Triumfens ögonblick

 Har jag nämnt att maken har en del udda intressen? Jo, det har jag bestämt för mig att jag har. Sådär i förbigående i alla fall.

Maken gillar olympiader. Om olympiader har det gjorts en del filmer, bland annat Triumfens ögonblick som jag därför sett i runda slängar sisådär 22,5 gånger. Uppenbarligen kan man inte få för mycket av springande skottar som vevar med armarna och sorgmodiga oxfordstudenter som kutar runt campus. För att sedan kuta i Paris, dådå.

Men i alla fall, nu var det inte Harold Abrahams eller Eric Liddell vi ska prata om, ja faktiskt inte ens om maken. För vad är väl en olympisk triumf mot vad som i arla morgonstund utspelade sig längs Baravägen i Lund?

Men låt oss nu inte hasta över detta ögonblick, låt oss avnjuta varje liten triumfartad sekund av händelsen. Vi börjar alltså från början:

Nu är det mars. Då är det vår. När det är vår, då cyklar man till jobbet. Om man cyklar till jobbet och har en Huligan, ja då får han åka cykelkärra, detta vrålåk som införskaffades i somras. Huliganen fick då inte åka så många gånger, för det var ju då Zoya kom in i våra liv och då vi startade Huliganens hunddagis. Sålunda; inte så mycket jobbande för Huliganen. Alltså blev han inte så van. Och när Huliganen inte är van och känner sig trygg med något, ja då låter han. Ihärdigt. Mycket. Lite varierande. Vi for alltså då fram genom Lund, låtandes som en mistlur på cykelfärd. Folk hoppade högt när vi passerade. Huliganen varierade tjoandet med att låta mer som en gris; oink, oink, OINK!!!


Sen blev det vinter och då cyklar man inte. I alla fall inte jag. Och om inte jag cyklar, ja då kan ju ingen åka cykelkärra. Av A följer B, kan man se det som. Om A=icke-cyklande och B=icke-åkandehundkärra. Lite som en ekvation, det där.

Men nu var det dags igen, för Zoya har ännu inte kommit hem från sina mödraplikter.
Jag cyklar.
Huliganen låter.

Men så, häromdagen, blev det tyst en ganska lång stund. Jag greps av en hemsk misstanke; hade Huliganen flytt sitt lilla oranga fängelse på hjul? Jag vågade inte titta efter, men när jag stannade vid rödljus sneglade jag bakåt. Där satt då Huliganen i godan ro och kikade ut genom bakrutan. Sen kom han på sig igen och oink-oink-oinkade ett tag, men nog verkade det lite lovande?

Och så! Imorse! Inte ett skall! Inte ett oink! Inte ett gnäll. Bara tystnad. Vi skrämde inte slag på någon. Ingen hoppade högt när vi for förbi.

När vi cyklade hem på lunchen var det nästan lika tyst. I alla fall när dottern hade vett att cykla bakom oss. Om hon cyklade förbi började mistluren. Huliganen vill nämligen vara först. Såklart! Har man ett ego som är av gigantiska mått kan man inte låta sig omcyklas hur som helst.

Nu var det ju i och för sig inte så att Huliganen VAR först. Nä, för där var ju jag, som slet vid pedalerna. Men det har jag inte hjärta att påpeka, och förresten tror jag att han nog betraktar mig som någon slags kuli, en enkel ricksha-förare. Må så vara - så länge han håller tyst.

Men medge att detta slår såväl Abrahams som Liddell med hästlängder?