Att ta farväl

Igår var det åter en strålande solig dag - och det var dags att ta farväl av pappa. Min sociala pappa hade älskat att vara med, det sa både syrran och  jag; det var många vänner, kusiner, farbröder, fastrar. Också vi! Det var otroligt många vackra blommor, det var vacker musik, det var känslofyllt och gråt och skratt om vartannat.

Det var inte högtravande alls; prästen var precis så varm och mänsklig som pappa hade uppskattat. Och det var, mitt i allt det tunga, roligt att träffa så många av släkten och av pappas vänner.

Men som sagt; han skulle varit med. Fått äta gräddtårta, som han älskade. Men pappa, du hade gillat tårtan, och vi åt för dig också. Du skulle också hört talet som syrran höll - ja du hade gillat att vara där, prata med folk, äta tårta, sen dricka lite vin hemma hos oss.

Fast - han var ju med! Han fanns där, svept i den vackra blå quilten som syrran sytt åt honom, som han haft när han vilat sig, och som han nu fick gå in i den sista vilan insvept i. Det känns bra.

Och dessutom fanns hans handskicklighet där i stort mått! Inte bara i kyrksilvret som också kom från Wiwen Nilsson, där pappa arbetade i så många år, utan också i alla våra smycken..

Allt hade han gjort. Visst vara han duktig, pappa? Och dessutom har hans skicklighet gått i arv till min syster, som gjort det här lilla hänget av en västgötaspets till mig. Huliganen upp i dagen!

Vårkänslor

Nu spritter vårkänslor så att hjärtat slår saltomortaler i bröstet på en! Det är nu man inser hur mycket lättare livet är att leva när det är ljust när man kommer hem från jobbet. När köksdörren kan stå öppen ut mot trädgården utan att värmeräkningen löper amok. När det spirar och spritter och klorofyllen ligger i startgroparna.

Det är längtans blåa blommor! (observera nu hur smart och poetisk jag är - jag kommer nämligen inte ihåg om det här är ormöga eller förgätmigej. Men att den är blå, det kan man i alla fall inte ta miste på! Sen verkar jag ju då lite litterär, bara så där på köpet).

Och det är andra blåa blommor. Kan vara en scilla. Eller en vårlök. Eller förresten, hur har jag det med grammatiken?! Det är ju i pluralis! Flera blommor, alltså mer än en.

Sen kan man njuta av solbelysta Huliganöron. Se hur vacker aftonsolen lyser upp hans päls? Visst blir man väl lite lyrisk?

När man sett sig mätt på huliganöron drar man sig bort mot rabarbern. Rabarber, det är gott, det! Fast jag får ju erkänna att rabarber i det här stadiet ser lite lätt, vad ska man säga, ekivok ut. Som något ur en barnförbjuden film. Naturen är ett förunderligt ting, det är då ett som är säkert. Alltnog och emedan, på rabarberbilden kan man även avnjuta årets kirskål som sticker upp sina fula trynen.

Allt är dock inte kirskål i trädgården (gudskelov! vill man utbrista). Titta bara på tusenskönan, hur ljuv är inte den? Fast, när jag tänker närmare efter så kan man nog likna även tusenskönorna vid ogräs... men nu gör vi inte det, nu ser vi på trädgården med förlåtande och fördomsfria ögon.

 På planteringsbordet står krukor och fat redo - redo att fyllas med nya skrangliga sådder, nya experiment som kan lyckas. Eller inte.

Fröpåsar är som sagt införskaffade. Och handen på hjärtat - Petroselinum crispum, nog blir man glad bara av namnet? Det känns som att det här kommer att bli bra persilja. Krispig persilja. Persilja man vill hugga tänderna i.

Och inte tar vårkänslorna slut där, ånej. Jag har i sann husmoderlig anda tagit in lite körsbärsgrenar och syrenkvistar för att ha lite klorofyll även inomhus. Och titta! Nog ser det ut som att det är yttepyttesmå syrenblommor på gång?

Undra på att vårkänslorna svallar högt.

Tidsperspektiv

Jag har lite svårt att sova för tillfället. I alla fall på därför avsedd plats. Däremot slocknar jag i soffan varje kväll, men det är ju inte där man ska åtnjuta sin skönhetssömn, och det är säkert därför jag börjar bli rynkig som ett gammalt russin.

Somnar gör jag nog, men sen vaknar jag tidigt. Och somnar inte om. Det är jag och rynkorna som ligger där och håller varandra sällskap.

Imorse vaknade jag också halv fem. Men eftersom det numera är sommartid var klockan halv sex och det är ju en helt anständig tid att gå upp på.

Det är bra med sommartid.

Fågelperspektiv

...eller om vi ska citera den odödlige Edvard Persson: när man ser det lite grann så här från ovan


När man borrar efter bergvärme, 36 hål på avgrundsdjupa djup, ja då låter det. Då klagar måhända grannarna. Då kan det hända att byggbolaget försöker blidka dessa gnällande grannar med en lite utflykt upp i det blå.

- Jag ska få åka bygghiss upp i Lunds högsta hus, alltså sån där hiss på utsidan. En ohyggliga massa våningar upp ska vi åka! sa jag upphetsat till maken.

Maken gillar många saker. Många konstiga, det medges, men också många som kräver mod. Han kastar sig med dödsförakt utför slalompister till exempel, medan jag står kvar på toppen och hyperventilerar. Däremot gillar maken inte höjder. När vi var uppe i Eiffeltornet stod jag och dottern och beundrade utsikten medan de manliga medlemmarna av Huliganfamiljen klamrade sig fast längst in. När jag tvingade maken upp i Peterskyrkans kupol var det enbart det faktum att man inte kunde gå tillbaka utan var tvungen att fortsätta som gjorde att han kom upp. Utsikten såg han dock inte. Alltså ställde han sig högst frågande till min entusiasm. Men jag insåg ju att jag kunde åka upp utan slalomskidor på fötterna, jag behövde inte tänka ett ögonblick på lägg vikten på dalskidan så jag var lugn som en filbunke.

Morgonen randades. Och det var.... tja dimmigt. Och vem ser något i dimma som man kan skära med kniv? Oroligt läste jag och kollegorna alla väderleksprognoser som vi kunde hitta på nätet. Och alla sa att jo, det skulle nog klarna upp. Kanske.

Men så, halv ett på dagen visade sig Lundahimlen från sin bästa sida. Nu var det dags! Mot nya svindlande höjder! utropade vi och kastade oss in i hissen, efter att ha blivit vederbörligen säkerhetsinstruerade.

Lite besviken var jag över att man inte bara fick åka på en planka upp så man kände sig fri såsom fågeln - nu var det mer lite burfågel över det hela. Men man såg ju ut i alla fall! Så här är utsiken från undulatperspektiv.

Väl uppe på 18:e våningen fick vi gå ut på en ofärdig altan och då kunde man ju fotografera kranen i motljus, om man ville. Det ville man eftersom man kände sig lite lätt artistisk.

Ska jag vara helt ärlig kunde utsikten varit mer imponerande om det inte varit så disigt. Inte såg man öresundsbron. Inte såg man Turning Torso. Men om man kollar till vänster i bilden ser man två små kyrktorn. Detta är domkyrkan i Lund och den är faktiskt inte alls så liten kan jag intyga.

Åt andra hållet såg man vattentornet - fast då fick man hålla sig inomhus. Man kan nämligen inte stå och fotografera från 18:e våningen utomhus om man inte har en altan att stå på. Det är inte att rekommendera.

Som sagt; några slalomskidor behövdes till all lycka inte. Däremot fick vi ikläda oss diverse skyddsutrustning. Hjälm i rött. Vantar i grått. Neonväst i oranga. Och skor i illrosa... en förtjusande kombination. Synd att ni inte får se mig på bild iförd denna stass, men tyvärr råkade jag ju inte fastna på bild. Det var ju väldigt förargligt. De rosa 45:orna är inte mina. Hade jag haft dem på mig hade de nog kunnat tjänstgöra som slalomskidor eftersom jag normalt sett ikläder mig små 36:or.

Sen åkte vi ner igen, ner till terra firma. Därefter åkte jag hem till maken och skroderade om utflykten upp i det stora blå, hur häftigt det hade varit. Han såg inte övertygad ut.

Man kan väl ändra sig?

Kalla mig vindflöjel. Kl 23.36 inför jag ordverifiering. 20 minuter senare tar jag bort den och inför förhandsgranskning istället. Nu får vi se hur det funkar.

Tjohooo!!!

Såg ni? Såg ni?? Vavava?

Förra inlägget skrevs klockan 23.36 en fredag kväll!! Och jag var vaken. Jodå, man måste vara vaken för att skriva blogginlägg. Det är allmänt känt. En av livets grundläggande sanningar, lite av en naturlag.

(Att jag redan sovit i soffan en stund behöver jag väl inte avslöja? Nog kan jag väl låta er tro att jag är en sån där typ som orkar hålla sig vaken jättesent och inte glider in i dvalan någonstans vid nio-halvtio?)

Jag beklagar

Det finns inget jag önskar högre - eller jo, om vi ska vara ärliga finns det kanske det, men inte många saker i alla fall - än att hålla mina bloggläsare på gott humör! Vill folk läsa min blogg blir jag glad. Har man synpunkter, typ på ordeverifiering av kommentarer, lyssnar jag gärna på det. Och tar bort ordverifieringen.

Men nu är det så att jag fått in en del spam i kommenteringarna. Katter bland hermelinerna - eller om det var tvärtom? Ulvar i fårakläder. Elakartade kommentarer. Så jag har, trots att det bär mig emot, återinfört ordverifieringen igen.

F'låt. Jag hoppas att ni ändå vill och kan kommentera.

Eller ska jag kanske införa förhandsgranskning? Så att jag kan mota spammen i grind?

Naiv? Blåögd? Obotlig optimist?

Ja, man kan ju undra. För nu har jag gjort det. Igen.

Ingen kan väl förneka att vårsolen börjat stråla (om inte annat så ser man det på fönsterna som helt plötsligt visades upp i all sin vintriga solkighet. Usch så jobbigt. Hur löser man det när man avskyr att putsa fönster? Jo, man ber sin make såklart! Herregud jag är så smart så jag skrämmer mig själv emellanåt).

Men nu var det ju faktiskt inte fönsterna jag skulle bre ut mig om heller. Jag bara råkade lockas på villospår där ett tag.

Nix. Solen skiner. Våren kommer galopperandes. Och jag har liksom glömt alla de där andra tillfällena när jag gripits av samma eufori och sett för min inre blick hur trädgården skulle prunka av alla de vackra sommarblommor som ömt hade såtts, gallrats, ansats och planterats av mina egna gröna fingrar. Sen har det ju liksom mest bara blivit något rangligt, skrangligt, tanigt och skämmigt av det hela. (Utom tagetes då, denna praktblomma som tycks klara även min "ömma" omvårdnad).

Så nu har jag slagit till igen. Fröer har införskaffats. Fast jag har ett annat angreppssätt i år, i år ska jag ha små köksodlingar som ska slå sin omgivning med häpnad. Helst genom sin gröna prakt då, hade jag ju tänkt, inte genom att ha en ökenliknande odling fylld av små ört- och grönsakslik...  Hela kvarteret ska sucka av beundran när de promenerar förbi min prunkande persilja, väldoftande basilika, frasiga sallad och vippiga dill. För att inte tala om de trogna kryddoftande tagetesen såklart!

Påsarna ligger i beredskap! Om jag bara kommer ihåg att så dem så kommer ovanstående scenario att utspelas. Det tror vi på. Så här, när det ännu är mars i alla fall...

Triumfens ögonblick

 Har jag nämnt att maken har en del udda intressen? Jo, det har jag bestämt för mig att jag har. Sådär i förbigående i alla fall.

Maken gillar olympiader. Om olympiader har det gjorts en del filmer, bland annat Triumfens ögonblick som jag därför sett i runda slängar sisådär 22,5 gånger. Uppenbarligen kan man inte få för mycket av springande skottar som vevar med armarna och sorgmodiga oxfordstudenter som kutar runt campus. För att sedan kuta i Paris, dådå.

Men i alla fall, nu var det inte Harold Abrahams eller Eric Liddell vi ska prata om, ja faktiskt inte ens om maken. För vad är väl en olympisk triumf mot vad som i arla morgonstund utspelade sig längs Baravägen i Lund?

Men låt oss nu inte hasta över detta ögonblick, låt oss avnjuta varje liten triumfartad sekund av händelsen. Vi börjar alltså från början:

Nu är det mars. Då är det vår. När det är vår, då cyklar man till jobbet. Om man cyklar till jobbet och har en Huligan, ja då får han åka cykelkärra, detta vrålåk som införskaffades i somras. Huliganen fick då inte åka så många gånger, för det var ju då Zoya kom in i våra liv och då vi startade Huliganens hunddagis. Sålunda; inte så mycket jobbande för Huliganen. Alltså blev han inte så van. Och när Huliganen inte är van och känner sig trygg med något, ja då låter han. Ihärdigt. Mycket. Lite varierande. Vi for alltså då fram genom Lund, låtandes som en mistlur på cykelfärd. Folk hoppade högt när vi passerade. Huliganen varierade tjoandet med att låta mer som en gris; oink, oink, OINK!!!


Sen blev det vinter och då cyklar man inte. I alla fall inte jag. Och om inte jag cyklar, ja då kan ju ingen åka cykelkärra. Av A följer B, kan man se det som. Om A=icke-cyklande och B=icke-åkandehundkärra. Lite som en ekvation, det där.

Men nu var det dags igen, för Zoya har ännu inte kommit hem från sina mödraplikter.
Jag cyklar.
Huliganen låter.

Men så, häromdagen, blev det tyst en ganska lång stund. Jag greps av en hemsk misstanke; hade Huliganen flytt sitt lilla oranga fängelse på hjul? Jag vågade inte titta efter, men när jag stannade vid rödljus sneglade jag bakåt. Där satt då Huliganen i godan ro och kikade ut genom bakrutan. Sen kom han på sig igen och oink-oink-oinkade ett tag, men nog verkade det lite lovande?

Och så! Imorse! Inte ett skall! Inte ett oink! Inte ett gnäll. Bara tystnad. Vi skrämde inte slag på någon. Ingen hoppade högt när vi for förbi.

När vi cyklade hem på lunchen var det nästan lika tyst. I alla fall när dottern hade vett att cykla bakom oss. Om hon cyklade förbi började mistluren. Huliganen vill nämligen vara först. Såklart! Har man ett ego som är av gigantiska mått kan man inte låta sig omcyklas hur som helst.

Nu var det ju i och för sig inte så att Huliganen VAR först. Nä, för där var ju jag, som slet vid pedalerna. Men det har jag inte hjärta att påpeka, och förresten tror jag att han nog betraktar mig som någon slags kuli, en enkel ricksha-förare. Må så vara - så länge han håller tyst.

Men medge att detta slår såväl Abrahams som Liddell med hästlängder?

Vilda Matilda

Igår var en bra dag. Det var lite inköp av vita violer till växthuset, det var lite fika på stan med dottern och det var, framför allt, valptitt! Syrran, systerdottern, dottern och jag hemsökte Zoyas uppfödare som någonting i stil med Attilas hunnerhärar för att ah:a och oh:a över valparna. Denna vänliga kvinna stod pall för hemsökelsen och bjöd på såväl valptitt som fika.

Jag kan ju meddela att valparna numera är om möjligt ännu sötare! Det blev gulligullande på hög nivå, minst sagt. Här vill jag också meddela att jag gjorde några försök att fotografera valparna, men det var stört omöjligt. De yrde omkring, högt och lågt, de sket fullständigt i om jag hade närbildsobjektivet på, eller om jag behövde mer ljus, eller om de skulle vara stilla. Så jag la ner det projektet. Jag la också ner kameran på golvet, vilket visade sig vara ett misstag då en tekniskt intresserad valp raskt försökte släpa iväg med den.

Några av de äldre valparna är nu sålda. Kvar var bland annat en liten tik.

- Alla som ser henne säger att "kanske inte den där vilda..." sa uppfödaren.

Vi satte oss på golvet, för det är ju absolut bästa platsen om man vill titta på valpar. Raskt klättrade Vilda Matilda upp i mitt knä. Hon gick ut lite lugnt med att bita mig i tummen. Jag inser att det är då man milt men bestämt ska säga "inte bitas, lille vän"  och lyfta undan valpen. Inte skratta förtjust och bara emellanåt säga "aj!" lite försiktigt. Jag är nog inte så pedagogisk.

Jag tittade på Vilda och mitt hjärta slog volter i bröstet. Nog känner jag igen en Huliganfröken när jag ser henne! Vilda övergav min tumme och övergick till att tugga på mitt halsband för att sedan kasta sig med ett pantersprång över mina örhängen.

Nog är det väl fler än jag som läst Lennart Hellsing som barn? Krakel Spektakel och Kusin Vitamin hängde och slängde i en gardin" Precis så var det. Om man byter ut Krakel Spektakel och Kusin Vitamin mot Vilda Matilda och gardinen mot mitt hår.

Jag, som alltid dras till de envisaste, busigaste, självständigaste djuren kände att det här, det var en valp i min smak! Jag är nog helt säker på att långt bak i stamtavlan finns det lite västgötaspets. Om inte annat så hos en ingift moster eller så.

Det skulle komma en familj senare och titta på Vilda Matilda - en som verkade vara just rätta familjen för en Huliganfröken - jag hoppas verkligen de inser vilken pärla hon är! Hårklippningen kan de ju få alldeles gratis på köpet.

Men det var gott gry även i Zoyas valpar. Inte för att det finns bevis på några bra bilder, för det var ju det där med att ha rätt objektiv och valpar som snällt poserade...













Sen, ja sen blev det röding och en 8-årig grand cru riesling från Alsace. Och sen kan det hända att jag somnade i soffan. Det blir lätt så efter bra lördagar.

Idag är en solig dag

Det känns att våren är på väg - visst inser man att det kan komma bakslag, men ändå är man säker på sin sak. Det blir bara ljusare och ljusare. Det spritter i såväl tulpanlökar som i rabarber. Syrenerna har stora knoppar.

Häromdagen var också en solig dag. En bra dag att avsluta ett liv på, om det nu kan finnas sådana dagar. Men visst måste det vara skönare att få ta farväl när himlen är blå över Lundaslätten? Att få, helt stillsamt, somna in omgiven av syrran, mig och maken och förmodligen höra oss prata om gamla minnen, hundar, arkeologi och gråta lite i en salig blandning?

Vägen dit var alldeles för lång och kampen var orättvist hård. Men nu är den över och trots att vi fått kämpa mot byråkratiskt krångel och omänskliga dumheter har pappa och vi mött så oändligt mycket vänlighet och medmänsklighet mitt i allt det jobbiga. Inte kan man sörja över att livet tar slut för en 89-åring som levt ett långt liv och som var nöjd? Nej då får man dra en lättnadens suck över att kampen är över. Men det känns konstigt tomt och jag känner mig oändligt trött och virrig. Tacksam för vänner och familj som finns där. För att jag har en syster och en make att dela det jobbiga med. Tacksam för att just den här sociala, vänliga mannen var min pappa.

Under de här månaderna har vi pratat mycket om hur det var när pappa växte upp och  hur det var när vi var barn. Tänk hur livet har ändrat sig! Pappa växte upp i ett Lund där bilarna var sällsynta. Där staden mötte landet när man körde över Kung Oscars bro. Med 12 syskon och en mor som styrde och ställde - när jag tänker på på tvätten och disken och matlagningen blir jag knäsvag, faktiskt. Med beredskapsvintrar och dans i Folkparken. Med springschasjobb och guldsmedslärlingsjobb. Med fru och två barn - en gladlynt, lockig unge och en skelögd, envis rackare med glugg mellan tänderna...

Allt det där pratade vi om. Hur vi packade in hela familjen i den lilla Ford Anglian och körde på semester till Öland där vi hyrde in oss hos familjen Larsson i Bredsätra. Där vi sjöng, högt och säkerligen ganska disharmoniskt, om Jolly Bob som var en glad sjöman, och en massa andra slagdängor.

Min pappa var inte en man som ändrade världshistoriens gång, precis. Men han var en man som trivdes i goda vänners lag. En vänlig man. En skicklig guldsmed. Och i ärlighetens namn, jag undrar om de där världshistorieomstörtarna är så himla trevliga att leva med alla gånger?

Och nog vet alla hur man ibland kan sucka över gamla föräldrar som gaggar på om sitt, som berättar gamla lumparminnen för sjuttiofnuttionde gången, som tar tid och som man oroar sig över, precis som ibland kan sucka över sina barn? Familjenbanden finns dock där och nu är det tomt.  Det känns så himla konstigt att tänka sig att syrran och jag aldrig mer ska ta med oss Huliganen och Zoya, köpa bullar och åka till pappa och fika. Pappa gillade att mata Huliganen med bullbitar och Huliganen gillade att bli matad med bullbitar. Det var en själarnas harmoni, kan man säga.

Jag kommer att sakna min pappa. Men jag är glad över hans långa liv. Lättad över att han slipper ha det jobbigt längre. Stolt över hans handaskicklighet. Tacksam för att han gav mig en sån fantastisk syster.

Att göra en pudel

När dottern fortfarande bodde i Glasgow, i en liten lägenhet nära river Kelvin skickades en natt desperata nödrop på hjälp. Dottern, som är en nattuggla i likhet med sina dagars upphov (alias Maken) satt nämligen uppe och insåg att hon hade en inneboende. En liten gnagare. Dottern utsände förbannelser, ve-rop, hysteriska utbrott och mail till mamma i en strid ström.

Mamma ryckte ut och lugnade och ojade per distans och via mail.

Sen insåg dottern att det var nog ingen liten lillebror Mus utan snarare hans stora och räliga kusin herr Råtta som flyttat in. Då hyperventilerade dottern ännu mer så att det gav utslag på de meteorolgiska instrumenten i Skottland.

Lugn. Sa vi. Lugn. Det är inget djur av R-slaget. Inte alls. Vi nämner inte R-djuren. Nejnej. Det är såklart en Pudel som flyttat in!

Dottern fnös åt Pudelsnacket och lejde in vännens katt i stället.

Och sen, ja sen flyttade hon hem ett tag för att styrkt av mammas kanelbullar skriva färdigt sin avhandling. Och livet återgick till sin vanliga lunk.

Ända tills.... (illavarslande trumvirvel)


En morgon stod jag i duschen. Maken sov. Dottern sov. Huliganen sov inte men slumrade lite på matsalsmattan. Trodde jag, ända tills jag hörde honom göra en rivstart och fara runt.

- Vad står på, vad står på?? utropade jag och kilade ut från badrummet till matsalen där hunden for runt som en besatt. Över min fot sprang något. Något som jag inte såg, men kände. Något som verkade obehagligt gnagaraktigt. Nu var goda råd dyra. Vad göra? Vad göra? Hur skulle man agera? Ja det där sista löste sig, jag rusade in till maken och tjoade i högan sky att vi hade möss i huset!!

Maken vaknade yrvaket upp och sa - ääähhh - va'? Sen sa han - är du säker? Och sen somnade han om.

Och jag tänkte att jag kanske inbillat mig?

Ända tills.... (nästa trumvirvel - ännu mer illavarslande. Om möjligt)


... jag en morgon satt i vardagsrummet och i godan ro kollade min mejl. Då rivstartade Huliganen igen och jag for upp i matsalen och tänkte att nu du, nu ska du få, musskrälle!! I matsalen stod Huliganen ensam och såg upphetsad ut - frågande, men upphetsad.

- Var är den? undrade jag, minst lika upphetsat, och Huliganen stirrade in mot arbetsrummet.
- Ta den! utropade jag blodtörstigt och Huliganen rände in i arbetsrummet. Ut från utrymmet bakom datorn for en Råt.... nej, en Pudel menar jag, och kilade ut i köket.  Efter for Huliganen och därpå kom jag. Det var lite som katten på repet och repet på råttan (f'låt 'Pudeln'). Typ. Full av blodtörst kom jag ut i köket men då den var väck. Puts väck. Gone. With the wind. Huliganen, som ju faktiskt är en vallhund, tappade då intresset och ville käka frolic i stället för råtta.

Själv traskade jag in till maken och meddelade att vi hade Bamestora Gnagare i huset.

Maken och jag var rörande ense om att hålla allt detta hemligt för dottern.
- Our lips are sealed, sa vi och nickade förnumstigt.
För vem vet vad dottern annars skulle gjort, hon verkade inte särskilt benägen att vara flat-mate med en Pudel av gnagarart.

Men sen kom Anticimex och satte fällor. Vi tömde och slängde det mesta i skafferilådorna och insåg att vi var nog ändå tvungna att berätta den glada nyheten för dottern. Vi gjorde det dock mycket finkänsligt och listigt och inte förrän efter det att vi trattat i henne ett glas fredagsvin. Ett rejält glas. Dottern hickade till men tog emot nyheten med stort mod. Måhända hjälpt och styrkt av det där glaset vin. Sen såg hon noga till att stänga alla dörrar mellan sitt rum och köket.

Och nu är det mig en fröjd att meddela att Pudeln is no more. It has pulled up his daisies. Expired. Är också Gone with the wind. It's a very dead Poodle.

Och maken gjorde en hjätemodig insats och tömde fällan i soptunnan. Där ligger den lille rackaren nu och vi hoppas att detta var en singel-pudel. En som ännu inte bildat familj. En som inte var omgiven av kusiner, fastrar, mostrar och släktingar intill sjätte led.

Må vårt hem från och med nu enbart rymma oss. Samt Huliganen.