Loppan är typisk

 

Här ligger en trött, nöjd och något fuktig Loppa som varit på träning i vårt härliga, men tämligen blöta, höstväder. Rallylydnad stod på programmet och ibland trasslade vi i oss, ibland blev det spjångstuds när det skulle vara marsch och emellanåt gick det riktigt bra. Så nu är Loppan nöjd och jag är också nöjd som druckit lite te och ätit en kanelbulle. Ibland är man verkligen värd en bulle och så var det idag!

Loppan och jag, vi är medlemmar i Svenska Terrierklubben. Loppan för att hon är just en terrier och jag, för det är jag som får betala medlemsavgiften.

I senaste numret av Terrierposten, ja där var det en utmärkt rasspecial om just australisk terrier. Fullt av fina bilder och text, och nog för att det kan vara roligt att läsa om bedlingtonterriers och norfolkterriers och en himla massa andra terriers, men extra roligt är det ju när man vill skriva om vår ras, som är en ganska liten ras.

Och det var då som jag upptäckte att Loppan, hon är minsann en utmärkt och typisk representant för sin ras!

"...eller ligger med huvudet på ens fot." Jomen, nog för att Loppan ligger på sin fotpall på bilden ovan, men hon ligger mycket gärna på ens fot. Varmt och gott, i synnerhet nu när temperaturen blir svalare.  Mycket annat stämmer också;  väldigt alert, lättlärd, fungerar bra i grupp, lekfull - jajamen!

Vilken tur att jag råkade få syn på en australisk terrier, då när var dags att hitta en värdig efterföljare till Huliganen!

Så blev det måndag

 Men det är liksom inte samma måndagsblues längre, man sitter där på söndagskvällen och äter sin middag utan minsta tanke på att åherredumilde, imorgon är det åter dags att ställa väckarklockan på ringning. Nej, man kan sitta där och prata om helgen som gått, sina fantastiska barnbarn, sin rufsiga hund och förvisso ska jag till tandläkaren idag, och det är väl inte direkt favoritsysselsättningen, men det är ju ändå bra att man har gaddar i munnen som ska kontrolleras. Om man nu ska se så där positivt på tillvaron menar jag.

Som sagt, det var en bra söndag.  En ny bil blev beställd och det är ju alltid skönt när det är gjort. Blir nog bra, Loppan kommer nu att få en mycket fin hundbur att åka i. - Vi har köpt en ny hundbur till dig, Loppan, och med tonade rutor så att du ska få det svalt och skönt när du åker, sa maken till Loppan när vi kom hem. - Ja vi köpte några tillbehör till hundburen också, en bil och lite däck och sisådär, fortsatte han sen. Men än så länge får Loppan åka i den gamla bilen, ganska länge får hon göra det för leveranstiden är av det längre slaget.

Sen åkte vi och hjälpte dottern att frakta hem ett nytt äppleträd. Det visar sig att ska man ha ett äppleträd som har några år på nacken, ja då är det ganska lång leveranstid på dem också. Men nu står äppleträdet där i det som ska bli en liten fruktlund! I alla fall tror jag det, för när maken och jag körde hem efter att ha utfodrats med äpplepaj gjorda på de befintliga äpplesorterna, ja då stod dottern där med spaden i högsta hugg och skulle plantera det nya trädet. - Vi måste nog åka hem till Loppan nu, annars skulle vi så klart ha hjälpt dig att gräva i den synnerligen styva lerjorden, sa vi hycklande till dottern innan vi fräste iväg hemåt.

Dottern och svärsonen håller på att ge hela trädgården ett rejält ansiktslyft och gräver och bygger och gör komposter och lägger sten och odlar så att det är en ren fröjd att se. Tänk om denna trädgårdsarbetslust hade funnits då när hon var i tonåren, men då var dottern mer inne på att läsa böcker och liksom ägna sig åt mind gardening. Typ Den Hemlighetsfulla Trädgården, som ju är en ljuvlig bok och får en att vilja ha en hemlig walled garden full med rosor och blommor pronto, utan att skänka en tanke åt att den där trädgården, den kräver ett stort mått av arbete att anlägga först och sedan sköta.

Men som sagt, nästa år, då kommer vi kanske att få äta äpplepaj med fyra sorters äpplen i! I år blev det med tre och det gick minsann så bra det med, i all synnerhet som vi fick träffa Grynet och Pyret också! Inte för att jag vet vad vi gjort för att förtjäna att få så ljuvliga barnbarn, men något väldigt bra måste det ha varit. Och Grynet, hon har fått en lös tand! Men hur snabbt går inte tiden? Nyss var hon ett litet pytteknytte, inte större än Kickan, och nu dinglar en tand på en lös tråd!

Kickan, ja hon åt inte äpplepaj, hon svidade om till sportaktiviteter! Det gäller att börja i tid!  Babysim går hon på, och nu, nu kan hon ut och joxa med trasan också. Möjligen behöver hon en fotboll också. Och att kunna gå själv - men det är ju petitesser, det kommer! Och då får kanske farmor sy ett par något större fotbollsbyxor. Men visst är detta världens sötaste lilla Halmia-spelare?

Sen, ja sen blev det ju tända ljus, en god middag och så traskade Loppan och jag ut på kvällspromenaden i höstkvällen. Nog är det något väldigt mysigt med höst ändå?

Jul i september?

 I julas fick vi en fin julklapp av sonen och sonhustrun - ja av Kickan också, även om hon då var lite mer inkognito så att säga; nämligen en svampplockartur i skogen med efterföljande middag. Nu, nu var det dags att öppna vår present!

- Vi tar med lunch, utlovade vi så trosvisst. Maken funderade. Vad skulle han laga? Han gick igenom olika alternativ och landade på sin paradrätt - i och för sig den enda rätt han känner sig befryndad med, förutom den där falukorven då som inte var aktuell. Maken lagar nämligen en delikat köttfärspaj och den stod han i köket och rörde ihop i torsdags kväll. Sen fick den vila i kylskåpet och när fredagen randades packade vi bilen och drog iväg med kantareller och solsken i blick. Ända tills vi kommit halvvägs när jag kom på att den där pajen... den stod fortfarande i kylskåpet. Då svor jag lite så att maken nästan körde av vägen. Nåja, även i Halmstad finns det livsmedelsbutiker så det löste sig och vi åt lunch och förberedde oss sedan för att ge oss ut i skogen. Själv var jag lite lätt skeptisk till att vi skulle hitta någon svamp, jag vet ju hur det brukar gå när maken och jag ränner åstad med svampkorgen i högsta hugg. Men då insåg jag inte att här fanns det ett hemligt vapen!

Jojomen, såväl sonen, som sonhustrun som Kickan var klädda i kantarellkläder och då måste det ju gå bra? I all synnerhet som vi hade sonhustrun med som visade sig vara grym på att hitta svamp trots att hon bar Kickan i bärsele och alltså inte kunde böja sig ner och speja efter herr och fru Kantarell. - Leta där, sa hon och pekade lite med foton och jajamen, där fanns det små rara svampar.

Lite kaffe satt också som en smäck där ute i skogen, även om Kickan uttalade som sin bestämda åsikt att hon hellre ville ha mammas mjölk; och det fick hon såklart!

Så småningom åkte vi hem med vårt byte, och medan Kickan åt lite second middagsmål (eller om det var "third"?) rensade vi svampen och och förberedde middagen. Sondottern*) hade läst i en facebookgrupp att det är nästintill obligatoriskt med rensvin, så det drack vi såklart. Det gäller ju att följa traditionerna. Sen kom Kickan ut i köket och höll ett vakande öga på oss så att det blev rätt och korrekt. Maken blev helt distraherad, lämnade svampen åt sitt öde och ägnade en stor del av tiden åt att jollra med henne. Det kan hända att även farmor jollrade lite.

Sen blev det mat, och den var så god så då hade man inte tid att fotografera utan vi ägnade oss alla med liv och lust åt att äta. Och sen blir man ju lite lätt mätt och trött och då kan man behöva ta igen sig lite.

Kan man ha det bättre än med en varm och sovande liten flicka i famnen och en hund inom räckhåll? 

Kickan har växt något alldeles kolossalt och ler och pratar och har sig. Dock inte när farmor kommer rännandes med sin systemkamera, för att få en sån mackapär uppkörd i ansiktet, då kan man faktiskt bli lite förvånad. Fast det är lika bra hon vänjer sig, för farmor har svårt att behärska sig när det gäller det där med att fotografera son- och dotterdöttrar!

När alla hade sovit gott och farmor och Loppan varit på morgonpromenad var planen att ta ytterligare en tur ut i skogen. Kickan sportade en ny dress, mycket tjusig med rosor och volanger. Dock inga kantareller. Man borde kanske tagit det som ett litet omen? Vi klämde in oss i samma bil och Kickan var djupt intresserad av den färggranna fjärilen som hängde i babyskyddet. Den hade stora ögon, färgglada och prassliga vingar. Undra på att den var fascinerande! 

Men sen skulle pappa och farfar gå och köpa lunchmackor att ha med, och det dröjde och Kickan bajsade och blev hungrig och till slut ganska trött på det där med att sitta i bilen. Så vi hamnade inte i skogen, däremot vid sporthallens parkering där blöja byttes och mat serverades och sen åkte vi hem igen och åt mackorna där, men det gick ju faktiskt precis lika bra för svamp hade vi ju fått dagen förut och inte vill man traska runt bland granar och ekar med någon som faktiskt har tappat sugen för det?

Så småningom var det dags för farfar, farmor och Loppan att motvilligt slita sig från Halmstadsfamiljen och åka mot Lund, där köttfärspajen väntade i kylskåpet. Och nu ska den alldeles strax dukas fram på bordet, då då kom den till användning i alla fall.

Men vilken fantastiskt fin julklapp vi fick!

*) alltså, nog för att sondottern är försigkommen och alldeles oerhört klok, det är vi säkra på, men så försigkommen att hon läser om rensvin det är hon ju inte. Så det var sonhustrun och ingen annan som såg till att det blev en slurk till svamprensandet.

Hygge

 Nu kan man ju undra om jag blivit galen? Sitta här och prata om "hygge" när jag a) inte är dansk (om än gift med en halvdansk), b) det regnar på tvären och blåser så att man får ta i när man går ut för att inte hamna någon helt annanstans än där man tänkt sig.

Men då tänker jag ändå att det är faktiskt väldigt mycket "hygge" att sitta här inne, där det vare sig blåser eller regnar utan bara är varmt och ombonat. Förvisso ska jag snart ut med Loppan på sista kvällsrundan, men den blir bara runt kvarteret, för Loppan har fått sitt idag. Träning i rallylydnad i regn och hård blåst, då blir man minsann trött. Både Loppan och jag. Till min stora förvåning var hon, trots regn och blåst och att hon såg ut som en blöt golvmopp, synnerligen duktig och fick pris eftersom det var avslutningstävling. I och för sig fick alla vovvarna (och mattarna) pris och det tycker jag är bra, alla gör ju sitt bästa. Mitt pris åt maken upp. Inte för att han är någon fakir som käkar småspik, utan för att det var choklad och jag äter inte sånt - men det gör maken. Maken tycker således att det är himla bra när vi har avslutningstävlingar.

Att sitta inne en kulen kväll och äta pasta med spenat och svamp och ett litet glas rött därtill - det är minsann hygge så det räcker och blir över, det tror jag till och med att vårt danska broderfolk håller med om.

Måhända tyckte Loppan att hon fick alldeles för lite av den där pastan och parmesanen - men jag tror hon var nöjd ändå med sin dag.

Och nu ska vi snart traska ut i blåsten. Men jag håller mig varm med den inre bild jag har framför mig, den som sonhustrun skickade igår av Kickan, som nu sportar ögonfransar av långt och tjusigt slag. Dessa har hon inte ärvt av sin farmor kan jag säga. Som tur är har hon inte heller ärvt farmors rödsprängda ögon (som dock är betydligt mindre blodröda nu, mer lite åt det tjusiga rosa hållet).

Nyligen har jag pratat med dottern i telefon också, medan jag sprätte pasta omkring mig - man har väl simultankapacitet! Då påtalade jag att det var ju alldeles för länge sedan jag fick foton på Grynet och Pyret, så jag hyser visst hopp om att det ska ramla in sådana också vad det lider. Och då, då är det hygge i kubik vill jag lova!

Ljuvliga september

September är höst, och höst, det gillar jag. Ännu trevligare när man får ge sig ut på tur till goda vänner på landet. Loppan och jag packade oss i bilen och drog iväg. Och så småningom hamnade vi i Backaryd. Det var härligt höstigt i luften och eftersom vi anlänt tidigare än resten av kompisarna så inledde vi helgen med att ta en härlig promenad, Kristina, Loppan och jag. Det här året hade jag tagit med baddräkt - men luften var kylig och den fick inte följa med på promenaden. Ångrade mig nästan när vi var nere vid sjön. Vi slog oss ner och pratade om livet och meningen med det hela, medan Loppan intresserat tittade på. "Meningen med livet? - det måste ju vara att få springa fort, hoppa högt och få massor av klapp och hundgodisar" tror jag att hon tänkte.

I tämligen rimlig tid ramlade vi i säng (man är ju inte 22 längre) och när morgonen randades traskade Loppan och jag ut på en arla promenad. Vi hittade svampar! Blåbär! (i singular) - nästan så att man kunde vara självförsörjande. Det är rena John Bauer-skogen, man nästan väntar sig att hitta en liten tomte eller ett troll bakom en stenbumling, men det enda som hördes var Loppan som dundrade fram genom blåbärsriset.

Var Loppan hade sovit? I min säng såklart, är man bortrest så håller man inte på med sånt trams som hundsängar, då planterar man sig bestämt vid mattes fotände och snarkar belåtet natten igenom.

Sen dundrade det övriga sällskapet in och vi inledde med lunch - vi äter väldigt gott på våra träffar! För att få plats till kvällens trerättersmeny (och vin!) tog vi sedan en liten promenad igen. Och som av en slump hamnade vi faktiskt vid sjön igen, det är något magnetiskt med vatten. Inte bara på golfbanor, alltså.

Sedan hamnade vi uppe i hagen och det visade sig att vi hade oanade talanger för att bli riktiga preppers - nu samlade vi minsann vår egen mat! Små rara kantareller spirade så rart kring våra fötter. Så lätt brukar det minsann inte vara att hitta svamp när maken och jag är ute i skogen. 

- Är Loppan kantarellhund? undrades det. Tyvärr fick jag ju svara att vi nog försökt träna henne, men bristen på kantareller ute i skogen hade ju gjort det tämligen svårt att få henne att förstå vad det var som eftersöktes. Kanske man skulle ta in henne i mataffären och låta henne sniffa vid grönsaksdisken?

Vi tog den obligatoriska selfien och skickade till vår absent friend som vi sedan skålade för i pink gin.

Loppan? Hon var oerhört omhuldad och klappad på, även av den av oss som egentligen är rädd för hundar. Loppan kan man helt enkelt inte vara rädd för, det går bara inte. - Hon vill nog ligga i fåtöljen när vi äter, sa Eva och lyfte sonika upp Loppan som inte vågat ta språnget själv. Så nog hade Loppan det bra, hon fick härliga skogspromenader, fick ligga i fåtöljen, fick små smakbitar och fick massakrera Kristinas barnbarns leksaker. Kan en liten terrier har det bättre?

Själva åt vi god mat, drack gott vin och pratade om livet, politik, böcker, familj, tv-serier och allt möjligt. Sen ramlade vi i säng vid halv elva. Nattsuddande har sin tid och det är inte när vi alla är 65 kom vi överens om.

När morgonen randades knackade Loppan och jag på Evas dörr och sa att "nu ska vi gå på promenad, vill du följa med?". Men det som Eva tyckt var en bra idé efter lite vin kvällen före var hon nu inte så sugen på, så Loppan och jag traskade ut i höstmorgonen på egen hand. Vi tycker om våra morgonpromenader i Botan, det gör vi, men att gå ut en sån härlig höstmorgon ute på landet, det är minsann inte kattskit direkt.

Enda abret var möjligen att det rätt vad det var gjorde ont i ögat igen, och det öga som dagen förut varit nästan normalt, bara lite lätt rosa sådär, och rosa är ju ändå fint, ja det såg återigen lite mer vampyraktigt ut.

Efter frukost var det så småningom dags att packa ihop och säga farväl till Backaryd igen - men jag hoppas komma tillbaka!

Fast då vill jag möjligen se lite mindre vampyraktig ut.