Idag är en solig dag

Det känns att våren är på väg - visst inser man att det kan komma bakslag, men ändå är man säker på sin sak. Det blir bara ljusare och ljusare. Det spritter i såväl tulpanlökar som i rabarber. Syrenerna har stora knoppar.

Häromdagen var också en solig dag. En bra dag att avsluta ett liv på, om det nu kan finnas sådana dagar. Men visst måste det vara skönare att få ta farväl när himlen är blå över Lundaslätten? Att få, helt stillsamt, somna in omgiven av syrran, mig och maken och förmodligen höra oss prata om gamla minnen, hundar, arkeologi och gråta lite i en salig blandning?

Vägen dit var alldeles för lång och kampen var orättvist hård. Men nu är den över och trots att vi fått kämpa mot byråkratiskt krångel och omänskliga dumheter har pappa och vi mött så oändligt mycket vänlighet och medmänsklighet mitt i allt det jobbiga. Inte kan man sörja över att livet tar slut för en 89-åring som levt ett långt liv och som var nöjd? Nej då får man dra en lättnadens suck över att kampen är över. Men det känns konstigt tomt och jag känner mig oändligt trött och virrig. Tacksam för vänner och familj som finns där. För att jag har en syster och en make att dela det jobbiga med. Tacksam för att just den här sociala, vänliga mannen var min pappa.

Under de här månaderna har vi pratat mycket om hur det var när pappa växte upp och  hur det var när vi var barn. Tänk hur livet har ändrat sig! Pappa växte upp i ett Lund där bilarna var sällsynta. Där staden mötte landet när man körde över Kung Oscars bro. Med 12 syskon och en mor som styrde och ställde - när jag tänker på på tvätten och disken och matlagningen blir jag knäsvag, faktiskt. Med beredskapsvintrar och dans i Folkparken. Med springschasjobb och guldsmedslärlingsjobb. Med fru och två barn - en gladlynt, lockig unge och en skelögd, envis rackare med glugg mellan tänderna...

Allt det där pratade vi om. Hur vi packade in hela familjen i den lilla Ford Anglian och körde på semester till Öland där vi hyrde in oss hos familjen Larsson i Bredsätra. Där vi sjöng, högt och säkerligen ganska disharmoniskt, om Jolly Bob som var en glad sjöman, och en massa andra slagdängor.

Min pappa var inte en man som ändrade världshistoriens gång, precis. Men han var en man som trivdes i goda vänners lag. En vänlig man. En skicklig guldsmed. Och i ärlighetens namn, jag undrar om de där världshistorieomstörtarna är så himla trevliga att leva med alla gånger?

Och nog vet alla hur man ibland kan sucka över gamla föräldrar som gaggar på om sitt, som berättar gamla lumparminnen för sjuttiofnuttionde gången, som tar tid och som man oroar sig över, precis som ibland kan sucka över sina barn? Familjenbanden finns dock där och nu är det tomt.  Det känns så himla konstigt att tänka sig att syrran och jag aldrig mer ska ta med oss Huliganen och Zoya, köpa bullar och åka till pappa och fika. Pappa gillade att mata Huliganen med bullbitar och Huliganen gillade att bli matad med bullbitar. Det var en själarnas harmoni, kan man säga.

Jag kommer att sakna min pappa. Men jag är glad över hans långa liv. Lättad över att han slipper ha det jobbigt längre. Stolt över hans handaskicklighet. Tacksam för att han gav mig en sån fantastisk syster.