torsdag 16 augusti 2018

I röda tegelstenars sällskap


Det har varit några svala och regniga dagar, men än är ju inte sommaren slut och solen tittar ju också fram emellanåt - som idag till exempel. Man vill inte släppa taget om sommaren än, man vill leva livets glada dagar och låta sommarkänslorna spritta och sprutta; alltså tog jag en semesterdag så att maken och jag skulle kunna sprutta på.

Men vad skulle vi göra? Hur skulle vi optimera sommarspruttet? Tja, är man gift med maken så är detta en icke-fråga. Är det inte gamla sigill eller gamla skalbaggar eller olympiastadions eller så, så kan man ju alltid åka och titta på gamla tegelhus. Och då menar jag inte modernt tegel från 1700-talet eller så, ska det vara gammalt så ska det. Så då åkte vi till Helsingör. Maken för att titta på gamla hus, jag för att äta smörrebröd och titta på maken som tittar på gamla hus, jo för jag tycker han är lite gullig som går i spinn av att 1300-tals tegelstenar, de är så mycket större! Jamen, ni fattar ju storheten i det hela.
Vi tittade minsann på fönster också, alltså hur fönsterbågarna var murade. Ovanstående fönster var liksom något som man kunde bli sådär upphetsad över, just nu kommer jag inte riktigt på VAD det var som man skulle få stjärntinder i ögonen av, men lita på mig; detta är ett fönster att njuta av.

Vi traskade runt i karmeliterklostert som är väldigt rofyllt och tänk, vi hittade en dörr med en massa vapensköldar! Bland annat en med två franska liljor som tillhörde en ätt som jag tyvärr glömt och som sedan använts i en annan färgskala av någon ingift släkting i Malmö som jag också glömt... sen gick vi in i kyrkan och tittade på emporer och sånt. Vi tittade både högt och lågt, inget skulle gå oss förbi.



Man blir himla hungrig av att titta på gamla saker så vi behövde fylla på med bränsle. Öl och smörrebröd till exempel, och då är det ju så himla behändigt när man alldeles i närheten snavar över ett ställe där man kan beställa en Köbenhavnerplatte och en stor öl.
Mätta och belåtna kastade vi oss sedan ut igen för att titta på fler gamla saker; stadsmuséet till exempel. Men se där gick vi på pumpen, för detta lilla och inte så välbesökta museum släppte enbart in en om man hade kontanter eller dankort; vanliga sketna mastercard fnös de bara åt. Och vem traskar runt med danska kontanter på sig undrar man? Inte vi i alla fall. Så det smög sig med museibesöket, men vi kunde ju titta på vägmålningar som inte var som vilken graffiti som helst, och så traskade vi runt i gamla gator och gränder och allt var hur danskt och gemytligt som helst.


Vi knatade inom domkyrkan också, ja maken fnös först och sa att det var minsann ingen domkyrka för det var inget stift - och det var det inte heller förrän någon modern vandal på 1960-talet fick för sig att göra om St. Olai till domkyrka. Modernt påfund således, fnös vi. Men kyrkan var gammal och det fanns en hel del att titta på, fast då var jag trött i fötterna och skolkade lite och satte mig på en bänk ett tag ända tills maken kom galopperande och tjoade att nu, nu skulle jag komma och fotografera för nu var det en annan vapensköld som måste förevigas, pronto! - Jamen har du ingen egen mobilkamera undrade jag då, men maken påstod att den ville minsann inte fotografera vapensköldar, hur bevekande han än bad. - Låt mig prova, sa jag som inte tänkte låta mig hunsas av en mobilkamera, och tänk då gick det hur bra som helst! Skåda nu, ätten Rosensparres vapen! (edit: möjligen ljuger jag här, det kan vara Rosenvinge... men säker är jag inte. Så -sparre, -vinge, välj det som önskas!)
Sen var det dags att lämna Helsingör och vi tog färjan tillbaka till Helsingborg. Väl framme tändes det en glimt i makens ögon; i Helsingborg finns ju Kärnan! Från 1300-talet och i rött tegel...hmm...
- Dit ska vi gå! utropade maken och rände iväg och jag rände efter. Uppför alla trapporna och det kan jag säga, att det tog på krafterna, så det var tur att det fanns en glasskiosk när vi kom upp. Ännu mer tur med tanke på att när man kom in i Kärnan så var det ännu fler trappor att traska uppför, och alla i rött tegel, så då behövde man stärka sig med lite glass.




Och sen traskade vi nerför alla trappstegen igen, tog tåget hem till Lund och var mycket nöjda med vår dag i röda tegelstenars sällskap.

Och alla som sett "I döda poeters sällskap" vet ju att eleverna stämmer upp i "oh, Captain, my Captain" när de vill hedra sin lärare, och det får väl i min version då vara "oh Make, my Make" - för utan honom hade jag minsann inte fått komma runt och sett så mycket märkvärdigheter. Så är det.

Idag var det som sagt en varm och solig dag, så någon mössa behövdes då rakt inte. Det kan ju vara snöpligt, nu när jag snörpt ihop lite trikåmössor till flickorna, men svalare dagar kommer nog igen. Och då kan man vara beredd! Mössorna är i alla fall provade och befunna godkända och det känns ju bra! Och kolla, någon håller på att lära sig krypa!








3 kommentarer :

  1. Svar
    1. Aha! Du menar att man ska ta det där med att det är en vinge som en liten vink om att det inte är -sparre?

      Radera
  2. Det där är den finaste gatuväggmålningen jag har sett någonsin! Kul att få veta att Kärnan har tegel från 1300-talet. Fastän jag är uppvuxen i Hbg och har varit upp i Kärnan några gånger så hade jag ingen aning.
    Mvh Jenny

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.