Det är ju ändå samma

Igår träffade jag mina gymnasiekompisar och när man tänker efter är det ändå lite märkligt; när vi träffades på gymnasiet var vi 16 år gamla och kände oss ganska vuxna och hade åsikter om både det ena och det andra och emellanåt hade man en orosknut i magen över hur man skulle klara av det där med livet som vuxen? Nu är vi 61 och känner oss kanske inte så värst vuxna alla gånger, undrar fortfarande över livet och meningen med det hela, har fortfarande massor av åsikter och pratar i mun på varandra hela tiden. 16, 61... det är ju samma siffror, fast i en annan ordning.

Det är skönt med kompisar som känt en så länge, vi har gått igenom alla stadier med varandra från plugg och killar, giftemål och barn för de som velat, jobb och skilsmässor och tonårstid och gamla föräldrar och barnbarn - det är så mycket som händer och tittar någon utomstående på oss så ser vi kanske inte direkt ut som när vi var 16, men när jag tittar på dem så ser jag samma tjejer som alltid och det är rätt fantastiskt faktiskt att få ha kompisar i sitt liv på det här viset.

Dessutom får man tulpaner när de kommer, bara en sån sak! Typiskt bra, både det där med kompisar och det där med tulpaner får man säga.

Ikväll är det dessutom stickcafé, och det är ju också typiskt bra. Jag stickar frenetiskt på Grynets vårgröna kofta så att jag sedan med ett pantersprång kan kasta mig över Pyrets turkosa dito.

Sen så har det varit riktigt vårväder idag, bara en sån sak! Bra dag, denna onsdag.