Rapsspaning

Häromdagen skickade maken ett mms till sonen; "nu blommar rapsen". Det dröjde inte länge förrän sonen ringde upp och meddelade att nu, nu var de på ingång! Svärdottern är ju från Värmland (ett utomordentligt landskap om än lite långt beläget från Skåne) och vi har förstått att sonen har jämfört Skåne med Värmland, inte minst vad gäller rapsfälten, i för Värmland inte så smickrande ordalag alla gånger. I Skåne, har han informerat svärdottern, där är det illandes gult av böljande rapsfält under våren. Uppenbarligen är det lite sämre beställt med det i Värmland, men jag tycker nog att Värmland har så mycket annat som Skåne inte har. Mårbacka t.ex. Fullt med pelargoner! I rest my case.

Och i ärlighetens namn, när sonen bodde i Skåne så tror jag inte att han så mycket som lyfte ett ögonbryn över det där med rapsen. Fast vi tyckte ju ändå att det var bra, för nu fick vi ju ett efterlängtat besök. Ville de skåda rapsfält så nog skulle de få se på raps!

- Vi kör neråt Ystad till, där böljar det av rapsfält sa maken, som dessutom illslugt tänkte att då kunde vi ju titta på klostret och Brahehuset och liksom klämma in lite historiska vingslag i allt det gula. Alltså körde vi till Ystad och beundrade rapsfälten längs vägen.

Och, som sagt, vi beskådade även klostret och sedan gick vi och tittade på änglahuset, även om maken först lockade oss lite på avvägar.

 - Men varför heter det Änglahuset? undrade sonen och svärdottern när de snällt hade poserat. Med visst fog. - Jo för att det är små snidade änglafigurer och vingar på fasaden svarade maken då på sitt mest informativa sätt. Sonen och svärdottern tittade tveksamt på närmsta gubbe och påtalade att han var alldeles väldigt lik Stalin - och det vilar väl inget direkt änglalikt över Stalin får man väl medge.

Vände man sedan på kuttingen och tittade åt andra hållet, ja då fick man se Brahehuset. Alldeles väldigt gammalt och liksom inpyrt med historia. Det kommer att figurera i makens avhandling som kommer att bli en kioskvältare, sanna mina ord.

Men nu vet man ju hur det är med historia, det blir man hungrig av. - Nu måste vi ha mat! utropade jag som gillar mat. Och choklad. Och vin. Och kanelbullar. Och lite till. Alltså åkte vi till Abbekås för att äta på hamnkrogen.

Loppan, ja hon var ju också med, men nu fick hon vänta i bilen medan vi skulle in och smörja kråset. Loppan såg dyster ut, och påtalade att det här var väl ändå inte riktigt rättvist, här blir man utlovad en härlig utflykt också ska man vänta i bilen?! Fnys! sa Loppan så att skägget vajade.

Men nu visade det sig att Abbekås hamnkrog, det är minsann en krog av prima slag! Inte nog med att de serverar förträfflig mat, hundar är också välkomna. Alltså, befinner ni er i närheten av Abbekås ila genast dig och njut av den hundvänliga atmosfären. Och maten!

Ingen kan påstå att första maj 2019 var en varm och solig dag, men det regnade i alla fall inte. Och när vi nu var på Skåneutflykt, ja då kunde det ju vara trevligt att besöka Smygehuk också. Längre söderut än så, det kommer man inte i Skåne och således inte i hela Sverige. Vi trotsade elementens raseri och traskade längst ut på udden. Sonen och svärdottern fick hantera Loppan och efter ett visst macklande med kopplet lyckades jag ändå få en bild där de snällt poserade alla tre.

Jag tror det är brukligt att köpa glass när man är i Smygehuk, men jag ska säga att med de arktiska vindar som ven kring öronen så var glasslusten märkligt nog alldeles obefintlig. Alltså beslöt vi att styra kosan mot hemmet (och kanelbullarna) igen. Men så kom jag på! Jag hade ju inte tagit någon bild på rapsfälten! Det fanns inga bildbevis på de skånska rapsfältens förträfflighet, ackackack. - Vi stannar på vägen och tar en bild sa maken lugnande. Fast det var ju lättare sagt än gjort, helt plötsligt så var det bara grönt i närområdet. Såg man något gult, så nog farao var det en maskros. Eller också körde vi någonstans där man verkligen inte kunde stanna och då, då frodades rapsen alldeles väldigt retfullt.

Men så, till slut, närmade vi oss Ryd och då minsann kunde vi både stanna och ta foto - svärdottern och jag löpte ur bilen som ystra gaseller och förevigade the Raps Moment. Det var fullbordat.

Vad gjorde vi då i Ryd kan man undra. Jo, det var där som tv-programmet Trädgårdstider spelades in häromåren, och det ligger strax utanför Lund. Det är märkligt, för när man ser det på tv så ser det ut som att det ligger ganska ensligt och är hyfsat stort... och riktigt så är det inte i verkligheten. Det är också fascinerande att se hur snabbt naturen tar tillbaka herraväldet när den får styra på egen hand.

Är man i Ryd, ja då är man nästan i Måryd - så då tog vi en liten promenad där och Loppan fick posera för den traditionsenliga StåPåStenen-bilden. Det gjorde hon med den äran. Skåda vilken ståtlig hund!

Men sen var det dags att åka hem och äta kanelbullar och rabarbermuffins och avnjuta konserten från Göteborgs Nation som genljöd över nejden. Och så småningom var det dags för lite ost och kallskuret och kanske ett glas rött eller två.

En mycket bra inledning på maj får jag säga. Det är bra med raps, då får man finbesök.