Ljuvliga september

September är höst, och höst, det gillar jag. Ännu trevligare när man får ge sig ut på tur till goda vänner på landet. Loppan och jag packade oss i bilen och drog iväg. Och så småningom hamnade vi i Backaryd. Det var härligt höstigt i luften och eftersom vi anlänt tidigare än resten av kompisarna så inledde vi helgen med att ta en härlig promenad, Kristina, Loppan och jag. Det här året hade jag tagit med baddräkt - men luften var kylig och den fick inte följa med på promenaden. Ångrade mig nästan när vi var nere vid sjön. Vi slog oss ner och pratade om livet och meningen med det hela, medan Loppan intresserat tittade på. "Meningen med livet? - det måste ju vara att få springa fort, hoppa högt och få massor av klapp och hundgodisar" tror jag att hon tänkte.

I tämligen rimlig tid ramlade vi i säng (man är ju inte 22 längre) och när morgonen randades traskade Loppan och jag ut på en arla promenad. Vi hittade svampar! Blåbär! (i singular) - nästan så att man kunde vara självförsörjande. Det är rena John Bauer-skogen, man nästan väntar sig att hitta en liten tomte eller ett troll bakom en stenbumling, men det enda som hördes var Loppan som dundrade fram genom blåbärsriset.

Var Loppan hade sovit? I min säng såklart, är man bortrest så håller man inte på med sånt trams som hundsängar, då planterar man sig bestämt vid mattes fotände och snarkar belåtet natten igenom.

Sen dundrade det övriga sällskapet in och vi inledde med lunch - vi äter väldigt gott på våra träffar! För att få plats till kvällens trerättersmeny (och vin!) tog vi sedan en liten promenad igen. Och som av en slump hamnade vi faktiskt vid sjön igen, det är något magnetiskt med vatten. Inte bara på golfbanor, alltså.

Sedan hamnade vi uppe i hagen och det visade sig att vi hade oanade talanger för att bli riktiga preppers - nu samlade vi minsann vår egen mat! Små rara kantareller spirade så rart kring våra fötter. Så lätt brukar det minsann inte vara att hitta svamp när maken och jag är ute i skogen. 

- Är Loppan kantarellhund? undrades det. Tyvärr fick jag ju svara att vi nog försökt träna henne, men bristen på kantareller ute i skogen hade ju gjort det tämligen svårt att få henne att förstå vad det var som eftersöktes. Kanske man skulle ta in henne i mataffären och låta henne sniffa vid grönsaksdisken?

Vi tog den obligatoriska selfien och skickade till vår absent friend som vi sedan skålade för i pink gin.

Loppan? Hon var oerhört omhuldad och klappad på, även av den av oss som egentligen är rädd för hundar. Loppan kan man helt enkelt inte vara rädd för, det går bara inte. - Hon vill nog ligga i fåtöljen när vi äter, sa Eva och lyfte sonika upp Loppan som inte vågat ta språnget själv. Så nog hade Loppan det bra, hon fick härliga skogspromenader, fick ligga i fåtöljen, fick små smakbitar och fick massakrera Kristinas barnbarns leksaker. Kan en liten terrier har det bättre?

Själva åt vi god mat, drack gott vin och pratade om livet, politik, böcker, familj, tv-serier och allt möjligt. Sen ramlade vi i säng vid halv elva. Nattsuddande har sin tid och det är inte när vi alla är 65 kom vi överens om.

När morgonen randades knackade Loppan och jag på Evas dörr och sa att "nu ska vi gå på promenad, vill du följa med?". Men det som Eva tyckt var en bra idé efter lite vin kvällen före var hon nu inte så sugen på, så Loppan och jag traskade ut i höstmorgonen på egen hand. Vi tycker om våra morgonpromenader i Botan, det gör vi, men att gå ut en sån härlig höstmorgon ute på landet, det är minsann inte kattskit direkt.

Enda abret var möjligen att det rätt vad det var gjorde ont i ögat igen, och det öga som dagen förut varit nästan normalt, bara lite lätt rosa sådär, och rosa är ju ändå fint, ja det såg återigen lite mer vampyraktigt ut.

Efter frukost var det så småningom dags att packa ihop och säga farväl till Backaryd igen - men jag hoppas komma tillbaka!

Fast då vill jag möjligen se lite mindre vampyraktig ut.