Fågelperspektiv

...eller om vi ska citera den odödlige Edvard Persson: när man ser det lite grann så här från ovan


När man borrar efter bergvärme, 36 hål på avgrundsdjupa djup, ja då låter det. Då klagar måhända grannarna. Då kan det hända att byggbolaget försöker blidka dessa gnällande grannar med en lite utflykt upp i det blå.

- Jag ska få åka bygghiss upp i Lunds högsta hus, alltså sån där hiss på utsidan. En ohyggliga massa våningar upp ska vi åka! sa jag upphetsat till maken.

Maken gillar många saker. Många konstiga, det medges, men också många som kräver mod. Han kastar sig med dödsförakt utför slalompister till exempel, medan jag står kvar på toppen och hyperventilerar. Däremot gillar maken inte höjder. När vi var uppe i Eiffeltornet stod jag och dottern och beundrade utsikten medan de manliga medlemmarna av Huliganfamiljen klamrade sig fast längst in. När jag tvingade maken upp i Peterskyrkans kupol var det enbart det faktum att man inte kunde gå tillbaka utan var tvungen att fortsätta som gjorde att han kom upp. Utsikten såg han dock inte. Alltså ställde han sig högst frågande till min entusiasm. Men jag insåg ju att jag kunde åka upp utan slalomskidor på fötterna, jag behövde inte tänka ett ögonblick på lägg vikten på dalskidan så jag var lugn som en filbunke.

Morgonen randades. Och det var.... tja dimmigt. Och vem ser något i dimma som man kan skära med kniv? Oroligt läste jag och kollegorna alla väderleksprognoser som vi kunde hitta på nätet. Och alla sa att jo, det skulle nog klarna upp. Kanske.

Men så, halv ett på dagen visade sig Lundahimlen från sin bästa sida. Nu var det dags! Mot nya svindlande höjder! utropade vi och kastade oss in i hissen, efter att ha blivit vederbörligen säkerhetsinstruerade.

Lite besviken var jag över att man inte bara fick åka på en planka upp så man kände sig fri såsom fågeln - nu var det mer lite burfågel över det hela. Men man såg ju ut i alla fall! Så här är utsiken från undulatperspektiv.

Väl uppe på 18:e våningen fick vi gå ut på en ofärdig altan och då kunde man ju fotografera kranen i motljus, om man ville. Det ville man eftersom man kände sig lite lätt artistisk.

Ska jag vara helt ärlig kunde utsikten varit mer imponerande om det inte varit så disigt. Inte såg man öresundsbron. Inte såg man Turning Torso. Men om man kollar till vänster i bilden ser man två små kyrktorn. Detta är domkyrkan i Lund och den är faktiskt inte alls så liten kan jag intyga.

Åt andra hållet såg man vattentornet - fast då fick man hålla sig inomhus. Man kan nämligen inte stå och fotografera från 18:e våningen utomhus om man inte har en altan att stå på. Det är inte att rekommendera.

Som sagt; några slalomskidor behövdes till all lycka inte. Däremot fick vi ikläda oss diverse skyddsutrustning. Hjälm i rött. Vantar i grått. Neonväst i oranga. Och skor i illrosa... en förtjusande kombination. Synd att ni inte får se mig på bild iförd denna stass, men tyvärr råkade jag ju inte fastna på bild. Det var ju väldigt förargligt. De rosa 45:orna är inte mina. Hade jag haft dem på mig hade de nog kunnat tjänstgöra som slalomskidor eftersom jag normalt sett ikläder mig små 36:or.

Sen åkte vi ner igen, ner till terra firma. Därefter åkte jag hem till maken och skroderade om utflykten upp i det stora blå, hur häftigt det hade varit. Han såg inte övertygad ut.