Ni hittar mig här

Under en quilt. Med en kopp te och en stickning inom räckhåll och med årets första höstbacill inombords. Ja förutom det där sista så är det ju ändå rätt så mysigt får man säga. Och man vet ju hur det är med baciller, vips! så kommer de, och vips! så försvinner de.

Som tur var hann jag och Loppan ändå med att träna agility igår, och det är så vansinnigt roligt! Det tycker vi båda, det är liksom cirkus och fest och belöningarna sprutar som konfetti hela tiden. Men man blir rätt andfådd, i alla fall matten som nog borde ha tränat lite mer själv på det där med flåset. Loppan, hon blir mest trött i knoppen efter att hålla reda på alla hopp och hinder och tunnlar och det ena med det andra.

Vi har också hunnit med att rusa runt på Revinge hed med Susanne och Lisa. Förvisso var det mest Lisa och Loppan som rusade och Susanne och jag traskade på i mer måttligt tempo. De fyrbenta avslutade det hela med ett litet dopp, vilket jag personligen inte tyckte kändes så lockande, men vem är jag att lägga sordin på vovvarnas badglädje? Vill de bada, så fine with me liksom. Tolerant som jag är.

Sonen och den blivande svärdottern ägnar sig åt att flytta. Det gör de rätt i, tycker jag. Nog för att Karlstad är väldigt fint, men ingen kan påstå att det ligger särskilt nära Lund, Nix, det blir så väldigt mycket bättre med Halmstad! Flyttlasset gick i måndags och jag gissar att de är tämligen trötta vid det här laget. Sonen har ju en väldigt svaghet för att flytta in många trappor upp utan hiss, varför vi, hans ömma föräldrar klokt brukar se till att vara väldigt upptagna när det är flyttdags. Den här gången flyttar de faktiskt in på lägre nivå, men eftersom det är professionella flyttgubbar som flyttar så kan vi liksom bara heja på från avstånd. Det tackar våra gamla ryggar för.

Bröllopet ja, herregud vad har tagit åt mig? Om bara drygt två veckor är det dags och jag har inte köpt någon klänning ännu! Alltså, detta är ju nagelbitande spännande. Jag har inte ens letat!! Är detta likt mig? Nej, det är det inte. Det måste vara min nya pensionärspersonlighet som tagit över. Förvisso har jag köpt inte mindre än två hattar eftersom jag inte kunde bestämma mig, men jag kan ju inte bara vara iklädd hatt, det är ju ändå november menar jag.

Sen har jag funderat lite på det här med bloggen. Har jag utvecklats till en sån där mormor som mest bara lägger ut bilder på sina (förvisso supergulliga) barnbarn? Blir det för mycket barn och för lite garn och hund och hattar och sånt? Kan detta vara möjligt? I vilket fall som helst så tänkte jag att jag kan ju redovisa lite vad jag har för mig om dagarna. (Vilket inom parantes sagt är den mest vanliga frågan jag får nuförtiden; men vad gör du om dagarna?! varpå jag blitt svarar att jag gör bara roliga saker).

I alla fall; jag har stickat. Hoppsan, råkade det komma med en litet barnbarnsPyre i bakgrunden? Som det kan gå.

Jag har bakat och lagat mat också, och då måste man diska. Såklart. Man kan ju inte ha diskbänken belamrad med smutsig disk, det säger ju sig själv.

Det har idkats balanskonster i min närhet också, och självklart måste detta dokumenteras; kolla Pyret går! Med hjälp förvisso, men man får ju ta ett steg i taget - och hålla mamma i handen.

Så ni ser, jag kan visst blogga utan att lägga ut femtioelva bilder på små rara barnbarn. Diskbänksrealism i sin prydno tycker jag nog.

Men nu, nu känner jag att nu går det bara inte längre, en liten fjuttig Pyrebild måste man väl ändå få lägga in?

Varmt och ombonat

Det är så jag känner mig nu. Imorse då var det inte riktigt så, inte när man ska stå ute på ett fält utanför Eslöv och i 3 kylslagna grader och duggregn träna nosework och sedan lite agility. Då blir man inte så varm precis - men glad! För det är så himla kul och man blir så uppåt av att se pigga glada hundar leta eukalyptushydrolat i ihåliga döskallar (jaja, döskallar är alltid ihåliga om vi nu ska märka ord), studsa över hinder, rusa genom tunnlar. Då drar man ner mössan ännu längre ner över skulten och struntar i att fingrarna känns som istappar.

Sen är det skönt att komma hem igen och tänka att hurra vad bra att jag stickat klart min Espeth cardigan, den är varm som en liten kamin. Och i all synnerhet när man dessutom har en Loppa i famnen, då stiger temperaturen minsann!

Det är inte alltid bra när tempen stiger - stackars Pyret har varit febrig och hängig och kunde inte följa med när Grynet kom och fikade hos mormor häromdagen. Så Grynet och jag fick bygga torn på egen hand och äta kanelbulle och sortera knappar och göra pärlarmband och måla med vattenfärger och bädda ner räven och läsa godnattsaga för honom och allt det som ska hinnas med när man är på besök hos mormor och morfar.

Dock fick jag ändå träffa Pyret eftersom det behövdes lite passning igår. Stackars Pyret var rätt trött och sov gott i mormors famn när hon inte lekte med Loppan som nog är världens snällaste hund och inte bryr sig om ifall små barnafingrar emellanåt drar rätt rejält i polisongerna.

Alltså, det där med att sitta med en liten pyjamasklädd figur i knäet som sover - finns det något mysigare? Man fullständigt känner hur stressen rinner av en och man vill liksom beskydda och ta om hand och man känner att gud nåde den som är dum mot mina barnbarn, den kommer jag att sparka på smalbenen! Sen kom Grynet hem och blev lite febrig hon också, av ren sympati kanske? Fast det ryktas att båda flickorna mår bättre idag och det tycker jag är bra.

Sånt måste firas! Alltså ligger det en halvflaska champagne på kylning och sen blir det långkokt lammstek som kryddats med citron och apelsin och vitlök, timjan, rosmarin, kanel och lagerblad. Det blir man också varm och ombonad av.

Maken och jag, vi har varit på stan en stund också. Vi skulle köpa en bröllopspresent men kom hem med salt- och pepparkvarn, en rock till maken och lakan. Dock ingen bröllopspresent, så kan det gå.

Jag har också varit alldeles ohyggligt husmoderlig och lagat makens oljerock och strukit samt lagat några slipsar. Många pluspoäng till mig där känner jag, och då kan det vara bra att balansera det där präktiga med lite champagne på kvällskvisten.

Höstliga aktiviteter

Idag vaknade vi till regn och rusk - vilken lyx att bara kunna dra täcket över örat och sova en stund till! Loppan? Alltså, hon är inte den som steppar och vill ut det med det första på morgonen, så hon knoppade också in en stund till. Men nu, nu har vi varit ute och traskat runt och snart ska det bli te och stickning. En stilla dag inomhus, det känns inte dumt alls faktiskt.

Jo för vi har varit alldeles väldigt aktiva de senaste dagarna, och vädergudarna har varit på vår sida! I söndags var vi med på företagets årliga golfbatalaj där vi slicear och hookar oss fram längs fairway i allsköns samförstånd. Duktigast av oss alla var nog Loppan som skötte sig alldeles utmärkt som golfhund får jag säga. Scoren? Tja, det var i alla fall fint väder och vi spelade på Bokskogens GK så man kunde ju njuta av omgivningarna, där bokskogen prunkade i sin finaste höstskrud. Så vem bryr sig om poäng hit eller dit? Vi avslutade med middag på Grand och sedan sov vi gott, för att vakna till ännu en solig dag som visade sig vara en måndag.

Eftersom Loppand och jag inte behövde gå till jobbet åkte vi till Haväng med Maria. Den här utflykten har i och för sig varit bestämd sedan länge och under de här senaste fantastiska brittsommarveckorna har jag gått där och tänkte i vanlig misantropisk stil att jojo, nu är det fint, men när vi ska till Österlen, då regnar det nog. Därför var det med viss försiktighet som jag plirade försiktigt med ett öga igår när det var dags att vakna. Men inte regnade det! Tvärtom skulle man kunna säga att det var så inihoppsan soligt och fint att det var en perfekt dag för en promenad längs havet.

Så då gjorde vi det. Vi vandrade och sprang och hoppade i vattnet och letade fina stenar och undersökte Havängsdösen och sa bara sisådär en 14 gånger eller så vilken fantastisk dag!!. Efter den fjortonde gången åkte vi ner till Kivik, tittade på årets äppletavla, åt stekt sill med råröda lingon och potatismos på Buhres och sen var det dags att dra sig hemåt, fulla av sol och havsluft och med lite sand i skorna.

Idag, ja då regnar det som sagt. Men det gör absolut ingenting. Inte när det finns stickning och te och en eller annan bok.

"Men vad ska du göra om dagarna?"

När jag bestämde mig för att sluta jobba så började folk undra vad jag egentligen skulle göra om dagarna? Nu har jag väl aldrig egentligen sett det som ett problem, för kruxet för mig har alltid varit att det finns för lite tid att göra det som jag vill göra. Men visst, när i stort sett alla jag mötte tittade på mig och frågade samma fråga, som om det enda man kan ta sig för om dagarna är att befinna sig på en arbetsplats så började jag ju undra lite. Kanske jag hade fel? Kanske jag skulle bli handlingsförlamad och bara sitta och pilla navelludd?

Jag vill väl inte påstå att jag är en rutinerad pensionär, men så här några veckor in så vet jag i alla fall vad man kan syssla med! Man kan ta långa och härliga promenader med Loppan! Man kan ta lektioner och gå på kurs med sagda Loppa och det går så bra att man liksom måste sitta på topp och speja ut över en beundrande publik (=matte).

Man kan få spontanbesök av svärsonen som kommer med äpplen och litet, gulligt Pyre som tycker att Loppan, det är en rasande rolig vovve!

Man kan befinna sig i yllig närhet och sticka så att stickorna glöder - gråa strumpor, inte till lille, lillebror utan till maken som har en fäbless för just gråa strumpor. Och lejongul uggletröja till Grynet, även om den är i största laget än så länge.

Man kan köpa fredagsblommor och sen åka till Stockamöllan med syrran och Zoya och ta en promenad i en guldig höst, efter att ha varit inne på Frid & Fröjd och köpt sig en liten häst och en liten terrier. 20 spänn styck för dessa varelser, det är ju som hittat! Och det är väl klart att när man hittar en liten terrier så måste den få följa med hem och hålla de andra trähästarna sällskap. Man får väl se det som att det är en hedershäst. Vi tittade på forsande vatten också, och klokt nog höll jag Loppan kopplad; det vore ju synnerligen snopet om hon forsat iväg menar jag. Sen kan man sitta i solen på en trappa och äta äpple, det är också fint.

När man inte stickar, ja då kan man baka. Bullar och muffins så det doftar kardemumma i hela huset. Sämre kan man ha det.

Sen kan man ju behöva åka in till Malmö för att köpa en hatt, nu när man ska på bröllop i nästa månad. "Hatt välkommet" stod det ju på inbjudan och jag vill inte riskera något - är en hatt välkommen så måste väl den som bär hatten vara det också? För säkerhets skulle tog jag med mig smakråd; dottern och Grynet. Grynet hade redan funderat ut vad mormor skulle ha för hatt. Den skulle vara röd och hög och spetsig och ha fjädrar. Nu vill jag inte avslöja vad det blev för en hatt, men den kanske inte är jättespetsig. Vi tog tåget till Malmö och det var ett äventyr när man ser det genom en 2,5-årings ögon! Allt var spännande, allt skulle man hålla koll på och jag tänkte att det är så man borde uppleva livet; förundras över saker som man som vuxen inte ens ser längre. Skånetrafiken fick plus i kanten också (det händer kanske inte så ofta i dessa tåghaveriers dagar) när Grynet vid biljettkontrollen fick en egen barnbiljett av kontrollanten med fint ritat tåg på. Det gjorde ni bra Skånetrafiken!

Vi hann med att fika också, på Hollandia. Ett sånt där trevligt gammaldags konditori med massor av goda kakor bakom disken. Det blev kardemummabulle och en dammsugare, jo för såna har farmor virkat till Grynet så nu kunde Grynet prova en live, så att säga.

Så jag får säga att än så länge känner jag att jag inte har några problem med vad jag ska göra om dagarna.  Och det är ju skönt.

Denna höst

Man har ju nästan vaggats in i en tro att nu, nu är det så här; soliga morgnar, soliga dagar, varmt och skönt och prunkande höstfärger vartän man skådar. Så vaknar man upp i morse och tänker att jamen vadnudå?! Vad är detta?!? Det var liksom mörkt och grått och ruggigt. Man plirade försiktigt ut genom fönstret och skådade en grå gröt.

Men hejdar det en hundägare? Mycket retorisk fråga, klart det inte gör! Och i all synnerhet inte när man ska träffa en Valp! Gå på promenad tillsammans för första gången, då struntar man väl i allt vad dimma heter och packar in Loppan, sig själv och fräser iväg till Linnebjer där själva premiärpromenaden skulle äga rum.

Loppan och jag kom först, så vi klev ut och tittade oss omkring i det där gråa, dimmiga - men det är vackert det med.  Det är det som ju är så bra med väder, det skiftar och nog vore det tråkigt om det vara var samma hela tiden? (i all synnerhet om det vore februariväder får jag säga). Och tänk så bra det är ändå att det börjar dra ihop sig mot mer normala hösttider, för utan höstkyla, vad skulle jag gå göra med alla yllestrumpor och koftor och vantar jag stickar? Då kunde jag ju lika gärna samla på frimärken, och med all respekt för alla filatelister, men klistra in små pappersbitar i album? Skulle inte tro att det är min melodi precis.

Alldeles strax kom Spexa och Swisha och lilla Swisha, det är en alldeles bedårande valp! Mycket svårfotograferad dock, för det var bra fräs i den lilla damen. För att inte tala om vilken fräs det var på Spexa och Loppan! De for fram över fälten så att dimmorna skingrades i luftdraget, fulla av lycka över att få sträcka ut ordentligt. Swisha skuttade också runt, men höll sig mest hos matte och mig eftersom hon är en klok valp. Så man fick passa på när hon tog en liten paus hos matte och mig.

När alla var blöta och färdigsprungna och mycket nöjda med vår premiärpromenad for Loppan och jag hemåt för att byta om till torrare och sedan hämta Grynet på förskolan. Loppan fick inte följa med och hämta, det hade nog blivit lite väl livligt, utan hon fick stanna hos Grynets pappa och Pyret så länge. Och sen, sen gungade vi och ritade och byggde hus i lego och reste oss mot allting på två små knubbiga ben och åt äpple och sjöng små trudelutter innan det var dags för Loppan och mig att cykla hem igen.

Nu lär vi sova gott inatt efter denna mycket bra:iga dag.

Nu har vi internet igen

Igår var det uppenbarligen någon som slog en prydlig råbandsknop på sladden för vips! så var all kontakt med omvärlden borta. Ja alltså den digitala kontakten, mål i munnen har vi ju fortfarande, så det där gammaldags med att prata med varandra, det kunde vi ju fortfarande. Försökte man logga sig in sidan för att läsa om driftstörningar i mobilen, ja då var det synnerligen rörigt kan jag säga och något pris för transparens och tydlighet kommer de nog aldrig att vinna. Men uppenbarligen var det något tjall i centrala och södra Lund, så då fick vi göra annat så länge. Maken är ju aldrig sysslolös så länge det finns en bok i närheten, och inte jag heller så länge det finns en hund eller en stickning i närområdet. Det blev en härlig tvåtimmarsrunda med syrran och Zoya, och det var bara den sista i en rad av fina höstpromenader.

Och eftersom vi nu har kontakt igen (pris och lov!) så tänker jag liksom redovisa vartenda liten höstrunda så att man kan njuta av dem längre fram när novemberregnet strilar kylslaget ner.

I fredags, då tog vi en promenad, Loppan och jag. Solen den sken! Gräset var grönt på heden! Träden var så höstaktiga att det var en fröjd åt det! Loppan,  hon skuttade och rusade hit, för att sedan rusa dit. Och som en liten käck final rullade hon sig i en komocka. En färsk en.

- Nu får du gå och bada! sa jag och pekade med hela handen och det hade Loppan inte alls något emot, ett litet uppfriskande höstdopp är ju inte fel.

Vi hittade en svamp också, men jag lät den stå kvar. Den var dekorativ, jodå, men den såg liksom inte riktigt ätlig ut? Och det är ju himla förargligt om man förgiftar sin make, nu när man har ett utmärkt exemplar.

Sen åkte vi hem, och Loppan fick duscha lite till, vilket hon tyckte var onödigt petnoga. Men jag sa att hon fick minsann vara ren och fin, för snart skulle vi få fint besök! Och besöket kom och åt kanelbullar och pratade och var allmänt supergulliga, och sen stannade Grynet kvar och sov på natten. Vi hann prova mormors träningskoner för att se om de passade som hatt? Lite små, kanske. Sen provade vi halsband, kollade på Pippi, åt nötter och så var det dags att ramla i säng. Möjligen somnade mormor före Grynet, så kan det ha varit.

På lördagen skulle Grynet gå och dansa, med guldpomp-poms och allt, så då vinkade hon farväl och skuttade iväg och det blev alldeles väldigt tyst och tomt i lägenheten. - Här kan vi inte sitta och mögla, sa jag till Loppan då, så då blev det en tur i höstluften igen.

- Nu ska vi ta selfies, det gör alla moderna människor, sa jag till Loppan när vi tog en liten paus på en trädstam som låg där alldeles lagom när man var lite trött och behövde vila. Loppan var inte så samarbetsvillig kan jag väl säga. Vi får nog träna lite på det där.

Sen, ja sen blev det ju söndag och solen den fortsatte att skina och inte kan man sitta inne då? I all synnerhet som man då, som sagt, saknar internet. Nänä, här fick det bli mer syre i lungorna, och det kändes väldigt bra! Vi traskade och hoppade och rusade och sprang, vissa sprang mer och andra sprang mindre, men en härlig promenad, det hade vi alla fyra!

 Oktober. Det är inte kattskit, direkt. Just nu, ja då bloggar jag och lagar mat (soppa med sötpotatis och linser) med sann kvinnlig simultankapacitet. Och dessemellan sticker jag emellan med en liten stickning (sic!). Uggletröja. Ett måste i varenda kvinnas garderob känner jag.