Idag regnade det minsann inte

Inte minsta lilla droppe har fallit från skyn. Än så länge får man kanske säga. Istället kom sommaren! Då kan man sitta ute på balkongen och sticka på en yllekofta i Ullcentrum på Ölands tvåtrådiga ullgarn. Ett ljuvligt garn! Ölänningarna, de kan de! Kanske man inte är så himlans sugen på att ikläda sig en yllekofta just nu, men det lär ta ett tag innan den är klar... och då kanske man behöver värma sig lite?

Jag hade sällskap därute på balkongen. Inte maken, ånej. Inte när det här hockey-VM. Eller något? I alla fall är det hockey ideligen på tv för tillfället, så maken satt inne trots det ljuvliga vädret. Som tur var lyckades Sverige skärpa sig i sista skälvande ögonblicket och tvåla dit Lettland, så att han inte offrade en ljuvlig sommarkväll till ingen nytta, menar jag. Det var ju Loppan som höll mig sällskap! Först tog jag en bild ovanifrån, men tänkte att det blir ju ett märkligt perspektiv med en ganska långryggad hund, så jag stack ner mobilen och tog några fler bilder. Tveksamt om det blev bättre känner jag.

Det har varit en rätt så fullmatad helg. I lördags var vi till exempel ohyggligt kulturella och gick på Magle Konserthus och såg Pavarottisångarna. Av detta evenemang tog jag en bild. så det får väl bli den som pryder bloggen, trots att den är ganska intetsägande känner jag. Det var dock inte musiken, det sjöngs så att håren reste sig på armbågarna. Magle konserthus, det var förut Frälsningsarméns lokal, men jag tror faktiskt att den har fått ett nytt liv så här, det är inte så ofta man ser några frälsningssoldater nuförtiden. Är det en ras på utdöende månne?

Förresten, jag tog faktiskt två bilder till. På syrran och maken. Syrran ser ju helt normal ut, men maken ... tja vad ska man säga? Men jag älskar honom i alla fall, det vill jag bara påpeka.

När tenoren och sopranen och basen tutat färdigt gick vi på lokal och drack ett glas vin innan vi traskade hem genom Lund. Det var faktiskt vi som stängde baren - "öhh, var e' alla?" undrade vi, men personalen påpekade att det var Mello (ryys, hur kan man ha ett sånt infantilt namn på detta evenemang?) så det var kanske därför det var lite sparsamt med gäster. Själv var jag rätt nöjd med att ha lyssnat på italiensk operamusik i stället för mellomusik.

Dan därpå, ja då var jag ute och gick igen! Det är ju kanske inte så överraskande, har man hund, ja då är man ute i ur och skur och rantar runt. Just i söndags rantade vi vid Krankesjön, Zoya och Loppan och syrran och jag. I skogen, där blommade något litet vitt och fint, inte vet jag vad det heter, men jag tänkte att det blir ju vackert om Loppan poserar här. Det gjorde Loppan, och medge att det är en tilltalande bild!

Uppmuntrad av denna framgång tänkte jag att då kan ju både Loppan och Zoya posera på en bild. - Sitt på stubben! uppmanade jag Loppan som snällt hoppade upp. Sen skulle Zoya sitta framför, och då ville Loppan hoppa ner till Zoya. Zoya begrep inte direkt att jag ville fotografera henne en face, så det krånglades lite med godis och uppmuntrande tillrop - och tja, jag vet inte riktigt... men så här blev det i alla fall.

Man undrar ju lite vad det är för en vampyrhund man har... i alla fall borde tandläkarna i familjen fröjdas vid åsynen av så många fina gaddar tänker jag.

Sen åkte vi hem och hade årsstämma i bostadsföreningen och sen drack vi vin. Det kan behövas efter en årsstämma.

Imorse var det dags för promenad igen! Det är inte konstigt att jag är kortbent, så mycket som jag går och går och nöter på benen. Vi traskade in genom ett av kolonilottsområdena här i Lund, eftersom det stod inbjudande skyltar med "Välkommen" på grinden.

Jag gillar kolonier, det är oftast en sån otrolig odlarglädje som visas upp. Det är inte så rätlinjigt och tillrättalagt och husen är fulla av snickarglädje och växterna blandas i ett förtjusande kaos. - Se så gemytligt! sa jag till Loppan som stod och blängde fascinerat in i en trädgård. Det visade sig dock att Loppan var mer intresserad av kaninen som obekymrat knatade runt och försåg sig av odlarglädjen.

Tja, det var väl det. En himla massa promenerande, något glas vin och lite garn. Ungefär så är mitt liv, och det tycker jag är bra.