummig spets på taggiga grenar.

Billebjer, ja. Slutstavelsen, det är ju "berg" det, och nog hittade maken och Loppan ett litet krön att bestiga för att ännu bättre kunna njuta av utsikten över Lundaslätten. Själv klättrade jag upp på en stätta, berg som berg tänkte jag. Nu är faktiskt Billebjer betydligt högre än så här, ifall nu någon fnyser och tycker att jämfört med Kebnekajse så är det här ju inte så mycket att komma med. Men nu är vi lite som Cajsa Warg, vi tager vad vi haver och ska man ha berg i Lundatrakten, ja då är nog Billebjer det som kvalificerar sig bäst.

När vi klättrat över stättan gick vi bort och tittade ut över det gamla stenbrottet. Man kan förledas att tro att jag behagfullt sjunkit ner där för att ta en liten paus...

...men den brutala verkligheten såg mer ut så här, om vi nu ska ha det här som en sanningsenlig och realistisk blogg. "Smidig" är inte direkt ett adjektiv som spontant faller en in när man tänker på mig.

När jag kravlat mig upp igen vandrade vi vidare, över ängar och fälader och förbi gullvivor och backsippor och vitsippor och allt vad det var, och inte kom jag på att ta några foton av dem.

Men så stannade maken och pekade uppfordrande. - Jag har hittat blåsippor! sa han. Och då fick jag ju ändå ta ett foto för att uppmuntra honom i hans botaniska upptäcktsfärder. Nu säger i och för sig google att det är skogsviol, men vi kanske inte måste vara så himla petnoga med sanningen och verkligheten ändå? Det finns väl en gräns för det?

Sen åkte vi hem och drack kaffe, och tyckte att det var ju en rasande trevlig promenad det där!

Gratulationer är på sin plats

Ja, det är mycket som ska firas. Först och främst att Loppan i söndags fyllde 7 år - skolmogen med andra ord. Nu tror jag väl att Loppan tycker att hon är tämligen färdigskolad om man frågar henne alltså, så det blir nog inget av med att skicka iväg henne med ryggsäck till Fröken i skolan. I stället fick hon en tvättbjorn. Den tyckte hon var väldigt rolig, det är inte så ofta hon får mjuka leksaker eftersom hon gått fram som Attillas hunnerhär och spridit död och förintelse bland de mjukisdjur som passerat i hemmet. Men uppenbarligen har hon ändå blivit lite äldre och klokare så tvättbjörnen lever i all högönskelig välmåga fortfarande även om den dängts omkring med och vi haft dragkamp med den. Till slut somnade Loppan gott med tvättbjörnen inom nära räckhåll.

Vi tog också en promenad i skogen med syrran, Poppy och Enya och det är så där hjärtslitande vackert ute nu; bokarna börjar slå ut, vitsipporna blommar för fullt och mitt i allt detta skuttar små rara hundar omkring. Även om jag är en höstälskande person får jag säga att det där med vår, det är inte så dumt alls! Dock undrar jag varför det är så inihoppsan kallt? Solen skiner så man förleds tro att man kan valsa runt i tunna tröjor och jackor, men de ostliga vindarna är iskalla, kommer förmodligen direkt från den sibiriska tundran för att vina runt just mina öron.

Idag har det dock funnits anledning att säga grattis till någon annan - inte av samma dignitet som Loppan, men nu ska vi inte snåla på gratulationerna. Så; grattis Kalle, äntligen hände det!

Maken och jag har alltså tittat på när kung Charles och drottning Camilla kröntes i Westminster Abbey. Man får väl säga att det var lite på tiden, den nye kungen ser inte ut som att han kommer att regera i 70 år direkt. Lite splittrad var jag, för jag håller ju på med en tröja till Pyret, och då får man hålla ett öga på maskorna och ett på prakten i kyrkan. - Är det lättare att sticka till kröningen än till en fotbollsmatch? undrade maken intresserat. Jag upplyste honom då om att eftersom jag är tämligen, för att inte säga totalt, ointresserad av fotboll så är det svårare med kröningar. Man vill ju ändå titta lite på klänningarna och hattarna och sådär. Maken ville titta på högklackade skor och blev emellanåt lite förtörnad när tvproducenten envisades med att visa körsångare i parti och minut.

Lite ologiskt kändes det till vissa delar; in kommer Charles iklädd skor med rejäla spännen och en hermelincape (?) och rätt vad det var så sliter man av honom såväl cape som rock?! Dock fick han behålla byxorna och skjortan och det var väl ändå bra. Men herregud, han hade ju glömt att stoppa in skjortan i byxorna! Lite slarvigt såg det ändå ut precis som om han haft förfärligt bråttom när han skulle ge sig iväg till kröningen. Han hade kanske glömt att sätta alarmet på sin mobil? Nåja, det löste sig och han fick långväst och guldrock och inte mindre än två kronor att balansera på skulten. Dock inte samtidigt. Det glimmade av ädelstenar och svärd och spiror och riksäpplen ven genom luften och kommentatorerna berättade vem alla var som trängdes där framme vid altaret - utom damen i blågrönt med någon slags huvudprydnad som ilade fram och tillbaks med svärden och allt vad det var. Vem var hon? Det undrade både maken och jag, och vi svävar fortfarande i ovisshet. Camilla, ja hon var mycket tjusig i en stilig vit klänning och behövde bara handskas med en krona. Som dock trasslade till det lite med luggen när ärkebiskopen klämde ner den på huvudet.

Sen skulle det åkas guldvagn, men då tog maken, Loppan och jag en promenad till Stadsparken i stället. Det finns ju en gräns för hur mycket rojalism man orkar med. Men sen var det ju ändå Pimms o'clock och det var väl ett utmärkt tillfälle att skåla lite för kung Charles.

Så cheers your Majesty - glömt nu inte att man faktiskt ska stoppa in skjortan i byxorna när man går på fin tillställning!

Gapa över mycket

Veckan har inneburit ett brett spann av saker, från gräsligaste våld till färgrikaste blommighet, med en utflykt till dekantering av det mest seriösa slag. Lite av allt helt enkelt. 

Fast innan vi kastar oss över det mest brutala så kan man ju ändå lägga in en bild på en stjärnmagnolia. Det är ju alltid fint tänker jag. Fotot togs för ett par dagar sedan och jag kan ju säga att det har liksom exploderat efter det, så när Studentsångarna ska stå på Universitetstrappan och sjunga om blommande gröna (eller är det 'sköna'? - jaja, de är kanske både gröna och sköna) dalar och allt vad det är, ja då kommer magnoliorna att prunka så där som de ska göra - men inte alltid gör vid den här tiden.

Men nu, nu kastar vi oss över våldet - fast våld av lite kulturellt slag. Maken och jag flanerade bort till Kulturen, dels för att hämta vår årsbok, dels för att titta oss omkring lite. Först tittade vi på medeltidsutställningen Metropolis som ju funnits länge, men som nu gjorts om. Tja. Alltså, jag begriper inte, när nu Kulturen har en av de bästa utställningar jag sett, nämligen den om Modernismen, så pratar de aldrig om den (den kunde i ärlighetens namn kanske fräschas upp lite den också), ja då lyfter man fram den här som inte kändes så himla mycket nyare? Lite mer estetisk kanske den blivit, vilket innebär att man får skutta som en duracellkanin fram och tillbaka för att eventuellt hitta någon information om de föremål som ligger i montrarna. Kranierna som lite käckt tittade ner på besökarna tidigare är ju nu borttagna, men i en monter, ja då hittar man ändå en och annan...

... - så sned han ser ut i gapet, sa jag förvånat, innan maken påpekade att har man fått en rejäl spik genom skallen, ja då kan nog käken hamna på sniskan. Fast jag får ju säga att han (säger jag fördomsfullt) log rätt vänligt ändå.

Vi lärde oss också att det nu (åter)introducerats ett nygammalt yrke i Sverige och det kan ju vara bra att veta om man går där lite i valet och kvalet vad man ska ägna sig åt i sitt yrkesliv. Jag vet inte riktigt hur het marknaden är vad gäller rustningar, men man kan alltså bli rustningsmakarmästare, vilket senast inträffade på 1700-talet. Numera är dock yrket, som sagt, åter godkänt av Sveriges Hantverksråd. Fast jag vet inte jag, jag tror nog jag håller mig till stickningen, även om det var himla intressant att se hur man snor ihop en rustning.

Ganska tjusig ändå, och rörligare än man kan tro. Jag gillar ju också att man piffar till det med lite plymer, det får ju vilken outfit som helst att se mycket mer flärdfull ut!

Sen behövde vi balansera all denna machismo med att titta på lite färgglada tyger, förvisso designade av en man de också, men blommiga och fruktiga och liksom glada av sig.

Människan lever ju inte av kultur allena, man måste äta lite också. Så en kväll traskade vi iväg till Hypoteket där vi firade goda vänner som fyllt en massa jämna år. Åter man god mat, ja då vill man ha goda viner, och dricker man goda viner så kan de ju behöva dekanteras. Och det får man väl säga att de tog på största allvar på Hypoteket. Inte en droppe vin spilldes heller. 

Vilket dock inte kan sägas om såsen, när huvudrätten skulle dukas av, men vad gjorde det? Medan det byttes duk kilade vi upp till trädgården längst upp, där man har utsikt över domkyrkan, och det är ju inte så ofta man får se den lite grann så där från ovan.

Idag tar vi det dock ganska lugnt, Loppan, maken och jag har varit på torget och köpt fisk till ikväll. - Vi vill ha fisk, sa vi till försäljaren i fiskvagnen, - men vi vet inte vilken fisk. Vi vill inte ha lax eller röding, utan något nytt! Den glade försäljaren försökte då prångla på oss torsk, men då satte maken sig på tvären. Tonfisk lämnade oss också ganska kallsinniga, men sen landade vi på havskatt. Den ligger nu och jamar i kylskåpet i väntan på kvällen. Och ikväll, ja då drar det stora valborgsfirandet igång, men vad gör det? Öronpropparna ligger redo och jag tänker mig att med magen full av havskatt sover man nog gott ändå.

Kalasdags!

 Helt plötsligt så bara sammanfaller allt det man gått och längtat efter; det är dags för kalas, solen skiner som om det vore sommar och svärsonen  har dragit igång grillen. Härligt är bara förnamnet!

Tyvärr var svärdottern och Kickan hindrade att närvara pga av rossel i rören, men sonen kom och hämtade föräldraskapet. Vi räknade ju kallt med att det skulle serveras en eller annan gratulationsprocent nämligen. Och så rätt vi hade!

Altandörren stod öppen och man kunde bara spatsera ut i grönskan, något som de fyrbenta gästerna uppskattade lika mycket som vi andra.

Medan dottern blandade färgglada drinkar med stor ackuratess kollade Pyret in presenterna och jag tror de fick med beröm godkänt allihop.

Sen gick hela firandet igång rejält! Det minglades och åts ost och dracks drinkar och pratades och skrattades och kisades mot solen och med jämna mellanrum fick man tjoa på Loppan att sluta skälla efter katterna. Till slut gav jag upp och låtsades att det säkert var en grannhund som stod och gastade "öh, var e' katterna?!". Så mysigt att sitta där i solen och glömma allt vad vantar och mössor och snålblåst heter, utan bara ha det synnerligen trevligt!

Så småningom var det ändå dags att dra sig inåt för då hade svärsonen fixat färdigt med maten och det kan man ju inte missa! Vi åt så vi blev fyrkantiga, vi skålade och sjöng för dottern och hade en otroligt trevlig kväll!

Efter en chokladtårta som inte gick av för hackor, det var nästan så att man gick ner för räkning, så avslutades kvällen med spel. Först vann lag dotter och svärson en omgång, och sen slog minsann lag make och jag till med att vinna nästa omgång. Lag Son och syrr vann inte, men verkade nöjda och glada ändå. Sen var det ändå dags att dra sig hemåt igen, full av god mat, goda viner, värme och glädje och fina minnen från en härlig kväll.

Grattis på dig kära dotter - vi ser fram emot nästa födelsedag!

Neymar och jag

 Maken gillar ju att titta på fotboll, och därför är det kanske inte så himla konstigt att han emellanåt använder sig av fotbollsreferenser. Idag, till exempel, var ett sånt tillfälle. Nu är det kanske så att inte alla omedelbart ser kopplingen mellan Neymar och mig. Neymar är en vältränad biffig typ - men måhända något av en drama queen? Bara någon så mycket som nuddar honom ramlar han omkull i en liten hög och vrålar av smärta - i alla fall så länge innan han inser att nähänä, domaren gick inte på den lätte.

Här kommer man ju osökt att tänka på hur Formel 1-förarna drämmer rakt in i en mur, voltar fyra varv och sedan kliver ur bilen som om inget hänt. Således jämför ingen dem med Neymar.

Nu kan man ju undra; är det verkligen så att maken hade fog för sitt uttalande? Inte är väl jag en överdramatisk Drama Queen av gnälligaste slag? När sonen ringde tidigare i eftermiddags berättade jag för honom vad maken kallat mig (och, i ärlighetens namn, även varför). - Rullade du runt på golvet och vrålade? undrade sonen då.

Men här vill jag faktiskt hävda att nej, det gjorde jag inte. Det kan hända att det vrålades lite. Att svordomarna flög genom luften. Att jag var på vippen att slå sönder saker. Men rulla runt på golvet, så långt gick jag inte.

Nu kan man ju undra vad som orsakade detta utbrott? Eller förresten, med tanke på tidigare blogginlägg så kanske det inte är så konstigt?

Dagen började i alla fall mycket bra. Solen sken. Golfrunda var inbokad. Loppan var duktig. Maken och jag spelade bra och det det var en tuff kamp om vem som skulle avgå med segern. I alla fall ända tills jag gjorde det där fatala nubörjarmisstaget efter två slag på 7:ans hål. "Det är roligt när man spelar bra", sa jag då. Mitt nöt. Man säger inte sånt. Det är bara att inse att efter ett sånt oförsiktigt uttalande så går det åt pipsvängen. Och alltså sopade maken hem segern efter 9 hål på ett mycket rättvist sätt - han hade ju inte sagt något om hur det gick. Jaja.

Men jag tar det med fattning, inte blir jag upphetsad över en sån sak.

Det som fick mig att bryta ihop var att börja sätta igång den nya telefonen. Herregud vad man ska koppla ihop och godkänna och massor av frågor får man om man tillåter ditten eller datten - man grips genast av en hemsk misstanke att om man är medgörlig, ja då kommer man bums att straffas av elakartade virus. Alltså provar man med att svara "nej" på sådana frågor och då säger mobilen triumferande att jahaja, men då funkar inte denna app. 

I alla fall, det var inte det som fick bägaren att rinna över, det var att installer ett nytt bank-id. Man kan ju numera uppenbarligen inte leva utan ett sådant - ja det kan helt enkelt så att man inte finns, om man inte har ett mobilt bank-id. Alltså läser man instruktionen och tycker att man gör precis som där står och vips så har man liksom avinstallerat och spärrat och haft sig, men har man något nytt-bankid? Nej det har man inte. Och det var då maken kom löpandes och sen försökte lugna ner sin fru som ylade som en hysterisk Medusa.

- Skratta inte! sa jag till maken då, för jag såg nog att det ryckte i mungiporna på honom. Maken försäkrade att han visst inte skrattade och kämpade ännu mer för att hålla anletsdragen i styr. - Ring supporten, sa han sen och det var ju ett förnuftigt råd som jag ylade ännu mer över att näe, det tänker jag visst inte göra, så det så! Men sen insåg jag själv hur orimligt tramsig jag var, ringde supporten och vips så hade jag ett nytt bank-id. Således existerar jag igen.

Och nu är jag mitt vanliga, fryntliga jag, så långt från Neymar som tänkas kan. Det tycker maken är skönt, säger han.

Jag kan inte säga att jag helt försonat mig med den nya mobilen, men den dög i alla fall till att ta ett foto med när vi satt ute i trädgården och drack lite vin i det välsignade solskenet. Och det är ju ändå bra, tänker jag.

För säkerhets skull har jag även provat att ta ett foto av Loppan. Det gick, så man får väl ändå hoppas på en ljus framtid tillsammans, mobilen och jag. Dock utan Neymar.

Prokrastineringens tid är förbi

 I alla fall tillfälligt. På sätt och vis.

Det är så att jag länge insett att jag måste köpa en ny mobil. Den har ett antal år på nacken, och vägrar nu att behålla laddningen någon längre tid. Fotona tycker jag också lämnar en del övrigt att önska, så en ny apparat vore säkert bra. Men så är det ju det där med att jag inte är en sån som jublar över att köpa ny teknik. Jag är snarare en sån som misstänksamt tycker att "man vet vad man har, men inte vad man får". Jag tänker alltid att det kommer att bli en del hårslitande, en del svärande och en hel del frustration.

Alltså har jag nöjt mig med att säga "jag ska köpa en ny mobil" och tänkt att bara det att säga det, visar på en viss handlingskraft.

Men så igår, när jag varit ute på morgonrundan med lilla Loppan (som lever i lycklig okunnighet om allt vad mobiler heter) sa maken, bara så där; - ska vi inte köra och köpa en ny mobiltelefon till dig, jag behöver ändå köpa en extern hårddisk.

Paniken slog till. Bara så där, kasta sig i på den djupa sidan utan att hålla på med ett-två-tre-på-det-fjärde-ska-det-ske i minst tre repetitioner?!

- Det går inte, jag ska ut i skogen med Susanne och hundarna och så ska jag sätta upp en ny spets, sa jag och kände lite att jag var saved by the bell.

- Jaha, du har redan två saker på agendan i dag, då går det ju inte, sa maken på ett sätt som man bara kan beskriva som synnerligen förargligt. 

Jag blängde surt på honom, men insåg att det kanske ändå var dags att bita tjuren i de sura hornen, eller vad det nu heter.

Alltså åkte vi till mobilaffären och fick prata med en ung man som efter att ha insett att min entusiasm för mobiler var ganska mycket en o- sådan, hjälpte mig att hitta en lagom och bra modell. - Du behöver öronsnäckor också, sa han sedan och sålde på mig sådana också. Där lyckades jag i alla fall komma med ett klart besked i en teknisk fråga; vita skulle de vara. Inte svarta.

Sen, i ren eufori över att ha kommit i mål, köpte jag ett skydd för skärmen också. Det sätts på i kassan, sa den unge mannen då, och jag tänkte att det var ju ett steg framåt, eftersom jag kom ihåg hur himla svårt det är att få bort alla luftbubblor.

När jag hade betalt och damen hade satt på skärmskyddet sa hon att det vore bra om jag var lite försiktig de närmaste dagarna, för klistret behövde härda lite, i ett par dagar eller så. - Underbart! utropade jag då, eftersom jag insåg att detta, det gav mig ytterligare ett par dagars respit innan jag måste ta tag i att få fjong på en ny mobil. Jag insåg att jag nu med gott samvete kunde lägga mobilen på vänt ett lite tag.

Sen visade det sig när jag kom hem att ja, jo, visst följde det med en usb-kabel för att ladda eländet mobilen, men ingen stickpropp. - Du kan låna min, sa maken då som insåg att man måste smida medan järnet är varmt. 

Så ja, jo, nu är mobilen laddad, och jag har varit i affären igen och köpt mig en stickpropp. - En sån följde alltid med förr, sa jag till den unge mannen, som var en annan ung man, men lika tjänstvillig. - Vissa saker var bättre förr minsann, fortsatte jag. Eftersom kunden alltid har rätt (?), höll den unge mannen med, även om han kanske tänkte något annat för sig själv.

Styrkt av detta har jag lyckats koppla öronsnäckorna till min platta, så nu kan jag titta och lyssna (!) på Trädgårdstider utan sladd! Triumfernade rusade jag in till maken och utropade att "jag är ett tekniskt geni!". Maken tittade frånvarande upp från sin bok och sa något uppmuntrande innan han återvände till forntiden igen (åh, en härlig tid! Inga mobiler, inga routrar, inga konstiga termer).

Nu har jag med helt rent samvete lämnat den nya mobilen åt sitt öde en dag till eller så, och själv ska jag iväg och dricka champagne. Jajamen, bara så där, på en onsdag lunch. Och solen den skiner!

Vågar man hoppas på att dagen fortsätter på samma bra:iga sätt hela dagen? Låt oss tro det!

Veckobokslut

Så är det dags att lägga ytterligare en vecka till handlingarna. Vi är ännu en vecka närmare Våren - för att inte tala om Sommaren! Och nu kan man väl ändå säga att det händer saker. På balkongen, till exempel, där blommar såväl små narcisser som penséer, och det, kan jag säga, gör de j-kligt rätt i. Man känner sig liksom mild och blid till sinnes när man skådar blomsterprakten.

Maken och jag har också plockat fram trädgårdsmöblerna från förvaringen under presenningen. Ännu har det inte blivit en utefika, men det ligger i pipeline, det är helt klart. Jag har också kastat mig över kirskålen som stuckit upp sitt grönskande nylle.  - Kom hit ska jag rycka huvudet av er, säger jag och är inte alls på det där humöret, "live and let live". Nä, när det gäller kirskål är jag mer av åsikten "live and let die". Och då är det jag som ska leva och kirskålen ska döden dö.

Men annars är jag en blid och vänlig person. En sån som gillar färggranna strumpor, även om jag måhända gått något över gränsen här? Ja inte vet jag, men man blir lite lätt skelögd när man skådar färgprakten och de osynkroniserade ränderna. 

När man stickat färdigt ett projekt, ja då får man såklart köpa mer garn. Det säger ju sig själv. Vad vore livet utan garn? Tomt och innehållslöst, rena öknen. Alltså åkte vi till Helsingborg, väninnan och jag.

I Helsingborg, där sken solen! Och vi hade förvisso sett fel på öppningstiden till den relativt nyöppnade garnbutiken, men sånt är ju lätt avhjälpt.

I all synnerhet är det lätt avhjälpt om man kan gå på Ebbas fik och dricka kaffe och äta  medan man väntar på att garnnirvana ska öppna sig - och jag får nog säga att de tog det där med dammsugare till en ny nivå.

Styrkta till såväl kropp som själ, gick vi sedan tillbaka till garnbutiken och dividerade om man kan sticka något i rosa ('självklart!' sa jag, 'ääähhh, jag vet inte, jag är kluven till rosa' sa väninnan som inte är så rosa av sig). Jag påtalade att det nog vore på tiden att hon tog itu med sin rosa-aversion och omfamnade färgen som ett feministiskt statement och sålunda åkte väninnan hem med rosa garn till en Sofie scarf. Själv gick jag på apelsingult. Och sen, ja sen fick det bli lite annat garn som måhända ska bli tröjor till mig närstående rara flickor.

När vi med gott samvete inte kunde inhandla mer garn tog vi en promenad ner till havet. Det var liksom så där perfekt hav:igt som man gärna ser att hav är. Och molnen seglade över himlen, vi hade garn i våra kassar och livet, det var verkligen värt att leva!

Och sen hände något märkligt. Ibland när man är ute och kör någonstans, eller traskar runt i en stad så där, och hungern ger sig till känna så har man en något naivt romantisk bild att man bara ska snava över den där pittoreska krogen, eller fantastiska caféet eller sisådär. Oftast slutar det ändå med att man hamnar på en vägkrog längs Autobahn, eller på en McDonalds - men tänk, rätt som vi strosade på i bästa samförstånd så såg vi en skylt. "Madam Mustache" stod det på skylten och jag tänkte att det var ju ett märkligt namn på en damfrisör. Men så visade det sig vara en synnerligen gammal och synnerligen trevlig restaurang, en sån där man känner att man nog är i utlandet - kanske i Danmark? eller Frankrike? Oavsett så var det alldeles väldigt trevligt och väldigt gott och dit kan jag absolut tänka mig att gå fler gånger. Bara en sån sak som att de hade kalvlever Anglaise som ett stående alternativ - man baxar av förtjusning, det gör man.

Idag har vi dock inte ätit kalvlever, nej idag har vi ätit köttbullar. Jo, för idag fick vi fint besök! Först kom Pyret och Grynet och vi lekte utomhus och sen var det dags för Pysselrummet där vi ritade massor av djur och kavlade lera och gjorde kakor, innan det var dags att bege sig upp i lägenheten igen och koka potatis och pasta och värma köttbullar och sånt, innan mamma och pappa kom och utspisades med köttbullar och gröna ärter. Kan tyckas vara en märklig kombination, men jag greps av en plötslig ruelse över att det nog vore på sin plats med lite mer grönt och tja, då var det gröna ärter som fanns i frysen. Vissa tog inte så mycket av ärterna, men mer av de rårörda lingonen och det får man göra precis som man vill tycker jag nog.

 Det är minsann inte bara kirskålen som levt upp, det är har drällt av glada studenter i kvarteret hela dagen också. - Mormor, de låter mycket, studenterna, sa Grynet när vi var ute i trädgården. - Men på natten, då måste de ju vara tysta, för annars kan man inte sova, funderade Grynet vidare. Mormor, hon tänkte att Grynet, hon är minsann mäkta klok, hon. Tyvärr är dock inte studenterna lika kloka.

Men lite sådär, det är var veckan haft att bjuda på. Jo, just det, jag håller på att starta ett nytt knypplingsprojekt också. Dock utan minsta lilla svan, så då kanske det kan gå bra?