tisdag 20 mars 2012

Triumfens ögonblick

 Har jag nämnt att maken har en del udda intressen? Jo, det har jag bestämt för mig att jag har. Sådär i förbigående i alla fall.

Maken gillar olympiader. Om olympiader har det gjorts en del filmer, bland annat Triumfens ögonblick som jag därför sett i runda slängar sisådär 22,5 gånger. Uppenbarligen kan man inte få för mycket av springande skottar som vevar med armarna och sorgmodiga oxfordstudenter som kutar runt campus. För att sedan kuta i Paris, dådå.

Men i alla fall, nu var det inte Harold Abrahams eller Eric Liddell vi ska prata om, ja faktiskt inte ens om maken. För vad är väl en olympisk triumf mot vad som i arla morgonstund utspelade sig längs Baravägen i Lund?

Men låt oss nu inte hasta över detta ögonblick, låt oss avnjuta varje liten triumfartad sekund av händelsen. Vi börjar alltså från början:

Nu är det mars. Då är det vår. När det är vår, då cyklar man till jobbet. Om man cyklar till jobbet och har en Huligan, ja då får han åka cykelkärra, detta vrålåk som införskaffades i somras. Huliganen fick då inte åka så många gånger, för det var ju då Zoya kom in i våra liv och då vi startade Huliganens hunddagis. Sålunda; inte så mycket jobbande för Huliganen. Alltså blev han inte så van. Och när Huliganen inte är van och känner sig trygg med något, ja då låter han. Ihärdigt. Mycket. Lite varierande. Vi for alltså då fram genom Lund, låtandes som en mistlur på cykelfärd. Folk hoppade högt när vi passerade. Huliganen varierade tjoandet med att låta mer som en gris; oink, oink, OINK!!!


Sen blev det vinter och då cyklar man inte. I alla fall inte jag. Och om inte jag cyklar, ja då kan ju ingen åka cykelkärra. Av A följer B, kan man se det som. Om A=icke-cyklande och B=icke-åkandehundkärra. Lite som en ekvation, det där.

Men nu var det dags igen, för Zoya har ännu inte kommit hem från sina mödraplikter.
Jag cyklar.
Huliganen låter.

Men så, häromdagen, blev det tyst en ganska lång stund. Jag greps av en hemsk misstanke; hade Huliganen flytt sitt lilla oranga fängelse på hjul? Jag vågade inte titta efter, men när jag stannade vid rödljus sneglade jag bakåt. Där satt då Huliganen i godan ro och kikade ut genom bakrutan. Sen kom han på sig igen och oink-oink-oinkade ett tag, men nog verkade det lite lovande?

Och så! Imorse! Inte ett skall! Inte ett oink! Inte ett gnäll. Bara tystnad. Vi skrämde inte slag på någon. Ingen hoppade högt när vi for förbi.

När vi cyklade hem på lunchen var det nästan lika tyst. I alla fall när dottern hade vett att cykla bakom oss. Om hon cyklade förbi började mistluren. Huliganen vill nämligen vara först. Såklart! Har man ett ego som är av gigantiska mått kan man inte låta sig omcyklas hur som helst.

Nu var det ju i och för sig inte så att Huliganen VAR först. Nä, för där var ju jag, som slet vid pedalerna. Men det har jag inte hjärta att påpeka, och förresten tror jag att han nog betraktar mig som någon slags kuli, en enkel ricksha-förare. Må så vara - så länge han håller tyst.

Men medge att detta slår såväl Abrahams som Liddell med hästlängder?

9 kommentarer :

  1. Jo, det gör det nog.
    Jag undrar bara om de där fasonerna beror på någonsorts kromosom grej? Kanske vi inte blir uppfattade som männikor överhuvudtaget; bara som en sorts ande i flaska man kan använda för allting? Gnugga lite här och där och vi springer...

    SvaraRadera
  2. Klart att Huliganen ylar när dottern cyklar förbi! Han vill väl se lite kvinnlig fägring där han sitter i sitt orange förvar!
    Annars så måste jag nog tillägga att Triumfens ögonblick och dess vackra musik slår det mesta och även om jag bara sett den hälften så många gånger som ni tycks gjort så tycker jag nog att den vacker nog så jag skulle gärna se den typ 11 gånger till.
    Herregud, Den filmen gjorde mig tilloch med kriminell!
    -Jag stal affischen i ett obevakat ögonblick!!!
    Kram

    SvaraRadera
  3. :D Du kanske cyklade lite fortare nu, så Huliganen slapp "oinka" på dig....Blir det Vombsjön runt nu då undrar den nyfikne bloggläsaren? ;-D

    SvaraRadera
  4. Jag kan riktigt se honom där bak i kärran, ylandes ;-)... ha, ha!!

    SvaraRadera
  5. Fabraholic; ibland önskar jag att jag hade en egen liten ande i flaska - som man kunde skicka på lite enklare ärenden...

    Maja; det ÄR en vacker film - med vacker musik. Men att den kunde frammana kriminalitet i de oskyldigaste läger, DET trodde jag inte!

    Anki; du menar så? Jag kanske ska se honom som min personal trainer? En som hetsar mig runt Lund i allt högre takt?

    Fru Sederblad; själv ser jag ju inte honom (av förklarliga skäl), men däremot hör(de) jag honom. Tydligt...

    SvaraRadera
  6. Att vara kuli eller ricksha-förare åt en huligan är inte alla förunnat så – njut. Själv känner jag mig ofta som en sherpa åt en borderterrier. :)

    SvaraRadera
  7. Lotta, det gör jag! (Möjligtvis inte i uppförsbackarna...)

    SvaraRadera
  8. Jag tycker att du ska föreslå oinka som ett nyord åt Språkrådet! Det är minst lika bra som vobba (jobba med sjukt barn), attitydinkontinens (svårighet att hålla käft med sina inställningar) och restdejting (en dejt dit man tar sina överblivna matrester och tillsammans med andra restägande lunchare gör en gemensam måltid).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Restdejting?! Det låter ju mer som om någon slags desperat "nu stänger de snart på korgen så jag dejtar väl dig då"-sistaminutenhånglande...

      Radera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.