I gurkburkarnas land

En mig närstående make är ju hallänning till sitt ursprung. Efter att ha brutits ner av många års äktenskap (39 idag, minsann!) säger han numera ett skånskt och öppet "ja", men vissa spår av det vilda hemlandstungomålet finns ändå kvar. Nu tyckte maken att det var alldeles för länge sedan hans örongångar fick smekas av "tå:ata" och "gu:akbu:ak" (det fonetiska kan ha en del att övrigt att önska). Dessutom var vi båda rörande överens om att det var på tiden att hälsa på sonen och svärdottern! Nu har rapsfälten blommat över, så vi hade inget sådant att locka med, alltså styrde vi kosan mot Halmstad.

Ett väldigt trevligt besök! De kontrade rapsen med gigantiska blommande rhododendron i Rhododendrondalen, och i jämförelsevis med raps får man väl säga att rhododendronen var lila och hög och yvig, där rapsen var illgul och jämnhög och bredde ut sig. Vi tog en liten sväng nerom havet också. Lite frisk havsluft, det är bra för livsandarna! Och "frisk" var nog det minsta man kunde säga, hårtestarna yrde rätt bra kring öronen. Alltså läger jag in en bild på sonen, vars hår inte yrde så värst.

Sedan tänkte vi återuppliva en gammal sommartradition, nämligen att fika uppe på Hallandsgården som ligger på Galgberget. Det gjorde vi varje sommar förr, redan från när maken och jag var betydligt yngre, betydligt smalare och alldeles ogifta. Men tänk, då hade de inte öppnat för säsongen, fast vi kom där och var alldeles kaffesugna! Vi blängde ett tag på dörren, men det hjälpte ju inte så värst.

Då kom maken på en lysande idé, nämligen att vi kunde traska upp i utsiktstornet. Maken och höjder, det är som att sätta två pluspoler mot varandra. Inte bra. Maken är inte den som spänstar högst upp i Eiffeltornet och glatt utropar "åh vilken härlig utsikt man har!", men det här utsiktstornet är behagligt lågt och där hade han varit uppe när han var en liten skolgosse så det hyste han hopp om att klara av. Vi andra biföll förslaget med acklamation och gick med bestämda steg mot dörren till utsiktstornet. Men då var den lika motsträvig och alldeles o-öppen. Alltså, vad är det med dessa halländska dörrar? Känns detta välkomnande, jag bara frågar!

Då åkte vi hem till sonen och svärdottern igen, ska det vara på det viset, så kan det minsann vara! Och hemma hos dem, där var både grönsakslandet och grillen öppna, så vi utspisades med en delikat middag. Svärdottern har gripits av odlingsbacillen och vartän det fanns en liten öppen jordplätt på deras uteplats, ja där hittade man väl en liten polkabeta eller en squash. Loppan var mycket intresserad och hade gärna hjälpt till att skörda. För att inte tala om att äta. Hårdhjärtad som matte är, fick hon dock nöja sig med torra kulor. Fast sen fick hon för en gångs skull sova i mattes säng, eftersom den var rätt nära golvnivå, och matte insåg att det nog ändå vore svårt att hålla henne utanför. Loppan uppförde sig mycket fint och låg stilla och snodde bara en orimligt stor del av mattes täcke.

På morgonen hann vi med en promenad och upptäckte att det fanns en väldigt fin hundrastplats i närheten, så där fick Halmstad många pluspoäng! Öppen var den också.

Nu ska jag dock gå och titta till tvätten, något ska man ju roa sig med på sin 39-åriga bröllopsdag. Ikväll blir det dock andra bullar, då ska vi ut och äta. Loppan får dock stanna hemma med sina torra kulor, så orättvist kan det vara ibland.