Sola i Karlstad

Ja, jag tror verkligen på det, även om jag vet att Sola, det var en servitris och inte en väderleksrapport -  men när vi var i Karlstad i somras sken solen som om den inte hade något annat för sig, och likadant den här helgen. Jo för maken och jag, vi tog en liten railroadtrip till Karlstad. Att åka med SJ kan ju var en nervslitande upplevelse, men så icke denna gången. Tåget ankom och avgick och ångade på enligt tidtabell som om det vore den självklaraste sak i världen.

Att åka tåg, det är att resa på ett civiliserat sätt (ja om nu då trafikgudarna sköter sitt så man inte hamnar i, tja, typ Öxnaryd, när man vill till Karlstad), man sitter där civiliserat och stickar och läser och pratar och konverserar. Och lyssnar ofrivilligt på utläggningar av en man av avgjord Horace-typ, även om jag nu kanske inte tror att han satt i Svenska Akademin, vår pratsamme och genomträngande medresenär. Vi åkte och vi åkte och vi bytte i Göteborg och rätt vad det var anlände vi till Karlstad! Där bjöds vi på delikat mat och efter massor av mat och prat och vin och mera prat ramlade vi i säng och sen vaknade vi till en ny, solig morgon. Först var det bara Tuva (den lokala kaninen) och jag som vaknade och vi hade en härlig solig morgonstund för oss själva med stickning, en bok på kindlen och allmänna kaninaktiviteter, vad nu en liten rar kanin gillar att göra på morgonen innan resten av sällskapet gnuggat sömnen ur ögonen.

När resten av sällskapet masat sig ur sänghalmen kom vi på att nu var det ju väldigt länge sedan vi åt, så då promenerade vi i det strålande vårvädret in till centrum för att äta brunch. Äta bör man, annars dör man. Och svältdöden kändes väldigt avlägsen måste jag säga. Karlstad var sommarsoligt och t.o.m. statyerna verkade ha gripits av lust att delta i någon slags knytblusuppror - där fick du, Horace Engdahl!

Vi åt brunch med de nyförlovade och the inlaws och det var ju inte direkt så att man gick hungrig därifrån. Himla trevligt var det! När magen stod i fyra hörn (eller kanske 24 hörn, vi var ju ändå sex personer) vacklade vi hemåt igen för att ta igen oss en stund inför nästa punkt på programmet, vilket var inget mindre än Läderlappen i 1945 års tappning på Wermland Opera - och alltså, vilket otroligt gulligt operahus, som en liten bakelse med guldornament och krusiduller och musik och vin och jagvetintevad. Efter att Läderlappen fått sin hämd (och kommendant Orloffsky visade sig vara en inte oäven Zarah Leander som klämde i med Vill ni se en stjärna, se på mig! så att taket lyfte sig i en mellanakt) traskade vi hem i den blåa försommarkvällen längs Klarälven. Livet kändes verkligen lätt att leva måste jag säga. Här kommer nu lite bilder från denna kväll och notera att även jag sportade knytblus, denna tillvaros Horace:ar behöver åsynen av en knytblus lite då och då.

Alldeles för snart var det sedan söndag morgon, dags för den sista morgonstunden med Tuva och sedan tåget hem till Lund igen, hem till våren första grillkväll i vår lilla trädgård, hem till Loppan som varit passad av en glad studentska.

Det har varit en fin helg, och jag är så tacksam för det, för solen, för våren, för fint sällskap och god mat och för syrran, som ryckte in på ett så kompetent sätt och tog hand om Grynet när dottern fick tillbringa många och långa timmar på akuten på lördagsnatten. Då blir jag så tacksam för att man har familj och vänner som rycker in och ställer upp när det behövs och alldeles väldigt tacksam är jag för att dottern nu mår så mycket bättre igen.

Imorgon är det måndag och det kan man ju tycka är lite småtjorvigt - men egentligen, när man tänker efter så är det ju faktiskt himla fint att det kommer måndag efter måndag - för sen kommer det ju lördag efter lördag och söndag efter söndag också. Inte dumt alls.