Morgonstund har guld i mund

I alla fall när man tillsammans med sin lilla kompis traskar ut i en nysköljd vårmorgon där fåglarna kvintilerar som om de hade druckit champagne hela natten. Det regnade lite när vi körde ut mot Krankesjön, men det slutade lagom till vi kom fram och sen var det så där ljuvligt som det kan bli när bokarna slår ut. Jag stannade och fröjdades åt klorofyllen, åt morgonsolen som strilade ner mellan stammarna och åt vad-det-nu-var som sjöng så vackert. Loppan? Tja hon ägnade sig åt att undersöka saker närmare markytan och agerade mest kamouflagehund. Tyvärr får jag säga att hon nog struntade komplett i nyutslagna bokar och fågelsång.

När jag tröttnat på att stå och vänta på en hund som hade hela fejset nere i myllan gick jag vidare och då, då kom Loppan också. Lite koll har hon väl ändå på sin matte, fast man ibland undrar. Vi gick och vi gick och rätt vad det var så kom vi ut på öppnare nejder. Där fick Loppan syn på något som hon tyckte övertrumfade såväl lärkor som skira blad; en hare! En som sprang! (det var en klok hare). - Jag springer efter! sa Loppan och studsade iväg, men när matte tyckte att app-app-app! det gör du inte alls, det! så kom hon tillbaka. Möjligen frestad av en bit frolic, men i alla fall. Duktig hund!

Rätt vad det var kom vi till en bänk. - Här sätter vi oss och tar en selfie, sa jag till Loppan. Loppan, som tänkte att detta måhända kunde resultera i fler godisar var hyfsat samarbetsvillig, men tja, selfiesar de blir ju som de blir. Kanske verklighetstrogna och sådär, men så värst tjusig blir man ju inte, ja utom Loppan då, som alltid är söt.

Sen tränade vi lite inkallning, baraföratt liksom.
- Sitt här och stanna, sa jag och traskade iväg en bra bit.
- Herregud, hon går vilse! tänkte Loppan och traskade efter för att hålla koll på mig.
- Nejnejnej, du ska sitta och stanna kvar så ropar jag på dig, så får du frolic, förklarade jag för Loppan.
- Aha! tänkte Loppan och satt som ett litet tänt ljus, ett raggigt ljus. Men när matte bara stod där stilla och inte ropade, så insåg hon  ju att matte, hon måste ha somnat så hon kom raskt travande ändå.
- Nejnejnej, sa jag (igen), du ska sitta kvar. KVAR. Read my lips, Loppan; K-V-A-R.
- Ållrejt då, sa Loppan, satt kvar och när matte (äntligen!) ropade kom hon som en liten raggig kanonkula och det utbröt jubelrop! Det blev frolicregn! Och matte sa belåtet att "oj vilken makalöst duktig hund du är Loppan" och mot det hade fyrbeningen inget att invända.

Sen åkte vi hem igen, till våran husse och till den där leksaken som Loppan så innerligt gärna vill ha. Och hon  har själv vunnit den på vår kursavslutning i Nosework - hittar man eukalyptushydrolat inne i en tvålkopp i en nörna på 22 sekunder blankt, ja då får man en mjukisjulälg. Såklart.