Om människovalpar och hundvalpar

Helgen har gått i valparnas tecken får man nog säga; ja rent generellt har det liksom yrt hundar kring fötterna på en. Och det kan ju aldrig vara fel! Tvärtom, en helg av bästa slag skulle man kunna säga.

Loppan och jag, vi har inga valpar, men däremot kan det yra lite om Loppan också när hon far farm över Revinge hed (även om hon nu ser lite stationär ut på bilden). Jag tänkte att det var bäst att hon fick rasta av sig innan jag skulle åka och titta på valpar på eftermiddagen så att husse fick det lugnt och skönt därhemma utan en galen terrier som gjorde armhävningar i takkronorna av överflödsenergi.

Husse (alias Maken) var nämligen fullt upptagen med att förbereda sig inför att åka på konferens minsann. Han såg inte alltför nedslagen ut över att behöva offra sin söndag på att ge sig iväg och konferera; att ägna sig åt medeltida borgar i Champagne verkade han inte tycka vara alltför motbjudande. - A man's gotta do, what a man's gotta do! utropade han hurtigt.

Sen tillade han lite ängsligt när han insåg att makan (alias moi) de närmaste stimmarna skulle befinna mig i sällskap av inte mindre än åtta små rara valpar.  - Bara titta! förmanade han sen och man såg hur han tänkte att vojne, vojne, hur ska detta gå?! - skulle man kunna släppa loss mig bland ett helt gäng två veckor gamla aussies?

Nu var det ju ändå så att alla valparna är tingade, så därför kunde jag ohämmat oh:a och ah:a, och inte minsta lilla valpis slank ner i fickan och det var nog tur, för de ville mest liksom ligga i en hög och bonda med varandra. Ett eller annat öga hade öppnats (och ett öppnades av ren och skär nyfikenhet när de hörde mig komma; "va´e´de´för en tant?" tänkte de nog. De började gå så smått, ihärdigt vinglade de upp på benen och sen tippade de över på sidan igen. Det var åtta små vita svanstippar, 8 små knorviga, knubbiga kroppar och 64 små ivriga ben - och en mycket stolt och duktig mamma!

Lättfotograferade var de inte! Men gullighetsfaktorn var hög, mycket hög! Och när de blivit större och busigare är Loppan vidtalad att komma dit och vara lektant och det kommer hon säkert att tycka är jätteroligt.

På söndagen var det dags för namngivningsfest för släktens nyaste lille grabb; en go' och glad liten krabat som vi var så glada att hälsa välkommen till släkten! Storasyster var jättefin i gul klänning och mindes kanske hur det var på hennes namngivningsfest för fyra år sedan när regnet behagade hälla ner, men då fick hon ju knata runt med ett fint paraply istället. Igår regnade det inte, och den koreanska kornellen (?) blev vederbörligen planterad och vi cyklade trehjuling och åt blå tårta och lax, fast kanske inte i den ordningen. Det blev inte så mycket fotograferat, för Grynet som tyckte att det hela var lajbans, firade så rejält att hon sen somnade bums i mormors famn och sov sig igenom en stor del av middagen och då kan ju mormor inte fotografera, det säger ju sig själv (däremot kunde hon äta tårta, för blå prinsesstårta, då får man ju faktiskt vara lite akrobatisk av sig).

Och sen åkte jag hem till Loppan igen, som vare sig fick cykla eller äta blå tårta, och vi hade en lugn kväll och tänkte lite på hur husse hade det där nere i Champagne - bra! hoppades vi.