Ibland är det bra med lite champagne

Maken läste förra inlägget. Han tittade på mig och påpekade att han visst förvisso låg på pallplats men ändå bara som trea i prioriteringsordningen, såväl stickning som Loppan kom visst före honom. Okej, han kom ju före såväl bakning som vindrickande, men lite dystert verkade han ändå tycka att det var. - Jamen käre make, du ska inte se det så, svarade jag försonande då, - om vi skulle stå ivägen för en skenade elefanthjord, så är det ju dig jag skulle rädda! Stickningen fick klara sig själv (och Loppan är så snabb att hon ändå hunnit undan, tänkte jag för mig själv).

Maken såg inte helt blidkad ut, men när jag korkade upp en av de fådda champagneflaskorna så tyckte han ändå att det kanske inte var så illa ändå? Det är bra med lite bubbel, det sätter sprätt på livsandarna!

Något annat som sätter sprätt på livsandarna och som studsar runt som bubblor av finaste grand cru det är valpar! Loppan och jag, vi for ut för att hälsa på Spexas små aussievalpar, som minsann inte är så små längre, de har snart växt ifatt Loppan. Loppan såg först förbluffad ut över att hon liksom inte var minst och studsigast utan att istället ha uppgraderats till tant Loppan, men hon fann sig snällt i att bli biten i svansen och dragen i polisongerna, hon skuttade runt och själv hade man famnen full med små valpar som hade runda valpmagar, världens mjukaste pälsar och väldigt vassa små bissingar som de provade på såväl ens haka som på örhängena.

Alltså, en hel valphage full med aussisar av varierande slag, finns det något ljuvligare?

Avskriven ur inventarielistan

Snart i alla fall. Efter att ha arbetat i snart 40 år så har jag nu 5 arbetsdagar kvar, och det känns synnerligen märkligt. Fem, det är ju liksom ingenting. Ända sedan man klev in hos fröken Catharina på darrande ben när man var sju år gammal så har ens dagar varit inrutade av saker som ska göras, saker som andra säger till en att göra, det har varit deadlines och scheman och jag vet inte vad. Nu är jag inte så där rysansvärt bra på att göra vad folk säger åt mig, så jag har varit synnerligen lyckligt lottad som de senaste 30 åren haft ett arbete där jag i stort sett fått sköta mig själv, ett arbete där jag fått ha med mig först Huliganen och sedan Loppan och bara det är ju helt fantastiskt!

Men nu, nu känner jag att jag är färdigarbetad. C'est fini, sa jag till mig själv, totalt obekymrad om att jag egentligen inte pratar franska, och anmälde att jag och Loppan, nu går vi i pension. Lite förtida (för mig), mycket förtida vad gäller Loppan. Det känns både skönt, men ändå märkligt, har man arbetat ihop med folk i trettio år så fräser man ju inte bara ut genom dörren och tjoar "farväl" i förbifarten. Det ska ändå bli så skönt att helt få äga sin egen tid, ha tid för stickning! för Loppanpoppan! för maken! för bakning! för vindrickande! Ja det är mycket man kan göra.

Nu i veckan så blev jag avtackad och jag blev överöst med fina presenter, med champagne, med fantastisk middag; jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna allt detta, men glad blev jag i alla fall! De känner mig väl, mina kollegor; jag fick en champagneprovarlåda, jag fick en fantastisk bok om Shetland, och jag fick presentkort till nästa års resa till Shetlandsöarna och presentkort så att jag kan inhandla ett par bra vandringskängor till den resan som inte bara handlar om ull utan om vandring också.

Så den här helgen, det är min sista helg i egenskap av löneslav. Och hur tillbringar man nu en sådan på bästa vis? Jag inledde starkt med att tvätta, men sen kände jag att hur kul är det? Egentligen? Så då drog jag väl igång ett litet kanelbullsbak och mitt under detta bak så ringde dottern och undrade om man möjligen ville följa med till Rövarekulan? Vilken fråga! Klart jag ville, så jag packade ett gäng bullar, Loppan och mig själv och sen drog vi iväg.

Efter att ha stärkt oss med mackor och bullar gick vi på upptäcksfärd, och ibland blev vi leriga och ibland blev vi svettiga men det var så där härligt höstigt och mysigt så man bara njuter. Vissa gick själva, andra blev burna och nog får man säga att svärsonen, han går inte av för hackor! Själv hade jag nog med att trassla mig och Loppan upp- och nerför backarna, men han knallade runt med båda döttrarna utan att flåsa det allra minsta. Jag borde nog gå lite på gym känner jag, så man står sig i konkurrensen.

När vi traskat rundan runt övergick vi till det viktigaste, nämligen att plaska. Plaska, det är livet på en pinne! När allt var färdigplaskat och somliga var blöta in på bara skinnet var det dags att åka hem igen, och somliga somnade i bilen. Fast svärsonen och jag, vi höll oss i alla fall vakna.

Tredje gången gillt

Det är onekligen lite höstkänsla därute och det triggar de där "nu-ska-vi-boa-in-oss-och-ha-det-mysigt"-känslorna. Hur boar man in sig bäst om inte med en nybakad kaka i näven? Alltså har jag bakat. Först bakade jag en kardemummakaka. Den blev liksom lite torr tycker jag nog? Och lite för söt. -Aha! tänkte jag då för inte ska man låta sig övertrumfas av en kardemummakaka, så lätt ger jag mig inte. Ånej. Således bakade jag chokladkolakakor. Men de blev inte riktigt sådär sega som jag vill ha dem, goda jodåförallandelar, men lite väl torra de också.

- Jamen herredumilde! tänkte jag då, - hur svårt ska det vara egentligen?! Så då bakade jag muffins av engelsk typ (allt som är engelskt är bra!) från Annas kakbok. Ja alltså, det är faktiskt min kakbok, för jag har ärligen köpt den på antikvariat, men den heter Annas kakbok. Sådär, det var skönt att få rett ut det.

Det skulle egentligen vara blåbär i men nu har jag inga blåbär så då fick det bli nutellafyllning istället i sann Cajsa Wargsk anda. Tredje gången gillt. De satt som en smäck!

Det är ju ännu mysigare att fika när man varit ute och andats skogsluft tidigare. Maken såg i och för sig ut att njuta ändå, men Loppan och jag, vi hade varit ute i klorofyllen och traskat runt i skogarna vid Silvåkra. Höstpromenader med raggigt sällskap, finns det något bättre? Jag har svårt att tro det, i alla fall om man rundar av promenaden med lite nutellamuffins och en kopp te.

Nu är vi fredagspeppade!

Fredag. Vilket vackert ord! Och förvisso har SMHI varnat för regn och storm som ska dra in, men solen kan ju skina lite inombords i alla fall. Om inte annat kan man ju se tillbaka på gårdagen när solen verkligen sken och jag fick hedersuppdraget som mormor att hämta på förskolan. Ibland har man tur!

Så vi åt mellanmål, läste böcker, bäddade med alla kuddar vi kunde hitta, plockade fallfrukt och spelade fotboll. I alla fall Grynet ser ju absolut proffsig ut som fotbollsspelare, med en alldeles egen och fashionabel stil! Som tur är finns det ingen bild på undertecknad, och det ska vi nog vara glada över. Zlatan hade inte fått skrämselhicka och känt sig hotad som fotbollskung om han sett mig kan man konstatera. Möjligen om han sett Grynet såklart!

Fallfrukt plockade vi också upp. Mormor körde med gammal tradig sätt och plockade upp äpplena för hand och slängde i en korg. Grynet skakade medlidsamt på huvudet och rände iväg och hämtade en snöskyffel och en liten räfsa. Man skulle plocka upp varje äpple, lägga det på skyffeln och sen kunde man slänga det i korgen. Det blev ju onekligen mer stil över det, även om det möjligen tog lite längre tid. Man ska ju inte stressa sig igenom livet sägs det ju, så jag körde väl snöskyffelmetoden medan Grynet räfsade, och det kan man ju onekligen bli lite småsvettig av.

Sen kom Pyret och pappa hem och Grynet klädde på Pyret en liten haklapp bakochfram, för så gör fashionistor, har sin egen lilla touch på det hela.

Men det var igår det, och nu är det fredag och snart blir det mat, och liten muffins och kaffe och kanske ett glas vin? Loppan är också nöjd, hon har varit med på möten på jobbet och det tycker alla är synnerligen bra, stämningen blir liksom automatiskt på topp med en raggfia på plats.

Sen hade vi besök av ett regionalt skyddsombud som skulle kolla vårt Systematiska ArbetsMiljöarbete (SAM, för oss i gamet), och även han insåg ju att med en sån gullig kontorshund så finns det minsann inget att klaga på vad gäller arbetsmiljön!

Möjligen hade det varit annorlunda om vi varit ekorrar, för ekorrar dem vill man gärna jaga lite tycker Loppan. Dock har ju de små korrarna vissa fördelar som att snabba som vesslor pila upp i träd. Kvar på marken står Loppan och tjoar - kom ner och lek med mig!

Fast det gör de aldrig. Ekorrar är nog klokare än man kan tro.

Fullproppad med frisk luft

Det var dags för den årliga Havängshelgen. En av mina favoritplatser på jorden, det finns inte mycket som slår en promenad längs stranden där man får lungorna fyllda av havsluft och talldoft (och möjligen en eller annan pust av koskit också, men är man på landet så är man). I år var vi en något decimerad skara, eftersom förkylning och dubbelbokning slog till, men vi hade det väldigt trevligt ändå. Vi inledde med att äta lunch på Backagården där jag aldrig varit tidigare, men dit jag lär komma igen, för att äta i ett växthus - det blir det många pluspoäng på!

Sen åkte vi längs kusten och jag tänkte för mig själv att jag förstår mer än väl varför Österlen är så populärt, böljande kullar, långa stränder, hav och vind. Helt enkelt precis vad själen behöver sådär en septemberlördag. När vi kommit fram tog vi ju då vår traditionsenliga promenad till stranden. Ett år fick jag hoppa över den pga trilskande knä, men det här året höll sig knäet i skinnet (och det är ju en himla tur det, tänk om det hade hoppat omkring utanför skinnet) så att själen kunde få sitt. Och när själen fått sitt, ja då var det dags för lite fördrink och skålar för absent friends och lite stickning och prat. MYCKET prat, det blir det liksom per automatik när man träffar sina vänner som man känt sen man var 16 år.

Också åt vi. Och drack mer vin. Och pratade ännu mer. Sen ramlade vi i säng vid halv elva och det är väl då man märker att vi inte är 16 längre då man satt uppe halva natten och löste världsproblemen. Nu fick världsproblemen försöka lösa sig själva, vilket ju går sådär kan man ju säga.

På söndagen vaknade vi till en strålande morgon! Hackspetten hackade, ekorren susade runt och solen den sken som om den hade betalt för det. Efter en rejäl frukost åkte vi hem igen, hem till maken som nöjt höll på att sortera runt böcker, hem till Loppan som blev synnerligen glad över att träffa matte! Jag var liksom inte färdig med att njuta av naturen kände jag, så det blev att ta en tur till Krankesjön med Loppan. Vi var ute i 1,5 timme och jag tror att Loppan sprang större delen av tiden - runt, runt, kuta iväg, komma tillbaka. Själv sprang j ag inte så mycket men jag var rätt nöjd ändå när vi var färdigpromenerade. Lungorna var fyllda av höstens dofter, man var behagligt trött och i största allmänhet synnerligen nöjd med livet.
Bra helg, det här.

Han kommer nog inte att sakna mig

Om en liten stund ska jag ge mig iväg på årets Havängshelg och det ser jag såklart fram emot. Jag har inga skrupler mot att lämna maken, för han har a) falukorv i kylen och då kan han äta ungsbakad falukorv med potatis och purjolök (och jag slipper, win-win av bästa slag!), samt b) ett sprillans nytt bokskåp som kom igår.

Boksituationen i vårt bibliotek har ju varit minst sagt lite ansträngd på sistone och att klämma in nya böcker har krävs planläggande i klass med ett smärre fältslag. I somras var vi ju i Stockholm och passade på att beställa ett bokskåp efter att ha ränt Gnesta runt för att hitta till snickeriet - och nu, nu står det där. Jamen fatta, massor av ofyllda hyllmeter! O saligheters salighet!

Så nix, jag tror inte att maken kommer att märka att jag befinner mig på Österlen långt från honom och han befinner sig i lycksalig närhet av det nya bokskåpet.

Det ska torkas ur och så, men två böcker har redan fått flytta in på prov såklart. Och det syns ju vem det är som kommer att fylla skåpet, och inte blir det med garn (fast jag har ju ett eget skåp till det, så jag är absolut inte bitter, inte det minsta!).

Jag tycker det är ett himla fint skåp och jag gillar att det sitter en liten skylt i det, så man vet vem som gjort det, så som man gjorde förr. Och "förr" det är ju något som passar in i den här familjen.

 Men nu ska jag gå och se om chokladtårtan som står i ugnen är klar. Den ska följa med till Haväng är det tänkt, så får maken äta falukorv. Det blir bra.

En tämligen optimal torsdagseftermiddag

Dottern ska snart börja arbeta igen efter sin föräldraledighet och nu undrade hon om jag hade möjlighet att ta ledigt en torsdagseftermiddag för följa med på utflykt? Vilken fråga! Jag loggade ut och fräste iväg från jobbet som om jag hade eld i baken - det hade jag inte, men däremot hade jag siktet inställt på att umgås med barn och barnbarn och då bör man akta sig ur vägen när jag drar fram. Eftersom det dessutom var en torsdagseftermiddag av soligt och ljummet slag bestämde vi oss för att åka till Rövarekulan och ha lite picknick. Rövarekulan är vackert och idylliskt och vi såg inte minsta lilla rövare faktiskt.

Däremot finns det en liten vacker bäck man kan plaska i.... och plaska, det är roligt det, det är Grynet och jag rörande överens om. För att inte tala om Loppan!

Men först fikade vi! Fika bör man, annars, tja kanske inte direkt dör man, men hungrig blir man ju. Alltså fikade vi. Det som är bra med att fika ute, förutom att allt smakar så mycket bättre då, är att man kan testa lite olika approacher till hur man sitter vid ett fikabord utan att någon gnäller om att man ska sitta ordentligt.

När vi hade ätit ostmackor och clementiner och druckit te så plaskade vi. Ihärdigt och grundligt. Finns det nu en liten bäck att plaska i, ja då ska man ju ta tillfället i akt, det begriper ju vem som helst. Vissa hade stövlar och galonbyxor och det var ju klokt. Andra hade jeans och det var kanske mindre klokt - men herregud, jeans torkar ju, förr eller senare.

Sen tog vi en promenad. Vi hittade ett rödgult band som skogsvårdsstyrelsen hade placerat ut, och det funkade ju alldeles utmärkt som hundkoppel tyckte Grynet. Först fick Loppan vara hund, sen fick Grynet vara hund och mormor fick hålla i kopplet. Grynet var en utmärkt hund som skällde på ett väldigt hundaktigt sätt. - Mormor kopplar mig, sa Grynet belåtet och jag tänkte i mitt stilla sinne att jag hoppas att detta inte är en rapport som lämnas på förskolan...

Sen gick vi bort och tittade på bockarna Bruses bro - en fin stenbro med tre valv och vi är helt säkra på att det var där bockarna Bruse trippat fram. Grynet blev helt tagen och pratade mycket om bockarna Bruse och var de var nu? De hade nog gått hem och lekt med trollet kom vi fram till. Sen ville Grynet kasta pinnar i bäcken och då bleknade mormor lite men tog ett stadigt tag om Grynet så att hon inte råkade kasta sig själv i bäcken samtidigt med pinnarna.

När alla pinnar var färdigkastade och bockarna Bruse ändå inte kommit fram gick vi tillbaka till bäcken. Lika bra att plaska färdigt när man ändå var där, och mormor hade ju trots allt någon liten plätt på jeansen som fortfarande var torr.

 Nu kan man ju med visst fog undra vad Pyret gjorde under tiden? Plaskade inte hon? Eller tittade efter Stora Bocken Bruse? Svaret är att nej, det gjorde hon inte, hon snusade i godan ro i sin vagn och hade inte tid med vare sig plask eller bockar. Men till slut vaknade hon i alla fall så hon också fick ta sig en titt på omgivningarna.

Och sen, ja sen åkte vi hem alllihop, lite smutsigare, lite lerigare, mycket blötare - men väldigt nöjda med vår eftermiddag i Rövarekulan! Och tänk så himla mycket roligare än att sitta på jobbet.