Inte så mycket ha!

Dottern, som är en rejäl och rekorderlig dotter, och som dessutom har ärvt en gen eller två av sin far, sms:ade mig när hon läst förra inlägget och undrade vad det var för Slepiner-valpar jag träffat; 8 valpar och 64 ben, liksom? Det var ju bara att krypa till korset och erkänna att det blev lite fel i pluttifikationstabellen där, jag skyller på att jag precis skrivit om 8 kroppar och 8 svansar, lätt att man då liksom går vidare i åtta-tänket. Men nix, valparna hade precis rätt antal ben som alltså är fyra (4, för att ytterligare förtydliga - eller möjligen "fyrtydliga?"). 32 således.

Så ja, dottern hade rätt och jag hade fel, även solen har sina fläckar.

Men sen gick jag där och tänkte att det kan jag ju blogga om och så kan rubriken vara "Särimner?". Åh, detta blir ju finemang! tänkte jag och hamrade loss på tangenterna. Men sen slog det mig att jag måste ju vara lite källkritisk, så jag googlade ju Särimner, för något skavde liksom, något kändes inte rätt.

Och då kom jag ju på att Särimner, han hade ju inte alls åtta ben, tvärtom tillagades han och åts upp varenda kväll, ett öde som man, inom parantes sagt, inte önskar dessa gulliga valpar.

Aha! dottern har fel!! tänkte man självbelåtet då, och döpte raskt om inlägget till "Särimner?! Ha!" och tänkte vara lite lagom spydig och sarkastisk, sådär som mammor kan vara ibland.

Som tur tog jag mig ändå för att kolla källan för att inte i sann Trumpsk anda sprida fake news över den skånska nejden och källan, det var ju dotterns sms det. Och tänk, då visade det sig att jag liksom fabulerat ihop hela det där med Särimner, för den Rekorderliga och Korrekta Dottern hade ju skrivit "Sleipner-valpar". Och Sleipner, han hade ju åtta ben.

Så inte så mycket ha! över det hela känner jag. Och jag känner att jag kanske inte framstår i min allra bästa dager här som den som skriver en faktamässig och superkorrekt blogg? Men jag har ju en gullig hund i alla fall, så man får väl läsa min blogg för att njuta av bilder på henne då och strunta i alla o-fakta som jag lättsinnigt sprätter omkring mig.

Om människovalpar och hundvalpar

Helgen har gått i valparnas tecken får man nog säga; ja rent generellt har det liksom yrt hundar kring fötterna på en. Och det kan ju aldrig vara fel! Tvärtom, en helg av bästa slag skulle man kunna säga.

Loppan och jag, vi har inga valpar, men däremot kan det yra lite om Loppan också när hon far farm över Revinge hed (även om hon nu ser lite stationär ut på bilden). Jag tänkte att det var bäst att hon fick rasta av sig innan jag skulle åka och titta på valpar på eftermiddagen så att husse fick det lugnt och skönt därhemma utan en galen terrier som gjorde armhävningar i takkronorna av överflödsenergi.

Husse (alias Maken) var nämligen fullt upptagen med att förbereda sig inför att åka på konferens minsann. Han såg inte alltför nedslagen ut över att behöva offra sin söndag på att ge sig iväg och konferera; att ägna sig åt medeltida borgar i Champagne verkade han inte tycka vara alltför motbjudande. - A man's gotta do, what a man's gotta do! utropade han hurtigt.

Sen tillade han lite ängsligt när han insåg att makan (alias moi) de närmaste stimmarna skulle befinna mig i sällskap av inte mindre än åtta små rara valpar.  - Bara titta! förmanade han sen och man såg hur han tänkte att vojne, vojne, hur ska detta gå?! - skulle man kunna släppa loss mig bland ett helt gäng två veckor gamla aussies?

Nu var det ju ändå så att alla valparna är tingade, så därför kunde jag ohämmat oh:a och ah:a, och inte minsta lilla valpis slank ner i fickan och det var nog tur, för de ville mest liksom ligga i en hög och bonda med varandra. Ett eller annat öga hade öppnats (och ett öppnades av ren och skär nyfikenhet när de hörde mig komma; "va´e´de´för en tant?" tänkte de nog. De började gå så smått, ihärdigt vinglade de upp på benen och sen tippade de över på sidan igen. Det var åtta små vita svanstippar, 8 små knorviga, knubbiga kroppar och 64 små ivriga ben - och en mycket stolt och duktig mamma!

Lättfotograferade var de inte! Men gullighetsfaktorn var hög, mycket hög! Och när de blivit större och busigare är Loppan vidtalad att komma dit och vara lektant och det kommer hon säkert att tycka är jätteroligt.

På söndagen var det dags för namngivningsfest för släktens nyaste lille grabb; en go' och glad liten krabat som vi var så glada att hälsa välkommen till släkten! Storasyster var jättefin i gul klänning och mindes kanske hur det var på hennes namngivningsfest för fyra år sedan när regnet behagade hälla ner, men då fick hon ju knata runt med ett fint paraply istället. Igår regnade det inte, och den koreanska kornellen (?) blev vederbörligen planterad och vi cyklade trehjuling och åt blå tårta och lax, fast kanske inte i den ordningen. Det blev inte så mycket fotograferat, för Grynet som tyckte att det hela var lajbans, firade så rejält att hon sen somnade bums i mormors famn och sov sig igenom en stor del av middagen och då kan ju mormor inte fotografera, det säger ju sig själv (däremot kunde hon äta tårta, för blå prinsesstårta, då får man ju faktiskt vara lite akrobatisk av sig).

Och sen åkte jag hem till Loppan igen, som vare sig fick cykla eller äta blå tårta, och vi hade en lugn kväll och tänkte lite på hur husse hade det där nere i Champagne - bra! hoppades vi.

Arbetsveckans slut

Vissa av oss har tydligen jobbat hårdare än andra och är helt utmattade - eller också ligger Loppan bara och väntar på att bli kliad på magen, så kan det ju också vara. Själv vill jag helst inte bli petad på magen, det är liksom inte så mycket sixpack över den, så jag föredrar att ha valkarna i fred måste jag nog erkänna.

Det har varit en innehållsrik vecka tycker jag nog; jobb som sagt och det är ju bra på sitt sätt, men kanske inte att blogga om? Inte så där superintressant?

Men det har varit nosework-kurs i styv kuling, eller åtminstone väldigt blåsigt, och eftersom kursen äger rum ute på skånsk landsbygd av plattaste slag så blåste det rejält i hårtestarna, både Loppans och mina. Dofterna snurrade också runt, så det var inte lätt, men man blir imponerad av hur  hundar jobbar med sina nosar med full koncentration, undra på att man kan bli lite trött efteråt! Loppan hittade åtta av nio dofter trots kulingen och sen somnade hon på min fot. Jag somnade inte, men å andra sidan hittade jag ju ingen som helst doft heller.

Tja, jag har ju städat (lite) också, men det är nog inte heller så kul att blogga om? Eller läsa, för den delen. Låt oss hoppa över städningen, således! (och det gör man ju så gärna).

Jag har också fått hedersuppdrag som mormor, nämligen hämta på förskolan när mamma och lillasyster var på babysim. Grynet har börjat på ny förskola och är alldeles oerhört pepp på det! Jag hämtade henne efter lunch och hon underhöll mig oavbrutet hela vägen hem;

- titta en jättestor julgran! (ok, det var en tall, men barrträd som barrträd, nu ska vi inte vara petiga)
- det blåser i grenarna!
- jag har bakat tårta med farmor!
- mormor har röda skor!

 Och rätt vad det var, så var vi hemma igen och gungade och tittade på fåglar och gräsklipparen och såg att det var mycket äpplen i trädet. Och har man äpplen i trädet så är ju steget till att baka äpplepaj synnerligen kort! Alltså bakade vi äpplepaj och Pyret var också med, men hon nöjde sig med att suga på en äppleklyfta.

Sen var det dags att bege sig hem igen, för vem skulle annars se till att morfar fick mat? Dock fick han ingen äpplepaj, så det var ju lite knussligt av mormor kan man tycka.

Däremot har morfar fått visa upp medeltida hus för mormor i Malmö, och det tror jag han tycker smäller nästan lika högt som äpplepaj.

Bland annat tittade vi på det ett hus som jag i missriktat nit tänkte kalla för Dringenbergska gården, men som tur var googlade jag lite, för helt säker var jag inte. Och det var ju en himla tur för nu slipper jag sprida desinformation på nätet. Fake news skulle man ha kunnat kalla det, om man nu kan kalla medeltida hus för "news", och, som sagt, jag hann ju hindra mig innan fadäsen var ett faktum. Däremot låg huset nära Dringenbergska gården, så jag var ju inte helt ute och cyklade. I all synnerhet inte som vi promenerade. Nä, detta var Lauritz Hattemagers hus, och det hade en tjusig dekoration.

 - ett lejon! upplyste maken mig om, men jag tittade tveksamt på det. Nog tycker jag det mer ser ut som en långhårig apa? Väl? Fast sen enades vi om att hade man varit tandläkare till exempel, så hade det passat alldeles utomordentligt med ett sånt här djur utanför - kolla bara på garnityret!

Fast det får vara hur det vill med lejon, apor, äpplepajer och nosework -  nu är det helg och det är ju verkligen inte dumt! Och  helgen, den blir alldeles säkert också av prima slag; här ska tittas på inte mindre än åtta små valpar, här ska gås på namngivningsfest och det kan nog hända att en eller annan chokladbit slinker ner också.

I väntan på en lammgryta

I ugnen står en lergryta och gör sitt bästa för att det så småningom ska serveras lammgryta här i huset. Jag har nyss tittat lite på Nordea Masters på tv (golf, för de som inte är så himla intresserade av sånt) och det kan ju passa bra eftersom dagen inleddes med att maken och jag spelade en halv runda golf. Det är mycket uppenbart att det finns en anledning till att jag spelade med en sympatisk och förstående make på Lunds Akademiska och inte i Nordea Masters kan jag ju säga. Nåja, frisk luft är ju alltid bra. Och jag kan baka citronmuffins, det kanske inte de professionella golfspelarna kan?

Sen åkte vi upp till Fredriksdals trädgårdar i Helsingborg för det var 40-talshelg där. Vi strosade runt och tittade på rosor, sen strosade vi mera runt och tittade på militärfordon och lite annat, vi fikade och hade det mycket trevligt. Fredriksdal är mest trädgårdar, men också lite friluftsmuseum, bl.a. beskådade vi en gammal tandläkarmottagning och med två tandläkare i familjen så tog vi en bild som ett litet tips inför en eventuell framtida egen mottagning.

Vi har haft nöjet att träffa självaste tandläkarna i helgen också, eftersom de gjorde en liten mellanlandning på väg mot sydligare och varmare nejder, och då passade vi på att ha hela konkarongen här; barn och barnbarn och hund och allt. The more, the merrier, så är det ju bara. Och det finns inte minsta lilla bild från det, för jag var upptagen med att umgås, konversera med Grynet, laga mat, dricka vin och pussa på Pyret. Pyret fick potatis och gurka och tyckte det var toppen, både att äta och smeta in i håret. Och inte visste jag att potatis var ett sånt bra stylingmedel? Måste vara stärkelsen i det hela, kan ju vara bra att veta när man behöver ha lite fjong på hårtestarna.

Lördagen inleddes sedan med en solig morgonpromenad. Loppan och jag traskade ner till Stadsparken medan resten av sällskapet snarkade fridfullt. Solen sken så vackert i fontänen att jag var tvungen att ta en bild... men vänta nu, sol och vatten i all ära, saknas det inte något? Hm...tänka, tänka... Det saknas ju en aussie!

- Hoppa upp och posera tjusigt! uppmanade jag Loppan.
- Jag vill gå och titta på hönsen, svarade Loppan då och var lite motsträvig, men till sist hoppade hon  upp på kanten när jag lovade att hon skulle få titta på hönsen efteråt.
- Ta bilden snabbt! sa Loppan och var inte särskilt samarbetsvillig får jag nog säga. 

Sen knatade vi hem, åt frukost och vinkade farväl till sonen och svärdottern (-in spe, men snart smäller det!) och så tog vi igen oss lite i soffan i trädgården. Då ringde dottern och ville bjuda på glass på PerTutti och det tackar man ju inte nej till!

Grynet var avgjort pepp på glass och valde och valde; hallon eller choklad? Hallon eller choklad? Det blev choklad. Som synes. Pyret fick ingen glass, och ingen potatis heller när jag tänker närmare efter, men hon var glad ändå.

Så det har varit en bra helg (igen!) och jag känner att med lammgryta på gång så kommer nog avslutningen att bli bra också.

Men nu hinner jag inte blogga längre, för nu ska jag gå och träna lite med Loppan. Runda koner, komma i fotposition, gå slalom, snurra och lite sånt som kan vara bra. Fast jag tror att Loppans uppfattning om det hela är mer att manipulera matte till att dela ut belöningsgodis.

I röda tegelstenars sällskap

Det har varit några svala och regniga dagar, men än är ju inte sommaren slut och solen tittar ju också fram emellanåt - som idag till exempel. Man vill inte släppa taget om sommaren än, man vill leva livets glada dagar och låta sommarkänslorna spritta och sprutta; alltså tog jag en semesterdag så att maken och jag skulle kunna sprutta på.

Men vad skulle vi göra? Hur skulle vi optimera sommarspruttet? Tja, är man gift med maken så är detta en icke-fråga. Är det inte gamla sigill eller gamla skalbaggar eller olympiastadions eller så, så kan man ju alltid åka och titta på gamla tegelhus. Och då menar jag inte modernt tegel från 1700-talet eller så, ska det vara gammalt så ska det. Så då åkte vi till Helsingör. Maken för att titta på gamla hus, jag för att äta smörrebröd och titta på maken som tittar på gamla hus, jo för jag tycker han är lite gullig som går i spinn av att 1300-tals tegelstenar, de är så mycket större! Jamen, ni fattar ju storheten i det hela.

Vi tittade minsann på fönster också, alltså hur fönsterbågarna var murade. Ovanstående fönster var liksom något som man kunde bli sådär upphetsad över, just nu kommer jag inte riktigt på VAD det var som man skulle få stjärntinder i ögonen av, men lita på mig; detta är ett fönster att njuta av.

Vi traskade runt i karmeliterklostert som är väldigt rofyllt och tänk, vi hittade en dörr med en massa vapensköldar! Bland annat en med två franska liljor som tillhörde en ätt som jag tyvärr glömt och som sedan använts i en annan färgskala av någon ingift släkting i Malmö som jag också glömt... sen gick vi in i kyrkan och tittade på emporer och sånt. Vi tittade både högt och lågt, inget skulle gå oss förbi.

Man blir himla hungrig av att titta på gamla saker så vi behövde fylla på med bränsle. Öl och smörrebröd till exempel, och då är det ju så himla behändigt när man alldeles i närheten snavar över ett ställe där man kan beställa en Köbenhavnerplatte och en stor öl.

Mätta och belåtna kastade vi oss sedan ut igen för att titta på fler gamla saker; stadsmuséet till exempel. Men se där gick vi på pumpen, för detta lilla och inte så välbesökta museum släppte enbart in en om man hade kontanter eller dankort; vanliga sketna mastercard fnös de bara åt. Och vem traskar runt med danska kontanter på sig undrar man? Inte vi i alla fall. Så det smög sig med museibesöket, men vi kunde ju titta på vägmålningar som inte var som vilken graffiti som helst, och så traskade vi runt i gamla gator och gränder och allt var hur danskt och gemytligt som helst.

Vi knatade inom domkyrkan också, ja maken fnös först och sa att det var minsann ingen domkyrka för det var inget stift - och det var det inte heller förrän någon modern vandal på 1960-talet fick för sig att göra om St. Olai till domkyrka. Modernt påfund således, fnös vi. Men kyrkan var gammal och det fanns en hel del att titta på, fast då var jag trött i fötterna och skolkade lite och satte mig på en bänk ett tag ända tills maken kom galopperande och tjoade att nu, nu skulle jag komma och fotografera för nu var det en annan vapensköld som måste förevigas, pronto! - Jamen har du ingen egen mobilkamera undrade jag då, men maken påstod att den ville minsann inte fotografera vapensköldar, hur bevekande han än bad. - Låt mig prova, sa jag som inte tänkte låta mig hunsas av en mobilkamera, och tänk då gick det hur bra som helst! Skåda nu, ätten Rosensparres vapen! (edit: möjligen ljuger jag här, det kan vara Rosenvinge... men säker är jag inte. Så -sparre, -vinge, välj det som önskas!)

Sen var det dags att lämna Helsingör och vi tog färjan tillbaka till Helsingborg. Väl framme tändes det en glimt i makens ögon; i Helsingborg finns ju Kärnan! Från 1300-talet och i rött tegel...hmm...
- Dit ska vi gå! utropade maken och rände iväg och jag rände efter. Uppför alla trapporna och det kan jag säga, att det tog på krafterna, så det var tur att det fanns en glasskiosk när vi kom upp. Ännu mer tur med tanke på att när man kom in i Kärnan så var det ännu fler trappor att traska uppför, och alla i rött tegel, så då behövde man stärka sig med lite glass.

Och sen traskade vi nerför alla trappstegen igen, tog tåget hem till Lund och var mycket nöjda med vår dag i röda tegelstenars sällskap.

Och alla som sett "I döda poeters sällskap" vet ju att eleverna stämmer upp i "oh, Captain, my Captain" när de vill hedra sin lärare, och det får väl i min version då vara "oh Make, my Make" - för utan honom hade jag minsann inte fått komma runt och sett så mycket märkvärdigheter. Så är det.

Idag var det som sagt en varm och solig dag, så någon mössa behövdes då rakt inte. Det kan ju vara snöpligt, nu när jag snörpt ihop lite trikåmössor till flickorna, men svalare dagar kommer nog igen. Och då kan man vara beredd! Mössorna är i alla fall provade och befunna godkända och det känns ju bra! Och kolla, någon håller på att lära sig krypa!

Sommarhelg

Äntligen har det kommit lite regn och temperaturen har blivit lite mer behaglig för oss som inte har en inre medelhavsbo som blommat upp i värmen - Loppan och jag har njutit av lite svalare promenader som inbegripit mer hopp och studs än vad som orkats med när det var runt 30 grader.

Förutom hundpromenader så har helgen inneburit en hel del annat; bland annat fick vi finbesök av Grynet och Pyret när deras mamma och pappa skulle gå ut och äta på kvällen. Grynet tyckte att vi skulle gå upp på vinden och hämta bullar, för nu vet hon att på mormors vind bor inga spöken, däremot finns det kanelbullar i frysen där... fast nu hade ju mormor inte bakat på ett tag så det var sorgligt tomt på kanelbullar. Grynet blev dock inte avskräckt utan tyckte att då kunde vi leka med leran i stället och hon och morfar kavlade och tryckte ut, alltmedan Pyret såg beundrande på.

Sen kom Grynet på att hon hade ju en tatuering att visa upp; fotografera den mormor! tjoade hon, och sen skulle jag fotografera hennes fot och ben instruerade hon och det är minsann inte det lättaste kan jag säga eftersom Grynet är ett kvicksilver och är mer för att komma på uppslag till vad mormor ska fotografera än att sitta stilla och agera modell.

Pyret tyckte dock att skulle det inte bli någon mat på det här stället, vavava? Bli bjuden och sen inte få något, är det gästfrihet det? undrade hon. Så hon fick mosad potatis medan Grynet studsade runt och man lite i förbifarten fick slänga in en bit kycklingbiff eller lite macka i ungefärlig riktning mot munnen. Hon har liksom inte ro att ödsla tid på att sitta och äta, när det finna så mycket man kan hitta på.

Normalt sett brukar vi titta lite på Pippi när Grynet är på besök, men nu är det ju EM i friidrott så morfar passade på att introducera detta för barnbarnen och Grynet konstaterade att jahaja, det sprangs ju fort och ibland hoppade man över saker medan man sprang och tja, det är väl ungefär det som det går ut på tänker jag.

Och så blev det lördag och jag tänkte gå på stan och köpa en klänning eftersom den här sommaren som tillbringats i linnen och mjuka klänningar som inte sitter åt har liksom gjort att det stramar både här och där... men nu kom jag inte hem med någon klänning utan en illrödorange jacka, som det kan gå.

Något annat som är rödorangt (alltså, detta ser ju för märkligt ut, hur ska man stava till det här, månne?) är kräftor. Syrran och Zoya kom på middag och vi åt kräftor av ovannämnda kulör och sen åt vi wästerbottenpaj och så blev det citronpaj efter det... och efter det satt vi mest i soffan som ett gäng boa constrictorer som just varit på julbord och ätit varsin helstekt spädgris ungefär. Det var en mysig kväll!

Jag stickar på min Elspeth cardigan och jag måste säga att garnet, det är ett av de trevligaste garn jag stickat med på länge, även om det inte är så där riktigt rivigt och strävt som jag egentligen gillar, men det är ändå rejält ullgarn och ljuvligt grönt och tweedaktigt och det är nästan så att man längtar tills november så man kan klä sig i yllekofta... men bara nästan. Och förresten så har jag ju bara knappt stickat färdigt ryggstycket, så än återstår det massor av aviga-å-räta att sticka innan vi närmar oss en färdig kofta.