Nu har han shoppat loss igen

Maken är inte den som köper nya bilar ideligen, ideligen. Hans klädkonto är också tämligen återhållsamt. Han trängtar och längtar inte efter nya elektroniska prylar.

Det finns dock en sak som får honom att kasta all rim och reson över bord, att gripas av ett habegär som inte går att lindra utan att han får öppna plånboken och sprätta pengar omkring sig. Jag förstår honom - vifta med lite garner eller roliga virknålar framför ögonen på mig och jag vill bara ha och ha!

Igår kom maken hem och man såg i ögonen på honom att det var något han måste berätta, för annars skulle han spricka! Jag, som är en snäll fru, lyssnade intresserat när han upphetsat berättade att biblioteket på Centrum för teologi och religionsvetenskap rensade ut bland sina böcker! Vissa såldes till mycket blygsamma belopp, andra fick man plocka med sig, helt gratis! Nu hade maken cyklat "och då kunde jag ju inte få med mig alla" sa han.

Här greps jag av en viss misstänksamhet. Man kommer väl ihåg hur det var när han införskaffade jubileumsskriften om Sveriges Riksdag i 17 band från 1934.

Det var nog att se som en liten uppvärmning inför dagens byte, idag när maken var försedd med bil.

Bland annat ett verk från 1915 om Sveriges Städer (i nutid och forntid som det så vackert står, och jag tänker lite cyniskt att det som är "nutid" 1915 är ju idag definitivt att betrakta som forntid...). Inbundna årgångar av diverse historiska tidskrifter. Alltsammans till det facila priset av 50 (femtio) svenska kronor. Man får ändå säga att han är rätt billig i drift.

Det är tur att såna som maken finns. Så att de får ett nytt hem att bo i.

När ens husmoderliga instinkter slår till

Jag är inte jättehuslig av mig. Jag gillar att laga mat. Och att äta mat. Stoppa strumpor står inte högt på listan. Vid närmare eftertanke står det inte alls på listan, faktiskt. På senare år har jag ju blivit lite garninfluerad, det har jag. Men det är lång till forna tiders husmödrar som stod i ånga och la in sill och lagade aladåber och slaktade en gris och i största allmänhet försåg sin hungriga familj med mat.

I år har dock björnbären frodats - och nog är det något oändligt tilltalande med att bara kunna gå ut och plocka åt sig några liter, alldeles gratis? Man känner hur husmorsglorian, som nog varit lite anfrätt, putsas upp och man myser lite belåtet. Alldeles själv ville jag ju inte trassla runt bland revorna (kan någon människa förstå varför björnbärssnåren måste vara så, just, snåriga? Taggiga är de rackarna också). Således övertalade jag maken att följa med på kvällspromenad, och denne rekorderlige man stod på huvudet i björnbärssnåren så att det var en ren fröjd att skåda!

Huliganen var också med - och han plockade alldeles på egen hand från de nedre rankorna.

- Så duktig han är! utbrast jag förtjust.

Maken såg ut att tänka att jag faller i farstun för precis vad som helst som hunden utför, men höll vänligt med. Dock hade jag ingen kamera med, så det blev inga bildbevis. Alltså fick jag lite senare rigga lite björnbär så att jag kan visa vilken synnerligen begåvad hund jag har! Voila - skåda Huliganen in action!

Sen kom vi hem med bytet. Men vad skulle vi göra? Jag lade pannan i djupa veck, och kom fram till att björnbärsmarmelad kunde det nog bli den här gången också, alldeles utan att ta hänsyn till att vi faktiskt inte äter särskilt mycket marmelad. Fast då kan man ju alltid äta scones lite oftare, tänkte jag belåtet vidare, och scones, det är ju faktiskt väldigt gott! Marmelad fick det alltså bli!

Jag tog samma recept som senast, med äpple, timjan och kanel. Det blev nämligen gott. Men lite produktutveckling skadar inte, så jag hällde i en skvätt portvin också, det mesta blir liksom lite bättre med portvin.

När jag kokt färdigt skulle marmeladen hällas upp på burkar.

Ja, inte vet jag hur ni gör, men nog är det alldeles naturligt att man som ansvarstagande bloggare sedan lyfter ut burkarna på kökstrappan, lägger sig på knä och fotograferar dem mot bakgrund av en rutig handduk av köksligaste slag?

Jag fick dock sällskap av hunden.

- Vad gör du? undrade han och det kunde man ju verkligen fråga sig.

Jag känner mig oerhört belåten; det var egenplockade björnbär, egna äpplen, egenodlad timjan och eget portvin (jodå, vi hade köpt det alldeles själva). Man tager vad man haver, sa Kajsa Warg.

- Du och jag, Kajsa. Du och jag! tänkte jag belåtet. (Note to my foreign readers; I do not know what Google Translate will make of Kajsa Warg, but I fear the worst. Kajsa Warg was a Swedish cookbook author from the 18th century and has reputedly said that "you use what you have" - in my case blackberries, apples, thyme and port).

Söndag i sakta mak

Det finns dagar och det finns dagar. Det finns sådana där snålblåsten viner kring öronen. Där dimman hänger tung över nejden. Där det är november och halt och eländigt och tvättberget växt till monumentala proportioner och där man stressar som en blådåre för att hinna med. 

Sen finns det andra dagar. Dagar då man är ledig och solen skiner. Då det är Arkeologins Dag och man cyklar ner till Kulturen för att lyssna på ett föredrag om de medeltida kyrkorna i Lund. Där man tittar på resterna av Maria Minor.

Och där man sen går och äter en kardemummabulle som man hinner äta upp innan man kommer på att den kanske borde dokumenterats för omvärlden? Nåja, tänker man sen lättsinnigt, det kommer fler kardemummbullar och fler blogginlägg. Livet känns som om det sträcker sig i ett angenämt pärlband av kardemummabullar och soliga dagar framför en.

Man lyssnar på jazzmusiken som ligger som en lagom behaglig bakgrund tills en filosofiska diskussioner med maken - om det nu var så att man diskuterade och inte bara smällde i sig kardemummabulle, det kan vara lite osäkert hur det var med det?

Sen traskar vi runt på Kulturen och tittar lite här. Tittar lite där. Tänker att det är ju faktiskt rysligt bra att ha ett sånt trevligt museum på lagom cykelavstånd, och ett där de serverar så goda bullar! Kultur i all ära, det lekamliga måste ju ha sitt också. Vi tittar på arbetarbostäderna.

Sen tittar vi lite på Dekanhuset, som faktiskt inte är ett Dekanhus, och då kan man ju verkligen fråga sig varför man kallar det så? Uppenbarligen är det ett Kanikhus i stället. Eller var. Lund dräller ju inte av så många kaniker nuförtiden. Överallt är det gammalt. Det känns bra. Man passar liksom in.

Sen tittar vi in i Thomanderska huset. Biskopen var inte inne, men så kom vi ju också vid 15.30 coh inte mellan klockan 11-12 f.m. Nåja, bättre lycka nästa gång! Vi fick ju sett biblioteket i alla fall, och det är ju faktiskt det viktigaste.

Maken lånar min mobil och fotograferar mig.

Sen fotograferar jag honom, någon rättvisa får det ju ändå vara.

Och till slut fotograferar vi oss. Lite knäppa ser vi ut, men det beror på att jag står lite på tå och maken hukar sig så att vi ska komma på samma höjd över havet. Nåja, jag tittar ju i alla fall upp över kanten. Är man 1.59 så räcker man liksom inte högre upp än så.

Lite ostrukturerat, men i behaglig takt kikar vi in på en del utställningar. Sen traskar vi bara runt, innan vi cyklar hem genom ett söndagssömnigt Lund.

Ikväll blir det rester efter gårdagen, så det blir väldigt lättsinnig matlagning. Ja man kan gå så långt att man inte kallar det för matlagning alls.

Sen blir det Zlatan på tv, och då lär väl Huliganen bli lite upprörd, han brukar ju bli det när Zlatan spelar fotboll.

Imorgon är det måndag. Men det är då det och nu ska vi först avnjuta det sista av söndagen.

Dagen efter

I skrivande stund är klockan 11.40 och dottern huset har nu tömts på söner och döttrar och pojkvänner. Strax ska Huliganen, maken och jag traska ut på en promenad i den soliga sensommardagen. Frukosten har nyss ätits - ja det blir lätt så när man har kräftskiva kvällen före! Väldigt trevligt hade vi!

Jag tycker mycket om att ha familjen samlad omkring mig, och kan jag dessutom få knöla in dem i växthuset, ja då blir jag ännu gladare!

Maken var också glad - och när maken är glad vill han gärna sabrera en flaska bubbel. Vi håller oss försiktigtvis på lite avstånd, men allt gick bra och då höll vi oss såklart framme med våra glas.

Sen pratade vi. Skrattade. Drack upp bubblet. Gick över på kräftorna. Dottern fenomenal på att äta kräftor, sonen är något mer skeptisk inställd till kräftor, men petade i sig några stycken och upplyste oss om att han läst någonstans att kräftor och gråsuggor är besläktade djur. Inte en kunskap som jag direkt kände att jag behövde veta just där och då, men maken utropade belåtet att då kan vi ju nöja oss med att koka gråsuggor nästa år? Men så kommer det inte att bli, det vill jag ha fört till protokollet.

När vissa av oss ätit en ohemul mängd kräftor och andra förtärt ett något måttligare antal gick vi över till wästerbottenpajen, det kallskurna, potatissalladen och rödvinet. Det togs en stor mängd foton, av vilka ca 98 procent visade sig i dagen-efters-kranka-blekhet (eller hur det nu var Shakespeare så poetiskt uttryckte det, säkerligen dagen efter en kräftskiva i slutet av 1500-talet) vara mer än måttligt oskarpa.

Jaja, det är smällar man får ta.

Vi satt där och pratade och umgicks med spindlarna ända till skymningen fallit och himlen blev djupt mörkblå - jag älskar augustinätter! Alla var nöjda och glada, Huliganen tyckte möjligen att hans tilldelning av det kallskurna var väl snålt tilltaget. Han löste det dock på egen tass och hoppade, med en smidighet som jag faktiskt inte trodde honom om såhär på lite äldre dagar, raskt upp och stal sonens smörgår ur handen på honom.

Det är förmodligen i sådana lägen man ska säga "fy!" och se ut som om man menade det. Inte skratta förtjust. Låt oss säga som så, att hunden blev inte direkt mer uppfostrad den här gången heller. Sonen får väl helt enkelt lära sig att äta upp i tid och inte sitta där och vifta med mackorna.

Sen gick vi in och spelade Trivial Pursuit och svärsonen-in-spe och jag slog de andra så att det var en fröjd att se. Tyckte vi i alla fall! Ja det var en bra kväll, måste jag säga.

Förberedelser

Vad jag gör? Förutom att repa upp en avsevärd del av den schal där jag inte riktigt fick ihop den skrivna instruktionen med den schematiska bilden och beslöt mig för att improvisera (nu är jag tillbaka på att ändå försöka tolka bilden på ett mer traditionellt vis)?

Tja, det ligger en son på ovanvåningen och sover. I eftermiddag kommer dottern och svärsonen-in-spe. Jag bockar av på min mentala lista, det är en del som ska klaffa:

Är kräftlyktorna på plats? Check!

Har jag kokt ny lag till kräftorna med vår egenskördade dill? Jajamen!

Finns det färglada vimplar på plats? Absolut! Och inte vilka vimplar som helst, de kommer från Sues etsyshop och är underbart glada i färgen, blir man inte på festhumör av dessa, ja då måste man vara en osedvanligt trist och tråkig person, förmodligen med skoskav, nageltrång och magsår på en och samma gång.

Blommar sensommarblommorna med de där underbart gula, oranga och bruna nyanserna som jag verkligen älskar?

I frysen tronar hemlagad glass. Snart ska jag baka wästerbottenpaj och knäckig äpplepaj. Potatis ska grävas upp. Gurka, tomater och sallad ska skördas. Hallands Fläder ska läggas på kylning.

Ikväll blir det kräftskiva i växthuset med dottern, svärsonen-in-spe och sonen. Och det ser jag fram emot! Men innan dess ska jag försöka att, som sagt, följa den där virkbeskrivningen lite mer ordentligt och inte fara fram med virknålen på ett helt oregerligt vis. Det blir nog bättre då.

Bra kvinna reder sig själv

Därför har jag idag beställt min egen födelsedagspresent från maken.

Jag har dock informerat honom sakernas tillstånd. Jag vill ju ändå inte att han ska bli mer överraskad än jag, när födelsedagen väl infinner sig.

Han verkade nöjd med sitt val och såg ut att tänka att det hade han gjort bra!

Söndag med trädgårdsinspiration

Man kan ju inte bara parkera sig vid symaskinen och heller inte vägra släppa taget om virknålen. Ibland måste man ut och få frisk luft, se nya vyer, få ny inspiration! Alltså åkte syrran och jag till Landskrona. När man läser om Landskrona i tidningarna är det mest elände, gängbråk, kriminalitet och arbetslöshet som det fokuseras på - men det finns helt andra sidor. Lasagne med trattkantareller och burmesisk tomatsallad, till exempel. Detta bjöds vi på av syrrans vän, en vän som bor i en av de häftigaste och vackraste lägenheter jag sett, ja när jag hade tid att släppa lasagnen med blicken, för det var seriöst en av de bästa lasagner jag ätit!

När vi väl ätit färdigt och diskret rapat belåtet traskade vi iväg till Citadellet, där det finns en utställning med kolonistugor som ritats av arkitetstudenter. Nu ska man förstå att jag är väldigt förtjust i koloniträdgårdar och jag har alltid sagt att den dag vi säljer huset och köper en lägenhet, ja då ska jag ha en liten koloniträdgård så att jag kan få jord under naglarna och känna hur klorofyllen rinner genom ådrorna. Jag vill dock inte ha för mycket jobb med en kolonistuga och då, ja då måste jag säga att en av de här hade fungerat väldigt väl! Det var mycket glaspartier och mycket finurliga lösningar. Det var prunkande odlingar och jag skänkte mina egna taniga purjolökar en vemodig tanke.

Uppenbarligen ska det hängas i år. Det hängde gummistövlar och vattenkannor. Och kaniner. Vi får inte glömma kaninerna!

Man kände hur inspirationen grep en! Man ville liksom bums greppa en grep, hugga tag i en spade, helt enkelt göra något! Så då gjorde vi väl det, vi gick och drack kaffe (och åt en nybakt kanelbulle om vi nu ska vara petigt ärliga).

Sen gick vi och tittade på trädgårdsutställningen vid yttre vallgraven. Varje år ställs det tydligen ut trädgårdar på flottar och vi tittade förtjusta på allihop.

Lite läskig var nr 9, den med kräftorna, det är liksom något skräckinjagande med en massa kräftor som bara myllrar upp ur vattnet. Men för övrigt var det roliga och inspirerande skapelser allihop. Vi enades om att vi alla tyckte nr 3 (den med björkstammarna) var väldigt fin, och själv hade jag även nr 8 (pelargonerna) som något av en favorit. Vi måste vara väldigt bra på det här med trädgårdsdesign, för mycket riktigt vann nr 3!

En väldigt trevlig eftermiddag var det, och sen åkte vi hem till Huliganen och Zoya som inte fått följa med, något som de låtit oss ha väldigt dåligt samvete för. Det är alldeles väldigt vad en hund kan ge en dåligt samvete när man åker iväg och de inte får följa med. Men de fick en promenad och en bit frolic och sen tror jag vi var förlåtna.

Nu är det snart måndag. Mer siffror och mindre trädgårdar och kaniner. Ack ja.

Lördag med extrafjong

 Den där känslan. När man vaknar på lördagmorgonen och först tänker att det är söndag, eftersom man ju var ledig igår. Och inte för att det är något fel på söndagar, tvärtom, men nog är det en extra lyckokänsla när man inser att man har en hel extradag att göra saker på!

I all synnerhet som Den Vådliga Historien Om Långtresande Virknålar äntligen fick sitt lyckliga slut igår. Det var nämligen så här att jag när jag surfade runt på lite bloggar snavade över en som fått nya virknålar i födelsedagspresent, och inte vilka virknålar som helst, nej Clover Crochet Amour i regnbågens alla färger. Hjärtat hoppade till av fröjd och jag bara kände att dessa virknålar och jag, vi måste bli ett! Då hördes en inre röst som sa:

- du behöver inte fler virknålar, du har fler än du använder! Det var Samvetets Röst som alldeles oombedd blandade sig i.

Jag vet nog hur man ska handskas med såna som lägger sig i så jag sa bara "Tyst med dig!", sen genomförde jag en demokratisk omröstning med mig själv och resultatet blev att jag skickade iväg en beställning till Amazon. Virknålarna skulle ligga och vänta på mig i brevlådan när vi kom hem från England och full av förväntan skickade jag iväg maken att hämta posten. Men lådan gapade tom!! Om man bortser från räkningar och sånt, och det gör man ju så gärna.

Sen väntade jag och väntade. Jag mailade ihärdigt såväl Amazon som leverantören, men leverantören svarade aldrig och Amazon bad mig ha tålamod. Tålamod!?! Har jag gjort mig känd som en sån som har tålamod, jag bara frågar?

Men så igår kom paketavin. Maken skulle iväg och handla mat och jag bad honom hämta ut paketet. När han kom hem sa han bekymrat att det blev inga virknålar. Haha, han skämtar med mig! tänkte jag och log glatt, men se det gjorde han inte. Någon (vem kan nu det ha varit?) hade skrivit fel postnummer så paketet hade kommit till ett annat utlämningsställe. Innan någon hann säga "postnummer" satt jag i bilen och fräste iväg. När jag kom fram så letade flickan ihärdigt både en och två gånger men hittade inget paket! Jag stirrade dystert på henne och hon såg väl desperationen i min blick så hon skickade iväg en annan flicka, och på fjärde försöket lyckades de lokalisera paketet.

Och nog var det värt att vänta på, titta bara! Regnbågsfärger så det bara sjunger om det (jag inser nu att mina virknålar faktiskt är något av ett politiskt ställningstagande, tur att jag inte deltar i friidrotts-VM).

Det är gult och limefärgat och rosa och rött och turkost och blått och grönt och..och... och...

Grips man inte av skaparlusta så säg? Men sen hade jag inte tid att virka för vi skulle träffa Ellenmamman och Ellenpappan och hade en väldigt trevlig kväll.

Och så randades då lördagen. Full av fröjd, som sagt. Och det har köpts sytråd. Det har cyklats till Hardeberga med maken. (En himla massa uppförsbackar, det är mycket märkligt, cyklar man så mycket uppför så borde det väl vara lika mycket nerför om man cyklar i en loop? Så kändes det dock inte, det var mest bara uppför och uppför, men trevligt, absolut!).

När vi kom hem knatade Huliganen och jag ut på promenad och då hittade vi mogna björnbär. Sånt kan man inte ignorera, utan vi plockade med oss en del hem. Jag plockade, och Huliganen åt, rättvist och bra. Lite bär blev det dock kvar och då fick det bli lite marmelad; björnbär- och äpplemarmelad med kanel och timjan. Den står just och svalnar, men jag har goda hopp om att den ska bli god.

Det kan rentav bli så att man måste baka en liten scones vad det lider, så att man kan provsmaka.

Men hur var det nu med virknålarna, var de något att ha? Jajamensan, de funkar alldeles utmärkt! Just nu virkar jag på en schal i ett Debbie Bliss lace-garn som jag köpt i Bath, och den rosa virknålen virkar på så att jag rentav tror att jag kanske kommer att bli klar med schalen vad det lider? Även om det nu är så att det verkar som att jag köpt för lite garn. Ack ja, jag får väl uppsöka en garnaffär. Nåja, värre saker kan man tänka sig.

Jag tyckte dock att det behövs ett litet hundinslag i det här inlägget också, så jag bad Huliganen att ställa upp och vara fotomodell. Han blev mycket entusiastisk. Det ser förvisso ut som att han sover, men man får förstå att han är väldigt entusiastisk inombords. Precis som hans matte.

Imorgon, ja då är det faktiskt söndag - och söndagar är ju också bra dagar.

Vad man gör en småregnig fredag

...om man nu inte är på jobbet alltså. Och eftersom jag har en stor mängd plustimmar på flexsaldot så beslöt jag mig för att lämna jobbet åt sitt öde och har ägnat mig åt lite kreativt skapande.

När vi var i England råkade Sue och jag hamna i en tygaffär i Bath, ja det är lite märkligt hur det kan slumpa sig. Och när jag väl var inne, så råkade min blick falla på något som uppenbarligen kallas "charm pack" och i all synnerhet på ett liten trevlig sådan med tyg i en serie som uppenbarligen heter Double Chocolate av Moda. Alltså, den måste ju vara skapad för mig? Den gick inte att motstå. I ärlighetens namn försökte jag nog inte heller. Så den lilla bunten följde med hem och nu, nu har jag sytt! Själv! På min egen maskin och övervakad av min egna lilla Ellen mouse som också följt med hem från England.

Ellen Mouse har sytts av Sue som är mycket mer ekvilibristisk med sin symaskin än vad jag är med min. De kommer att finnas i hennes etsy-shop, nu när hon hittat godkänt tyg och utsatt en stackars mus för de mest våldsamma tester, titta bara här. Min ballerina-mus har har ett lite lugnare liv och med hennes hjälp har jag lyckats prångla ihop några kuddar till gästrummet.

OK, jag inser att det inte direkt är rocket science att av färdiga rutor sy ihop en lapptäckskudde, men jag är likväl omåttligt stolt!

Observera också att jag, efter tips och instruktioner från syrran lyckats peta dit lite spetsdekoration.

Jag inser att jag nu, om jag inte redan gjort det, ligger i absoluta riskzonen att hamna i "köpa-tyg-träsket". Jag kommer att fylla huset med garn och tyger, och det utrymmet som jag inte lyckats lägga beslag på kommer maken att fylla med böcker och vin. Ojdå.

...men vänta nu här, det är väl inget fel på vare sig vin, tyger, böcker eller garn? Det måste ju vara bra, det här!