onsdag 14 mars 2012

Idag är en solig dag

Det känns att våren är på väg - visst inser man att det kan komma bakslag, men ändå är man säker på sin sak. Det blir bara ljusare och ljusare. Det spritter i såväl tulpanlökar som i rabarber. Syrenerna har stora knoppar.

Häromdagen var också en solig dag. En bra dag att avsluta ett liv på, om det nu kan finnas sådana dagar. Men visst måste det vara skönare att få ta farväl när himlen är blå över Lundaslätten? Att få, helt stillsamt, somna in omgiven av syrran, mig och maken och förmodligen höra oss prata om gamla minnen, hundar, arkeologi och gråta lite i en salig blandning?

Vägen dit var alldeles för lång och kampen var orättvist hård. Men nu är den över och trots att vi fått kämpa mot byråkratiskt krångel och omänskliga dumheter har pappa och vi mött så oändligt mycket vänlighet och medmänsklighet mitt i allt det jobbiga. Inte kan man sörja över att livet tar slut för en 89-åring som levt ett långt liv och som var nöjd? Nej då får man dra en lättnadens suck över att kampen är över. Men det känns konstigt tomt och jag känner mig oändligt trött och virrig. Tacksam för vänner och familj som finns där. För att jag har en syster och en make att dela det jobbiga med. Tacksam för att just den här sociala, vänliga mannen var min pappa.

Under de här månaderna har vi pratat mycket om hur det var när pappa växte upp och  hur det var när vi var barn. Tänk hur livet har ändrat sig! Pappa växte upp i ett Lund där bilarna var sällsynta. Där staden mötte landet när man körde över Kung Oscars bro. Med 12 syskon och en mor som styrde och ställde - när jag tänker på på tvätten och disken och matlagningen blir jag knäsvag, faktiskt. Med beredskapsvintrar och dans i Folkparken. Med springschasjobb och guldsmedslärlingsjobb. Med fru och två barn - en gladlynt, lockig unge och en skelögd, envis rackare med glugg mellan tänderna...

Allt det där pratade vi om. Hur vi packade in hela familjen i den lilla Ford Anglian och körde på semester till Öland där vi hyrde in oss hos familjen Larsson i Bredsätra. Där vi sjöng, högt och säkerligen ganska disharmoniskt, om Jolly Bob som var en glad sjöman, och en massa andra slagdängor.

Min pappa var inte en man som ändrade världshistoriens gång, precis. Men han var en man som trivdes i goda vänners lag. En vänlig man. En skicklig guldsmed. Och i ärlighetens namn, jag undrar om de där världshistorieomstörtarna är så himla trevliga att leva med alla gånger?

Och nog vet alla hur man ibland kan sucka över gamla föräldrar som gaggar på om sitt, som berättar gamla lumparminnen för sjuttiofnuttionde gången, som tar tid och som man oroar sig över, precis som ibland kan sucka över sina barn? Familjenbanden finns dock där och nu är det tomt.  Det känns så himla konstigt att tänka sig att syrran och jag aldrig mer ska ta med oss Huliganen och Zoya, köpa bullar och åka till pappa och fika. Pappa gillade att mata Huliganen med bullbitar och Huliganen gillade att bli matad med bullbitar. Det var en själarnas harmoni, kan man säga.

Jag kommer att sakna min pappa. Men jag är glad över hans långa liv. Lättad över att han slipper ha det jobbigt längre. Stolt över hans handaskicklighet. Tacksam för att han gav mig en sån fantastisk syster.


13 kommentarer :

  1. Jag är tacksam för att din pappa var min morfar.
    Jättefint skrivet!

    Kram Elisabet

    SvaraRadera
  2. Ögonen blev lite fuktiga fastän jag inte kände din och Annikas far. Visst är det sorgligt att tänka att man aldrig mer far se sin kära far, men jag är säker att han uppskattade naden att fa somna in med dem som han hade närmast hjärtat.

    SvaraRadera
  3. Så vackert skrivet och så insiktsfullt berättat om livet då och nu.
    Jag är övertygad om att er pappa kände kärleken lika mycket och säkert mer än vad jag gör när jag läser dina rader!
    Mina ögon tåras, inte för att han är död utan för att hans liv verkar varit fyllt av just liv!!!
    Nu får ni ta hand om varandra!

    Stor kram!
    Maja

    SvaraRadera
  4. Vackra ord om en vacker man. Fint skrivit och mina ögon tåras.

    Ta hand om varandra!

    Kramar från fru Sederblad

    SvaraRadera
  5. Men visst var han en person som ändrade världshistorien! Han gav ju oss dig och syrran.

    Tårarna rinner här när jag läser dina rader.

    Sov gott, Lars.

    SvaraRadera
  6. En innerligt varm kram till dig från mig!

    Lena

    SvaraRadera
  7. Elisabet; tack! Och kram tillbaka!

    Fabraholic; ja, det är jag helt säker på också - och för oss är det en stor tröst att veta att det blev så.

    Maja; dina ord värmer, tack! Och ja, det kommer vi att göra.

    Fru Sederblad; kramar tillbaka! Kanske en fika, framöver?

    Anna-Karin; ja nu när du säger det så - jag var ju mer inne på Napoleon och Bismarch-tänket och kände mig rätt nöjd att DE inte var min pappa...

    Larsson; kära Lena - en varm kram tillbaka!

    SvaraRadera
  8. Kära du!
    Så kom den då, den där sista dagen. Det var ju faktiskt inte länge sedan vi pratade om hemtjänst och oro och hurvida vi skulle få dem att acceptera sina rollatorer. Och så är det över. Ja, man saknar! Man vill så gärna berätta, få bekräftelse och tröst och dela glädje. Det blir ensamt och frågan är om man någonsin väljer sig. Dessutom blir man själv en hel generation äldre. Men en sak: visst har din pappa påverkat världshistorien – det gör alla människor!
    En stor varm kram!

    SvaraRadera
  9. Ja du Bitte, det känns inte som så länge sedan vi traskade runt Revinge hed och pratade om hur vi bäst skulle ta hand om våra åldrande föräldrar - visst känns det märkligt. Men med tanke på att pappa legat på akutavdelning sedan 4 januari så är den förhärskande känslan just nu lättnad över att hans kamp är över. Nu är vi inne i att planera allt praktiskt och sen kommer den stora saknaden - det vet jag ju sedan tidigare.
    Kram till dig också!

    SvaraRadera
  10. Så det är över nu... Så skönt att ni ändå var där. Fint skrivet och sanna ord. Det där med lättnaden över att kampen är över blandat med sorg... Det är mycket som ska hanteras rent känslomässigt.

    Kram!

    SvaraRadera
  11. Hej Irene!
    Det var väldigt längesedan jag var inne här och kollade. Blev väldigt rörd över hur fint du skriver om din pappa. Själv kan jag inte ens tänka mig hur mitt liv skulle vara utan min mamma, det går bara inte.

    Jag hoppas för övrigt att allt är bra med dig och din tuffa hund. Kommer titta i lite oftare nu, du skriver väldigt trevligt!

    Ha en fin vår!
    MVH Jenny

    SvaraRadera
  12. Lotta; ja det var väldigt skönt att vara där - att efter de här jobbiga månaderna få vara med om ett fridfullt slut. Det känns bra.

    SvaraRadera
  13. Hej Jenny! Jag var tvungen att kolla och såg att det var ju du som gick på vallningskurs samtidigt med mig för något år sedan. Tack för att du tittade in och för din kommentar! Välkommen tillbaka.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.