Fullproppad med frisk luft

Det var dags för den årliga Havängshelgen. En av mina favoritplatser på jorden, det finns inte mycket som slår en promenad längs stranden där man får lungorna fyllda av havsluft och talldoft (och möjligen en eller annan pust av koskit också, men är man på landet så är man). I år var vi en något decimerad skara, eftersom förkylning och dubbelbokning slog till, men vi hade det väldigt trevligt ändå. Vi inledde med att äta lunch på Backagården där jag aldrig varit tidigare, men dit jag lär komma igen, för att äta i ett växthus - det blir det många pluspoäng på!

Sen åkte vi längs kusten och jag tänkte för mig själv att jag förstår mer än väl varför Österlen är så populärt, böljande kullar, långa stränder, hav och vind. Helt enkelt precis vad själen behöver sådär en septemberlördag. När vi kommit fram tog vi ju då vår traditionsenliga promenad till stranden. Ett år fick jag hoppa över den pga trilskande knä, men det här året höll sig knäet i skinnet (och det är ju en himla tur det, tänk om det hade hoppat omkring utanför skinnet) så att själen kunde få sitt. Och när själen fått sitt, ja då var det dags för lite fördrink och skålar för absent friends och lite stickning och prat. MYCKET prat, det blir det liksom per automatik när man träffar sina vänner som man känt sen man var 16 år.

Också åt vi. Och drack mer vin. Och pratade ännu mer. Sen ramlade vi i säng vid halv elva och det är väl då man märker att vi inte är 16 längre då man satt uppe halva natten och löste världsproblemen. Nu fick världsproblemen försöka lösa sig själva, vilket ju går sådär kan man ju säga.

På söndagen vaknade vi till en strålande morgon! Hackspetten hackade, ekorren susade runt och solen den sken som om den hade betalt för det. Efter en rejäl frukost åkte vi hem igen, hem till maken som nöjt höll på att sortera runt böcker, hem till Loppan som blev synnerligen glad över att träffa matte! Jag var liksom inte färdig med att njuta av naturen kände jag, så det blev att ta en tur till Krankesjön med Loppan. Vi var ute i 1,5 timme och jag tror att Loppan sprang större delen av tiden - runt, runt, kuta iväg, komma tillbaka. Själv sprang j ag inte så mycket men jag var rätt nöjd ändå när vi var färdigpromenerade. Lungorna var fyllda av höstens dofter, man var behagligt trött och i största allmänhet synnerligen nöjd med livet.
Bra helg, det här.