Om ni hör något i luften som surrar...

...så kan det ju vara vi som hurrar för vår lilla Indyloppa som fyller två år idag! Alltså, jag vet att det är Valborg och det är kungens födelsedag och sådär, men inte slår väl detta en liten raggig pjäs som fyller två? Inte hos oss i alla fall, här hurrar vi för Loppan!

...fast om det inte är vårt hurrande som surrar, så kan det ju vara suset från två vårystrar hundar som fräser fram så att grässtråna ryker. Vi har nämligen firat födelsdagen med att hälsa på Lisa, som fyllde två för en vecka sedan, och ingen kan väl klaga på energinivåerna hos dessa damer? Så jag tror nog att surrandet, det är fartvindarna från en jaktlabbe och en aussie som susar fram!

När tungorna hängde som rosa slipsar och Loppan var helt genomblöt att Lisas saliv åkte vi hem, trötta och glada och borstade igenom pälsen för att bli lite födelsedagsfluffig. Och sen fick Loppan en födelsedagspresent. Såklart!

Grattis lilla Loppan, du är verkligen en energiinjektion i vår familj! Hurra, hurra, hurra!!!

Underbart är kort. Eller långt. Eller lite mittemellan.

Igår kväll, när vi hade gäster och hade det himla trevligt, sådär så att man pratar och pratar och ändå inte hinner med allt som ska sägas, när man äter och dricker och skrattar och gosar med hunden, ja då tyckte jag att Loppan kunde få sin julälg, så höll hon sig sysselsatt en stund. Det var ett underbart ögonblick, tyckte Loppan. - Min älg! utropade hon entusiastiskt innan hon gjorde processen kort. Nu har vi älginälvor kringsprida och ett litet älglik att dingla med och slänga runt, men det funkar ju det med. Själv fick jag, inte en älg, men väl en fantastisk bukett! Nu är jag ju egentligen av den fasta åsikten att det där med värdinnepresenter absolut inte är nödvändigt, nästan tvärtom - men när man får en sån här skål fylld med ljuvliga blommor, då säger man minsann inte att "det där, det var inte nödvändigt, så den kan du ta med dig hem igen", nej då säger man tack! och tindrar lite extra med ögonen.

När gästerna gått hem ramlade vi i säng och sov och vaknade sedan till en lite sval morgon men med ett löfte om att kanske det ändå skulle bli lite sol? Vi iklädde oss oömma kläder och susade iväg till Grynet med familj för att umgås och prata och passa lite gryn och pyren medan dottern och svärsonen röjde lite i trädgården. Det var rosor som skulle beskäras, det var sandlådor som skulle lekas i och svärsonen och Grynets farbror grävde så att svetten stänkte i den styva skånska lerjorden för att sätta upp en gungställning till Grynet och, får man förmoda, sedermera Pyret.

 

 

Grynet, hon var mycket entusiastisk och hjälpte till; hon körde skottkärra, hon grävde i sandlådan och hon arbetade med vattenpasset så att gungställningen skulle stå rakt och stadigt. Pyret, hon sov mest hela tiden men sen vaknade hon och sportade en mycket tjusig solhatt. Jo för solen den kom fram och i takt med allt grävande och slitande i kirskål så skalade man av sig jackor och överdragsbyxor och sånt och det blev en himla fin vårdag. Och svärsonen grillade korv till lunch och det är ju alldeles extra härligt att få sitta ute och äta lunch när man just gått en match mot kirskål och vresiga rosenskott.

Det är något alldeles underbart för själen att få rota runt lite i myllan, att få kratta och rensa och gräva i sandlådan. Dessutom vet man att vi ligger ju bara i startgroparna med det här med vår och sommar så trots allergier och jord under naglarna så är det här verkligen ett underbart som är förträffligt långt.

Morgonstund har guld i mund

I alla fall när man tillsammans med sin lilla kompis traskar ut i en nysköljd vårmorgon där fåglarna kvintilerar som om de hade druckit champagne hela natten. Det regnade lite när vi körde ut mot Krankesjön, men det slutade lagom till vi kom fram och sen var det så där ljuvligt som det kan bli när bokarna slår ut. Jag stannade och fröjdades åt klorofyllen, åt morgonsolen som strilade ner mellan stammarna och åt vad-det-nu-var som sjöng så vackert. Loppan? Tja hon ägnade sig åt att undersöka saker närmare markytan och agerade mest kamouflagehund. Tyvärr får jag säga att hon nog struntade komplett i nyutslagna bokar och fågelsång.

När jag tröttnat på att stå och vänta på en hund som hade hela fejset nere i myllan gick jag vidare och då, då kom Loppan också. Lite koll har hon väl ändå på sin matte, fast man ibland undrar. Vi gick och vi gick och rätt vad det var så kom vi ut på öppnare nejder. Där fick Loppan syn på något som hon tyckte övertrumfade såväl lärkor som skira blad; en hare! En som sprang! (det var en klok hare). - Jag springer efter! sa Loppan och studsade iväg, men när matte tyckte att app-app-app! det gör du inte alls, det! så kom hon tillbaka. Möjligen frestad av en bit frolic, men i alla fall. Duktig hund!

Rätt vad det var kom vi till en bänk. - Här sätter vi oss och tar en selfie, sa jag till Loppan. Loppan, som tänkte att detta måhända kunde resultera i fler godisar var hyfsat samarbetsvillig, men tja, selfiesar de blir ju som de blir. Kanske verklighetstrogna och sådär, men så värst tjusig blir man ju inte, ja utom Loppan då, som alltid är söt.

Sen tränade vi lite inkallning, baraföratt liksom.
- Sitt här och stanna, sa jag och traskade iväg en bra bit.
- Herregud, hon går vilse! tänkte Loppan och traskade efter för att hålla koll på mig.
- Nejnejnej, du ska sitta och stanna kvar så ropar jag på dig, så får du frolic, förklarade jag för Loppan.
- Aha! tänkte Loppan och satt som ett litet tänt ljus, ett raggigt ljus. Men när matte bara stod där stilla och inte ropade, så insåg hon  ju att matte, hon måste ha somnat så hon kom raskt travande ändå.
- Nejnejnej, sa jag (igen), du ska sitta kvar. KVAR. Read my lips, Loppan; K-V-A-R.
- Ållrejt då, sa Loppan, satt kvar och när matte (äntligen!) ropade kom hon som en liten raggig kanonkula och det utbröt jubelrop! Det blev frolicregn! Och matte sa belåtet att "oj vilken makalöst duktig hund du är Loppan" och mot det hade fyrbeningen inget att invända.

Sen åkte vi hem igen, till våran husse och till den där leksaken som Loppan så innerligt gärna vill ha. Och hon  har själv vunnit den på vår kursavslutning i Nosework - hittar man eukalyptushydrolat inne i en tvålkopp i en nörna på 22 sekunder blankt, ja då får man en mjukisjulälg. Såklart.

Sola i Karlstad

Ja, jag tror verkligen på det, även om jag vet att Sola, det var en servitris och inte en väderleksrapport -  men när vi var i Karlstad i somras sken solen som om den inte hade något annat för sig, och likadant den här helgen. Jo för maken och jag, vi tog en liten railroadtrip till Karlstad. Att åka med SJ kan ju var en nervslitande upplevelse, men så icke denna gången. Tåget ankom och avgick och ångade på enligt tidtabell som om det vore den självklaraste sak i världen.

Att åka tåg, det är att resa på ett civiliserat sätt (ja om nu då trafikgudarna sköter sitt så man inte hamnar i, tja, typ Öxnaryd, när man vill till Karlstad), man sitter där civiliserat och stickar och läser och pratar och konverserar. Och lyssnar ofrivilligt på utläggningar av en man av avgjord Horace-typ, även om jag nu kanske inte tror att han satt i Svenska Akademin, vår pratsamme och genomträngande medresenär. Vi åkte och vi åkte och vi bytte i Göteborg och rätt vad det var anlände vi till Karlstad! Där bjöds vi på delikat mat och efter massor av mat och prat och vin och mera prat ramlade vi i säng och sen vaknade vi till en ny, solig morgon. Först var det bara Tuva (den lokala kaninen) och jag som vaknade och vi hade en härlig solig morgonstund för oss själva med stickning, en bok på kindlen och allmänna kaninaktiviteter, vad nu en liten rar kanin gillar att göra på morgonen innan resten av sällskapet gnuggat sömnen ur ögonen.

När resten av sällskapet masat sig ur sänghalmen kom vi på att nu var det ju väldigt länge sedan vi åt, så då promenerade vi i det strålande vårvädret in till centrum för att äta brunch. Äta bör man, annars dör man. Och svältdöden kändes väldigt avlägsen måste jag säga. Karlstad var sommarsoligt och t.o.m. statyerna verkade ha gripits av lust att delta i någon slags knytblusuppror - där fick du, Horace Engdahl!

Vi åt brunch med de nyförlovade och the inlaws och det var ju inte direkt så att man gick hungrig därifrån. Himla trevligt var det! När magen stod i fyra hörn (eller kanske 24 hörn, vi var ju ändå sex personer) vacklade vi hemåt igen för att ta igen oss en stund inför nästa punkt på programmet, vilket var inget mindre än Läderlappen i 1945 års tappning på Wermland Opera - och alltså, vilket otroligt gulligt operahus, som en liten bakelse med guldornament och krusiduller och musik och vin och jagvetintevad. Efter att Läderlappen fått sin hämd (och kommendant Orloffsky visade sig vara en inte oäven Zarah Leander som klämde i med Vill ni se en stjärna, se på mig! så att taket lyfte sig i en mellanakt) traskade vi hem i den blåa försommarkvällen längs Klarälven. Livet kändes verkligen lätt att leva måste jag säga. Här kommer nu lite bilder från denna kväll och notera att även jag sportade knytblus, denna tillvaros Horace:ar behöver åsynen av en knytblus lite då och då.

Alldeles för snart var det sedan söndag morgon, dags för den sista morgonstunden med Tuva och sedan tåget hem till Lund igen, hem till våren första grillkväll i vår lilla trädgård, hem till Loppan som varit passad av en glad studentska.

Det har varit en fin helg, och jag är så tacksam för det, för solen, för våren, för fint sällskap och god mat och för syrran, som ryckte in på ett så kompetent sätt och tog hand om Grynet när dottern fick tillbringa många och långa timmar på akuten på lördagsnatten. Då blir jag så tacksam för att man har familj och vänner som rycker in och ställer upp när det behövs och alldeles väldigt tacksam är jag för att dottern nu mår så mycket bättre igen.

Imorgon är det måndag och det kan man ju tycka är lite småtjorvigt - men egentligen, när man tänker efter så är det ju faktiskt himla fint att det kommer måndag efter måndag - för sen kommer det ju lördag efter lördag och söndag efter söndag också. Inte dumt alls.

Saker som gör mig lycklig

Ja, alltså, det är ju rätt mycket, men om man nu bara ska räkna upp några en makalöst solig fredagmorgon i en vecka som förvisso präglats av en märklig förkylning med förlamande trötthet så finns det ju massor att välja på, alldeles bortsett från min egen vykortssamlare som förgyller mina dagar med de mest oväntade och märkliga kunskaper som saker som man inte ens trodde fanns.

Jag blir glad av att våren kommit! Det spritter av vårlust i knopparna i Botan och mitt ibland allt detta vårsprutt går min egen lilla raggiga kompis som också gör mig så glad. En morgonpromenad i all denna klorofyll, kan man bli annat än lätt till sinnes?

Sen är jag så glad över att fått umgås med Grynet och Pyret och deras föräldrar också såklart - och att få sy små små tajts av stuvbitar som ligger och skramlar. Det är ju en dubbel källa till glädje, dels känner jag mig så ordentlig och sparsam, dels är det så snabbt och roligt att fräsa på med overlocken.

Mjuk och liksom fluffigt men ändå rejält ulligt garn är en annan glädjespridare. Kära Croft Shetland Tweed - du är en ny bekantskap men jag tror vi kommer att utveckla en (platonisk) kärleksrelation, du och jag! Man kan tänka att det kanske är lite off season att köpa tjockt ullgarn när vårsolen skiner som besatt utanför fönsterna, men det är ju inte så att jag inte har andra projekt som ligger före i kön - rätt som det är, är det dock höst igen och dags för ullkoftor, och då, då är jag beredd!

Och med alla dessa glädjeämnen som puttrar i bakgrunden så är det också så att det finns ännu ett i pipeline; idag ska maken och jag träffa familjens tandläkare och det, det är verkligen något som gör mig glad! Trots att de inte är på det minsta sätt garnrelaterade.

Med välborstade bissingar och Nalle Puh-knappar

Det har varit en utmärkt helg! Bra på alla sätt och vis, den inleddes ju så förträffligt med besök på Akvariet. Sen fortsatte det med att jag, såsom en god stickerska, färdigställde ett projekt! "Another one bites the dust" sa jag belåtet medan jag fäste tråden på den sista knappen. Och knapparna, det var nog det som blev pricken över det gröna i:et i det här projektet tänker jag. Nalle Puh-knappar, det måste ju bli succé!

Det var angeläget att koftan skulle bli klar, jo för vi fick ju fint övernattningsbesök på lördagen. Grynet anlände med packad väska och gjorde sig klar att äta mormors köttbullar som fick väl godkänt så mormor  blev alldeles makalöst stolt, vad är väl fine dining mot att se sitt lilla barnbarn mula in köttbulle efter köttbulle?

Sen fick Grynet sin kofta och den blev också med Väl Beröm godkänd. I synnerhet knapparna. Grynet iklädde sig raskt koftan och pillade belåtet med knapparna.

Därefter var det dags för lördagsmys med nötter och Pippi och blåbärsstång, vilket mottogs med samma entusiasm. Åh vad det är trevligt med gäster som uppskattar allt som står på schemat! När köttbullar, nötter och Pippi tagit slut var det dags att borsta tänderna och den nya tandborste som jag investerat i blev också godkänd med acklamation. Alltså, så cool! Med blåa sugproppsfötter! Grynet sög fast och ploppade loss och borstade tänder som om det vore det trevligaste man kunde tänka sig. Faktum är att det borstades tänder ett flertal gånger under besöket och varenda gång skulle mormor också borsta, alltså tandläkarna i familjen borde gråta av fröjd vid åsynen av detta entusiastiska tandborstande. Nu befinner de sig ju i Karlstad, så de får helt enkelt njuta av att höra om detta på lite avstånd så att säga.

Söndagsmorgonen randades lite svalare och lite fuktigare men inget hindrar ett Gryn och en mormor och en Loppa, så efter frukost (och lite mer tandborstning) traskade vi iväg till Stadsparken och gungade och klättrade och hälsade på lite andra hundar och undrade över varför alla ligger hemma och sover en söndagsmorgon vid 07.30 när man kan vara ute och leka? Märkligt.

Efter lite lekutställning om Alice i Underlandet på Kulturen traskade vi sedan hem igen och var lite kulturella hemma - Grynet visar stora artistiska anlag och ritade med schvung och entusiasm!

Nu känns det lite tomt här hemma, det gör det. Lite lugnare kanske, men avgjort tommare. Fast jag har ju väldigt välborstade tänder, det är ju alltid en liten tröst.