Att ha en fil lös

Det måste väl ändå vara bättre än att ha en skruv lös? Tror jag i alla fall. Sen vill jag ju inte påstå att jag inte har en skruv lös också, men i alla fall har filen lossnat och det är jag innerligt tacksam för.

Jag var ju alltså hos min eminente tandläkare i mitten av december för att påbörja den rotfyllning han tyckte var av behovet påkallad. Okej, jag var tveksam, men man begriper ju inte så mycket där man sitter med munnen full av sugar och tamponger och borrar och små speglar och tandläkaren pratar på något som man starkt misstänker är grekiska, den dentala dialekten, så man nickar ju bara lite dystert och säger att jaja då, är det nödvändigt, så är det.

Det gick ju ganska bra ändå, av tre rotkanaler blev två tillbörligen upprensade, men i den tredje stötte han på patrull. Det ville sig liksom inte och rätt vad det var så gick filen av. Nu är, förstår jag, upprensingsfilar för tandrötter av ett tämligen klent och magert släkte som inte alls går att jämföra med en fotfil, bara för att ta ett exempel. Eller med en rejäl fil som man filar sig ut ur en fängelsehåla med, bara för att ta ett annat exempel.

Alltnog och emedan, jag fick alltså fira jul med en avbruten filspets i en av mina tandrötter och det gick ju det med. Jag kan ju dock tänka mig att en viss förvåning utbröt bland eventuella tandtroll - "alltså, men va' e' detta för något? Är det någon som vet?".

Idag var det dags för nästa sejour hos tandläkaren. Det såg jag inte fram emot med tindrande ögon precis, snarare tvärtom. För att inte säga mycket tvärtom. Men efter diverse handpåläggning med ultraljud så skakades den lilla filbiten loss och drog sin kos, saknad av ingen. Särskilt inte mig. "Hurra!" tänkte jag, men jag sa det inte, för som tidigare nämnts så var munnen full av attiraljer och då blir man inte så verbal. Nu kunde man ju tro att man var på god väg mot rotfyllningsnirvana, men nähänä, inte det. Min trevlige tandläkare blängde på röntgenbilden och och muttrade till tandsköterskan att "det ser ju inte ut att vara komplicerat, varför kommer jag inte ner i roten?".

Han macklade och sprutade och filade, och emellanåt frågade han på tandläkares vis "går det bra?". Tja, vad svarar man på det, där man ligger fjättrad i en tandläkarstol med munnen full av mojänger? Man försöker muttra något uppmuntrande, typ "kämpa på! ge dig inte nu!". Och se på sjutton, efter en alldeles för lång tid, i mitt tycke, så var kanalen rensad, en provisorisk fyllning på plats och jag kunde äntligen få stänga munnen igen med utmattade käkar. Så om allt går vägen så kommer rotfyllningen att vara klar den 1 februari, och det ser vi alla fram emot. Säkerligen eventuella bloggläsare också som tänker att "herredumilde, skriva ett helt blogginlägg om en rotfyllning, är hon galen?!"

Nu kunde man ju tycka att det vore på sin plats med en bild av tanden. Men si, det blir det inte för jag tänker mig att det är lite mer tilltalande med en bild på eftermiddagsteet och de muffins som jag bakade för att lugna nerverna efter Kampen Mot Den Illvilliga Filen.