Att göra en pudel

När dottern fortfarande bodde i Glasgow, i en liten lägenhet nära river Kelvin skickades en natt desperata nödrop på hjälp. Dottern, som är en nattuggla i likhet med sina dagars upphov (alias Maken) satt nämligen uppe och insåg att hon hade en inneboende. En liten gnagare. Dottern utsände förbannelser, ve-rop, hysteriska utbrott och mail till mamma i en strid ström.

Mamma ryckte ut och lugnade och ojade per distans och via mail.

Sen insåg dottern att det var nog ingen liten lillebror Mus utan snarare hans stora och räliga kusin herr Råtta som flyttat in. Då hyperventilerade dottern ännu mer så att det gav utslag på de meteorolgiska instrumenten i Skottland.

Lugn. Sa vi. Lugn. Det är inget djur av R-slaget. Inte alls. Vi nämner inte R-djuren. Nejnej. Det är såklart en Pudel som flyttat in!

Dottern fnös åt Pudelsnacket och lejde in vännens katt i stället.

Och sen, ja sen flyttade hon hem ett tag för att styrkt av mammas kanelbullar skriva färdigt sin avhandling. Och livet återgick till sin vanliga lunk.

Ända tills.... (illavarslande trumvirvel)


En morgon stod jag i duschen. Maken sov. Dottern sov. Huliganen sov inte men slumrade lite på matsalsmattan. Trodde jag, ända tills jag hörde honom göra en rivstart och fara runt.

- Vad står på, vad står på?? utropade jag och kilade ut från badrummet till matsalen där hunden for runt som en besatt. Över min fot sprang något. Något som jag inte såg, men kände. Något som verkade obehagligt gnagaraktigt. Nu var goda råd dyra. Vad göra? Vad göra? Hur skulle man agera? Ja det där sista löste sig, jag rusade in till maken och tjoade i högan sky att vi hade möss i huset!!

Maken vaknade yrvaket upp och sa - ääähhh - va'? Sen sa han - är du säker? Och sen somnade han om.

Och jag tänkte att jag kanske inbillat mig?

Ända tills.... (nästa trumvirvel - ännu mer illavarslande. Om möjligt)


... jag en morgon satt i vardagsrummet och i godan ro kollade min mejl. Då rivstartade Huliganen igen och jag for upp i matsalen och tänkte att nu du, nu ska du få, musskrälle!! I matsalen stod Huliganen ensam och såg upphetsad ut - frågande, men upphetsad.

- Var är den? undrade jag, minst lika upphetsat, och Huliganen stirrade in mot arbetsrummet.
- Ta den! utropade jag blodtörstigt och Huliganen rände in i arbetsrummet. Ut från utrymmet bakom datorn for en Råt.... nej, en Pudel menar jag, och kilade ut i köket.  Efter for Huliganen och därpå kom jag. Det var lite som katten på repet och repet på råttan (f'låt 'Pudeln'). Typ. Full av blodtörst kom jag ut i köket men då den var väck. Puts väck. Gone. With the wind. Huliganen, som ju faktiskt är en vallhund, tappade då intresset och ville käka frolic i stället för råtta.

Själv traskade jag in till maken och meddelade att vi hade Bamestora Gnagare i huset.

Maken och jag var rörande ense om att hålla allt detta hemligt för dottern.
- Our lips are sealed, sa vi och nickade förnumstigt.
För vem vet vad dottern annars skulle gjort, hon verkade inte särskilt benägen att vara flat-mate med en Pudel av gnagarart.

Men sen kom Anticimex och satte fällor. Vi tömde och slängde det mesta i skafferilådorna och insåg att vi var nog ändå tvungna att berätta den glada nyheten för dottern. Vi gjorde det dock mycket finkänsligt och listigt och inte förrän efter det att vi trattat i henne ett glas fredagsvin. Ett rejält glas. Dottern hickade till men tog emot nyheten med stort mod. Måhända hjälpt och styrkt av det där glaset vin. Sen såg hon noga till att stänga alla dörrar mellan sitt rum och köket.

Och nu är det mig en fröjd att meddela att Pudeln is no more. It has pulled up his daisies. Expired. Är också Gone with the wind. It's a very dead Poodle.

Och maken gjorde en hjätemodig insats och tömde fällan i soptunnan. Där ligger den lille rackaren nu och vi hoppas att detta var en singel-pudel. En som ännu inte bildat familj. En som inte var omgiven av kusiner, fastrar, mostrar och släktingar intill sjätte led.

Må vårt hem från och med nu enbart rymma oss. Samt Huliganen.