I gurkburkarnas land

En mig närstående make är ju hallänning till sitt ursprung. Efter att ha brutits ner av många års äktenskap (39 idag, minsann!) säger han numera ett skånskt och öppet "ja", men vissa spår av det vilda hemlandstungomålet finns ändå kvar. Nu tyckte maken att det var alldeles för länge sedan hans örongångar fick smekas av "tå:ata" och "gu:akbu:ak" (det fonetiska kan ha en del att övrigt att önska). Dessutom var vi båda rörande överens om att det var på tiden att hälsa på sonen och svärdottern! Nu har rapsfälten blommat över, så vi hade inget sådant att locka med, alltså styrde vi kosan mot Halmstad.

Ett väldigt trevligt besök! De kontrade rapsen med gigantiska blommande rhododendron i Rhododendrondalen, och i jämförelsevis med raps får man väl säga att rhododendronen var lila och hög och yvig, där rapsen var illgul och jämnhög och bredde ut sig. Vi tog en liten sväng nerom havet också. Lite frisk havsluft, det är bra för livsandarna! Och "frisk" var nog det minsta man kunde säga, hårtestarna yrde rätt bra kring öronen. Alltså läger jag in en bild på sonen, vars hår inte yrde så värst.

Sedan tänkte vi återuppliva en gammal sommartradition, nämligen att fika uppe på Hallandsgården som ligger på Galgberget. Det gjorde vi varje sommar förr, redan från när maken och jag var betydligt yngre, betydligt smalare och alldeles ogifta. Men tänk, då hade de inte öppnat för säsongen, fast vi kom där och var alldeles kaffesugna! Vi blängde ett tag på dörren, men det hjälpte ju inte så värst.

Då kom maken på en lysande idé, nämligen att vi kunde traska upp i utsiktstornet. Maken och höjder, det är som att sätta två pluspoler mot varandra. Inte bra. Maken är inte den som spänstar högst upp i Eiffeltornet och glatt utropar "åh vilken härlig utsikt man har!", men det här utsiktstornet är behagligt lågt och där hade han varit uppe när han var en liten skolgosse så det hyste han hopp om att klara av. Vi andra biföll förslaget med acklamation och gick med bestämda steg mot dörren till utsiktstornet. Men då var den lika motsträvig och alldeles o-öppen. Alltså, vad är det med dessa halländska dörrar? Känns detta välkomnande, jag bara frågar!

Då åkte vi hem till sonen och svärdottern igen, ska det vara på det viset, så kan det minsann vara! Och hemma hos dem, där var både grönsakslandet och grillen öppna, så vi utspisades med en delikat middag. Svärdottern har gripits av odlingsbacillen och vartän det fanns en liten öppen jordplätt på deras uteplats, ja där hittade man väl en liten polkabeta eller en squash. Loppan var mycket intresserad och hade gärna hjälpt till att skörda. För att inte tala om att äta. Hårdhjärtad som matte är, fick hon dock nöja sig med torra kulor. Fast sen fick hon för en gångs skull sova i mattes säng, eftersom den var rätt nära golvnivå, och matte insåg att det nog ändå vore svårt att hålla henne utanför. Loppan uppförde sig mycket fint och låg stilla och snodde bara en orimligt stor del av mattes täcke.

På morgonen hann vi med en promenad och upptäckte att det fanns en väldigt fin hundrastplats i närheten, så där fick Halmstad många pluspoäng! Öppen var den också.

Nu ska jag dock gå och titta till tvätten, något ska man ju roa sig med på sin 39-åriga bröllopsdag. Ikväll blir det dock andra bullar, då ska vi ut och äta. Loppan får dock stanna hemma med sina torra kulor, så orättvist kan det vara ibland.

Ullstrumpsväder

Maj har ju inte direkt levererat när det gäller värme och sol. Inte idag heller (än så länge får jag väl tillägga i rättvisans namn). Det är fuktigt och rått och likadant var det igår. Vilken himla tur då att jag har stickat färdigt mina grönrandiga strumpor! Då fnyser man bara åt det råkalla och ger det en mental långfinger. Bara i andanom såklart, jag gör inte såna oförskämda gester IRL. Ja om inte någon har retat upp mig å det grövsta i trafiken förstås. Men annars - ånej minsann.

Har detta övergått till en fotfotoblogg? undrar ni kanske förbluffat. Vadan denna iver att visa upp mina 37:or i tid och otid? Jo, för nu måste jag ju visa att jag utnyttjat den sista av alla mina fina presenter jag fick när jag gick i pension, ett presentkort på Naturkompaniet som nu omvandlats till ett par Hangwagskor. De är nu impregnerade och jag håller på att gå in dem - Shetland, here I come! Ja i september då förstås, lite annat ska hinnas med före det. Men sen, sen är jag beredd på strapatser i ullens förlovade land.

Det där med ull, det kan ju vara något av en materialsport - och jag kunde ju inte motstå att köpa ett par (eller rättare sagt; en trio) av addiCraSyTrio - sticka strumpor på tre stickor! Helt galet, jag vet. Men man måste ju prova. Jag är i vissa avseenden ett något bakåtsträvande traditionalist. Strumpor ska stickas med 5 strumpstickor, basta! Är man en renlärig strumpstickare så fnyser man åt sånt trams som Magic Loop. Sånt är inte för mig. Men det här, det var jag ändå tvungen att prova. Än så länge är jag försiktigt skeptisk. Det känns liksom inte helt rätt, och när man har värk i händerna känns det möjligen också lite motsträvigt. Fast jag får väl ge det en chans, och inte  döma ut efter 3 cm ribbstickning. Garnet, det är däremot underbart! Signature från West Yorkshire Spinners. Alltså, jag tror inte att detta företag kan producera ett dåligt garn ens om de försökte. Så med tre eller fem stickor - maken kommer att få ett par gråa strumpor till. Då blir han glad. Och varm om fossingarna.

Andra saker man kan göra när regnet småstrilar, det är att sy. En maskroströja till mig själv till exempel. Sen funderar jag på att sy en lapptäcksdyna till Loppan också, sånt kan också behövas. Och det kan ju hända att man får tråckla ihop lite fler klänningar till flickorna... så kul att sy till små flickor, som ännu inte har större krav på kläderna än att det ska vara glada färger och möjligen fickor på. Och det kan jag leverera. Vi får se hur det blir i tonåren när kraven kanske är större och annorlunda. Men dit är det ju trots allt ett bra tag. Men fort går det ju - det var ju inte så länge sedan Grynet var ett pyttegryn som kravlade runt på golvet, och nu, nu far hon fram som ett jehu på sin balanscykel.

 Men nu hinns det inte med mer bloggande, nu är det dags att greppa tag i stickorna igen. Och hoppas på att vädret ska bli lite bättre så att Loppan och jag kan ge oss ut i bokskogen igen och njuta av sol och grönska. Det blir fint.

Det där med morgonpromenader

...det är inte dumt det. Kvällspromenaderna? Ja då är jag inte till min fördel. Trots att jag har i viss mån fått revidera mitt hurtiga "jag är minsann morgonmänniska, jag!" så är det ändå fortfarande så att jag inte direkt är den som slår klackarna i taket när det närmar sig småtimmarna. Då ska man sova, det är min fasta övertygelse.

Så morgonpromenaderna, det är det som gäller! Ibland har man nu ju eminent promenadsällskap som hjälper till att hålla i snöret - ibland är det mer freestyling som gäller. Rakt ut i spenaten! Då kan det ibland hända att man liksom hajar till och tänker att öööhhh.... var e' hunden? Så blir det ibland när man har en liten kamouflagefärgad vovve. I all synnerhet om man är lite disträ av sig och går där och filosoferar över litet och meningen med det hela. Jag vet inte om jag kom fram till någon mening, mer än garn och hund och make och Gryn och Pyren och barn. Och kanelbullar! Får man inte glömma, såklart. I alla fall, nu vimsade jag visst till det här. Och hur som  helst, hunden, hon är ju där i närheten där hon står och funderar över sina egna väsentligheter.

Sen promenerar vi vidare. Solen den skiner och rätt vad det är så hajar jag till igen! Ännu en fördel med morgonpromenad, då hittar man liljekonvaljer som bara står där och doftar ljuvligt. Precis som det ska, nu när det är mors dag på söndag. När jag var barn åkte vi alltid ut och plockade liljekonvaljer till mors dag, så det gläder mig att konvaljerna tar sitt ansvar och blommar just nu.

Sen traskar vi vidare och rätt vad det är är vi hemma och går ut i solskenet i vår trädgårdplätt och planterar zinniorna som jag sådde för ett tag sedan. Nu blir det spännande att se om det blir något som blommar och som jag stolt kan peka på och tala om för alla, vare sig de vill höra eller ej, att det var minsann jag som odlade dem. Det är ju ett tag sedan jag höll på med sånt, men det kändes bra får jag säga.

Nu är det minsann inte morgon längre, det kan ingen människa påstå, nej nu är det dags att gå och fixa litet fredagskäk - så då gör jag väl det, eftersom maken tagit sitt ansvar och varit nere i källaren och hämtat upp en flaska vin.

Nu blommar det

Åh, det är en härlig årstid! Visserligen har äppleblommen tagit slut, så även vitsippor och tulpaner, men det finns ju så mycket annat som är grönt och skönt och färgrikt. Idag hade jag finbesök av Pyret och då tog vi en promenad i Botan för att spana in grönskan. Det tog sin tid för det är ju så mycket som ska göras; sortera småsten och lägga i vagnen. Hjälpa till att gå med Loppan i koppel. Springa runt under träden. Inte vilja åka vagn, nänä. Har man egna ben så går man på dem. Det är ett gammal djungelordspråk, talade Pyret om med emfas och blev som en hal och sladdrig orm när mormor försökte få henne att sitta i vagnen. Så då struntade vi väl i det, vill man inte åka vagn så vill man inte, och då tycker mormor att man kan få slippa. Det kan bero på att Pyret hade fått gympaskor, "skor" upplyste hon mormor om. Vilket begåvat barnbarn! Klart man vill gå när man har så fina skor.

När vi hade tillryggalagt en hundra-hundrafemtio meter på en 45 minuter eller så gick vi hem för att gunga och gräva i sandlådan och plocka blommor. Finns det något gulligare än ett litet barn som plockar tusenskönor? Ja jag kan då inte komma på det så här på rak arm.

Sen var det lunch och liten tupplur och Pyret somnade så snällt när mormor sjöng om trollmor och de elva små barnen och oajajajajbuff och det där - förmodligen somnade hon av ren självbevarelsedrift för att slippa ifrån olåten.

Nu är det dags för mormor också att gå och sova, förmodligen utan sång men med tankarna på hur fint det är, det där med att plocka tusenskönor.

Idag regnade det minsann inte

Inte minsta lilla droppe har fallit från skyn. Än så länge får man kanske säga. Istället kom sommaren! Då kan man sitta ute på balkongen och sticka på en yllekofta i Ullcentrum på Ölands tvåtrådiga ullgarn. Ett ljuvligt garn! Ölänningarna, de kan de! Kanske man inte är så himlans sugen på att ikläda sig en yllekofta just nu, men det lär ta ett tag innan den är klar... och då kanske man behöver värma sig lite?

Jag hade sällskap därute på balkongen. Inte maken, ånej. Inte när det här hockey-VM. Eller något? I alla fall är det hockey ideligen på tv för tillfället, så maken satt inne trots det ljuvliga vädret. Som tur var lyckades Sverige skärpa sig i sista skälvande ögonblicket och tvåla dit Lettland, så att han inte offrade en ljuvlig sommarkväll till ingen nytta, menar jag. Det var ju Loppan som höll mig sällskap! Först tog jag en bild ovanifrån, men tänkte att det blir ju ett märkligt perspektiv med en ganska långryggad hund, så jag stack ner mobilen och tog några fler bilder. Tveksamt om det blev bättre känner jag.

Det har varit en rätt så fullmatad helg. I lördags var vi till exempel ohyggligt kulturella och gick på Magle Konserthus och såg Pavarottisångarna. Av detta evenemang tog jag en bild. så det får väl bli den som pryder bloggen, trots att den är ganska intetsägande känner jag. Det var dock inte musiken, det sjöngs så att håren reste sig på armbågarna. Magle konserthus, det var förut Frälsningsarméns lokal, men jag tror faktiskt att den har fått ett nytt liv så här, det är inte så ofta man ser några frälsningssoldater nuförtiden. Är det en ras på utdöende månne?

Förresten, jag tog faktiskt två bilder till. På syrran och maken. Syrran ser ju helt normal ut, men maken ... tja vad ska man säga? Men jag älskar honom i alla fall, det vill jag bara påpeka.

När tenoren och sopranen och basen tutat färdigt gick vi på lokal och drack ett glas vin innan vi traskade hem genom Lund. Det var faktiskt vi som stängde baren - "öhh, var e' alla?" undrade vi, men personalen påpekade att det var Mello (ryys, hur kan man ha ett sånt infantilt namn på detta evenemang?) så det var kanske därför det var lite sparsamt med gäster. Själv var jag rätt nöjd med att ha lyssnat på italiensk operamusik i stället för mellomusik.

Dan därpå, ja då var jag ute och gick igen! Det är ju kanske inte så överraskande, har man hund, ja då är man ute i ur och skur och rantar runt. Just i söndags rantade vi vid Krankesjön, Zoya och Loppan och syrran och jag. I skogen, där blommade något litet vitt och fint, inte vet jag vad det heter, men jag tänkte att det blir ju vackert om Loppan poserar här. Det gjorde Loppan, och medge att det är en tilltalande bild!

Uppmuntrad av denna framgång tänkte jag att då kan ju både Loppan och Zoya posera på en bild. - Sitt på stubben! uppmanade jag Loppan som snällt hoppade upp. Sen skulle Zoya sitta framför, och då ville Loppan hoppa ner till Zoya. Zoya begrep inte direkt att jag ville fotografera henne en face, så det krånglades lite med godis och uppmuntrande tillrop - och tja, jag vet inte riktigt... men så här blev det i alla fall.

Man undrar ju lite vad det är för en vampyrhund man har... i alla fall borde tandläkarna i familjen fröjdas vid åsynen av så många fina gaddar tänker jag.

Sen åkte vi hem och hade årsstämma i bostadsföreningen och sen drack vi vin. Det kan behövas efter en årsstämma.

Imorse var det dags för promenad igen! Det är inte konstigt att jag är kortbent, så mycket som jag går och går och nöter på benen. Vi traskade in genom ett av kolonilottsområdena här i Lund, eftersom det stod inbjudande skyltar med "Välkommen" på grinden.

Jag gillar kolonier, det är oftast en sån otrolig odlarglädje som visas upp. Det är inte så rätlinjigt och tillrättalagt och husen är fulla av snickarglädje och växterna blandas i ett förtjusande kaos. - Se så gemytligt! sa jag till Loppan som stod och blängde fascinerat in i en trädgård. Det visade sig dock att Loppan var mer intresserad av kaninen som obekymrat knatade runt och försåg sig av odlarglädjen.

Tja, det var väl det. En himla massa promenerande, något glas vin och lite garn. Ungefär så är mitt liv, och det tycker jag är bra.