Parker

I helgen utbrast maken när han suttit som fastklistrad i fåtöljen ett antal timmar; "motionera mig!". Loppan och jag, vi tog vårt ansvar och åkte ut med maken för att promenera lite. Men vart skulle vi åka? Inte för långt, inte för snårigt, gärna lite vackert - det blev Alnarpsparken. Om inte ett lantbruksuniversitet kan prestera en vacker park att knalla runt i, vem kan då göra det? Ja, det är en helt retorisk fråga, för parken är fin. Det är gräsmattor och slott och vildvin och gamla knotiga träd och arboretum och blommor och blader i långa banor.

Loppan, maken och jag strosade runt och tittade på gamla träd (jag älskar träd!), balanserade på stubbar och letade lite förstrött efter Tor Nitzelius park. Nu kan man ju tro att det bara var att följa skyltarna som pekade just mot "Tor Nitzelius park", men si, så enkelt var det inte. När man följt en skylt, kom man till en annan som pekade tillbaka i den riktning man precis kommit från. Nåja, så viktigt var det inte, vi hade det rätt behagligt ändå där vi knallade runt i solen.

Och även om vi aldrig kom fram, så såg vi en himla massa andra träd av förtjusande knotighet, för att inte säga knubbighet. Gamla och skrynkliga, och det där skrynklet som man kanske inte direkt gillar när man ser på sig själv, det är minsann himla vackert på ett gammalt träd.

Så småningom ansåg sig ändå maken vara färdigmotionerad, så då åkte vi hem och drack kaffe.

Nu är vi ju lyckligt lottade ändå som har Botan alldeles utanför knuten. Och ja, jo, om vi nu ska vara petiga så är det ju inte en park, utan en trädgård. Lite mindre, men den går minsann inte av för hackor den heller.

Vacker året om tycker jag, men visst är det ändå något alldeles speciellt med hösten och färgerna? Ibland när man strosar igenom dahliarabatterna (eller, om vi nu ska vara petiga med prepositionerna; 'mellan', så att ingen tror att Loppan och jag klampar runt i Botans rabatter), då då dagdrömmer jag lite om att det en vacker dag hänger en sax där, med en skylt "tag gärna en bukett!" - kanske lika bra att så aldrig kommer att ske, för då funnes det ju förmodligen inte minsta lilla dahlia att beskåda kvar.

Idag har det mest regnat, och det kan vara lika så bra det. För tillfället är det maken som rantar runt med Loppan, eftersom min rygg har helt och hållet kastat in handduken. Synnerligen motsträvig. Obstruerar och har sig - och jag behöver verkligen min rygg i någorlunda samarbetsvilligt tillstånd här framöver. Morgonrundan tog jag, men det där med att plocka upp efter Loppan, det var liksom nådastöten, så när jag haltat in igen sa maken bekymrat att "ska du inte ringa läkaren, det där ser inte bra ut?". Fast både han och jag vet ju att om man mot förmodan kommer fram, och mot ytterligare förmodan får en läkartid, ja då är det troligen bara "ät smärtstillande och gå en sjukgymnast" som gäller. Alltså ringde jag Thomas, kiropraktorn, i stället. Vi har en lång historia tillsammans, och varje gång jag går dit vilket inte är alltför ofta, så petar denne ryggdomptör lite, trycker till och så, voilá!, skärper ryggen till sig igen. Nu har han alltså utövat sin magi, och förhoppningsvis kommer ryggeländet att inse att det är bäst för den att samarbeta. Dock får nog maken ta någon runda till, för det är ju så himla långt ner till marken, om nu Loppan får för sig att göra nr. 2. Tycker aldrig det var så långt ner förr? Man har ju hört talas om landhöjning, men det här känns ju snarare som landsänkning?

Däremot har Loppan och jag delat soffan i allsköns samförstånd i eftermiddag - lagom högt och väldigt mysigt. Tyckte i alla fall jag, och förhoppningsvis Loppan också.

Men vad är jag för en anglofil?!

Inte ett ljud, inte minsta lilla bokstav, no nothing helt enkelt har jag skrivit om att en epok gått i graven. Bokstavligt talat då, om man nu inte hänger upp sig på ordet "gått". Men vem skulle väl märka ord? Eller jo, vänta nu... det finns en mig närstående och kär person som finner en stor förtjusning i just detta. Märka ord alltså. Så ja, inte precis gått alltså, men som nu är just i graven.

Inte för att jag haft någon som helst personlig relation till drottning Elizabeth, men hon har ju liksom alltid funnits där. Hon har varit drottning innan jag föddes, och sen bara tuffat på. Man har inte direkt funderat på det, men Storbritannien har en drottning, så är det bara. Efterhand lite äldre, men alltid med en hatt på skulten och en häst eller hund i närheten. I samma tantfrisyr och ungefär samma handväska. Himla praktiskt, man behöver liksom inte grubbla på ska man se ut si? Eller kanske så? Väldigt brittisk och väldigt kunglig, annat kan man inte säga.

Om man överhuvudtaget tänkte på det, så tänkte man väl att hon började ju bli lite gammal, så rätt som det var skulle hon väl kila vidare och Charles bli kung? Men sen gjorde hon ju aldrig det, utan avverkade premiärminister efter premiärminister på löpande band, och på något sätt kändes det som att hon skulle hänga med hur länge som helst.

Tills det då plötsligt bara tog slut, efter 70 års regeringstid. Ganska imponerande ändå. Det lär ju Charles aldrig komma upp i, kanske lika bra det.

Så fast jag inte har minsta som helst relation till det engelska kungahuset så känns det ju ändå konstigt, det gör det.

Sen kom jag ju på att vi har ju ändå någon form av gemensamt intresse, drottningen och jag. Vi gillar kortbenta hundar. Vi trivs bäst ute i naturen. Hästar är trevliga djur, det tycker vi också.

Så tack ska du ha Bettan, det gjorde du bra!

Höstlugn

 När livet känns lite skavigt med krig, elpriser, inflation och allt möjligt, ja då är det vilsamt att ta en paus från det och njuta av hösten. Det är något lugnt med hösten - inte så många måsten som ska fixas, allt blir liksom vackert bara av sig själv. Ibland behöver man lite eskapism tror jag.

Man tar sin raggfia och går morgonpromenad i Botan. Löven börjar få höstfärger, och nu kan man ju lätt bli lite blasé och tänka "och? vadärdetmeddetdå? händer ju varje år!" - men det är väl just det som är det fina i kråksången - det är så vackert och man vet att om ett antal veckor finns det inte ett löv kvar, men vad gör väl det? Det spirar nya till våren, och sen får vi fina höstfärger nästa höst igen.

Sånt kan jag gå där och tänka på, och det känns lite lent och vilsamt i själen. Loppan? Jodå, hon spanar hon också - fast mest efter ekorrar. Sånt tycker hon är kul, och sålänge alla är nöjda, (även ekorrarna, som obekymrat sprätter runt bland träden som de luftakrobater de är), ja då är det väl bra?

Ännu lite bättre kan det ju bli av en promenad vid vattnet. Jag behövde köpa mig en ny oljerock (är man anglofil, så är man) och då åker man ut på landet, till Hunden och Herden och inhandlar 1 styck sådan. Maken, ja han blev helt wild and crazy och spontanköpte en skjorta, bara så där! Sen tog vi Loppan och åkte ner till sjön för att få en promenad. Först var det fullt av studenter och hästar och sånt så jag tänkte att då får väl Loppan vara kopplad då, kan ju var skönt ändå - men sen hade såväl hästar som studenter vett nog att bege sig därifrån, och då fick Loppan vara fri och lös och det utnyttjade hon till fullo - knalla ut i sjön, rulla sig i sanden, leka med en annan liten terrier. Det var så man greps av badlust själv, höstljummet i luften, klart i vattnet - men ingen baddräkt var med. Kanske lika bra det.

En annan dag följde hon med ut på golfbanan. Hon är nog mest intresserad av att kolla efter sorkar i ruffen, men någon ska ju göra det. Mysigt var det i alla händelser, och sen avslutade vi med att åka och köpa mer garn. Maken fick själv välja färg till sina raggsockar. Han tittade längtansfullt på svart - "svart får du inte välja!" sa jag då, och affärsinnehavaren nickade instämmande - så det fick bli mörkblått. Lite jobbigt att sticka i det med när det är mörkt - men man vill ju ha en glad och nöjd make och då får det bli mörkblått.

Höstdagar, bad, garnköp - det är onekligen vilsamt för själen.

Det där äpplet

Ja, alltså, det är inte äpplen från vår trädgård jag pratar om - äppleträdet har i år levererat en minimal mängd äpplen. Förra året hävde det oanade mängder med äpplen över oss, i år - not so much. Vilket är skönt, med tanke på att trädet är gammalt, knotigt, vackert - men väldigt goda äpplen ger det inte. Men att vara vackert kan ju vara nog så bra. Fast nu var det ju inte om vårt äppleträd jag skulle skriva.

Maken och jag, ja och Loppan såklart, åkte till Halmstad för att hälsa på familjen där. Bilen var fullproppad, med hundmat och golfbagar och dito -vagnar, med en eller annan tröja, tja lite av varje. Dock inga chokladmuffins, trots att jag hade utlovat sådana. Det är inte första gången jag lovar att ha med mig ätbara grejer och sedan får stå där med skammen. Ack ja. Dock var svärdottern rådig och svängde ihop en kladdkaka till fikat, så vi blev alldeles väldigt mätta och glada. Lite pinsamt tycker dock farmor ändå att det är, och jag inser att nästa gång jag säger att jag ska ha med mig något att äta så kommer de att lite desillusionerat tänka "yeah, right, alltså" och inse att det är lika bra att baka själv först som sist.

Vi kom i alla fall dit och sen åkte sonen, maken och jag ut för att spela lite golf. Vissa spelade bra, andra var glada ändå. Det är ett märkligt spel, det där, rätt som man går där och tror att man kan, så visar det sig att man lyckas hitta på så mycket dumheter att hälften kunde vara nog. Trevligt och soligt var det ändå, och sen fick vi ju kladdkaka och kaffe så oss gick det ingen nöd på.

Sen skulle sonen och svärdottern fixa lite i trädgården och undrade om vi kunde tänka oss att hänga lite med Kickan? Vi sparkade raskt ut dem i trädgården och sen åkte vi flygplan (farmor var flygplansmotor och farfar låg på golvet och hetsade "fortare, fortare!"), byggde med klossar och hade det väldigt trevligt! Emellanåt vinkade vi lite åt mamma och pappa som slet där ute i trädgården.

Sen fick vi mat och det var väldigt gott och alla åt (och drack vin...) tills vi var i det närmaste fyrkantiga och Kickan knoppade in fridfullt och när farmor och farfar ränt runt lite med Loppan sov vi också gott. Förvisso drömde farmor om att det inte bara var Loppan som sov mellan oss i sängen, utan vi hade även fått sällskap av en grävling som sov där - och då blev man ju lite rädd att grävlingen skulle bitas om man råkade sparka till den. Fast man undrar ju varför inte Loppan injagade lite skräck i den drömda grävlingen?

Nåja, så småningom knallade jag och Loppan upp (även om Loppan ihärdigt försökte gömma sig hos husse när jag strängt sa att nu fick hon minsann kliva ur sänghalmen) och sen tog vi en sval, men härlig, morgonpromenad innan vi gick hem och åt frukost.

Kickan åt gröt så att det stod härliga till och nu kan hon äta själv minsann, med sked! Åh, vilket begåvat barnbarn vi har, precis som de andra! Dessutom visar hon gott gry som mästerfotograf, kolla bara selfien som Kickan tagit med farmors mobil. Visst är den ovanligt artistisk?

Vi andra, vi slapp gröt utan fick frallor och yoghurt och allt möjligt, innan det åter stod lite trädgårdsfixande på programmet. Vi som slapp att gräva och slita och släpa, vi byggde lego, lagade mat på leksaksspisen, klättrade lite, sjöng lite och sen kom mamma och pappa in, så då kunde vi hänga allihop, innan det så småningom var dags att köra mot Lund igen. Ett mycket trevligt Hallandsbesök! Vi undkom också det mesta av ovädret som SMHI varnade för, utom över Hallandsåsen där det regnade så att man inte såg handen framför sig - varför man nu skulle titta efter handen, det är väl ändå bättre att försöka ha koll på trafiken kan man tycka.

Men hur var det nu med det där äpplet? Jamen kolla! Det har inte fallit lång från päronträdet minsann. Farmor stickar ju små raggsockor i restgarn åt Kickan, och det begåvade barnet ryckte ju raskt åt sig stickorna och gick loss bland de förkortade varven så att det var en ren fröjd åt det! Det lovar gott inför framtiden, det här. Det känner farmor med stor tillfredsställelse.

Septemberfredag

 OK, jag erkänner. Jag tänkte först ha rubriken "septemberlördag", ända tills jag insåg att nehejnej, idag är inte lördag, det är fredag och inget annat. Tillhör man det arbetande folket vet man såklart sånt, man rasslar raskt av sig "fredag" utan att darra på manschetten om man blir tillfrågad om vilken dag det är. Likaså hade man en rätt klar bild av vilket veckonummer det var, drar jag mig till minnes. Men det var då det, innan man gled in i en behaglig pensionärsalmanacksdimma. Spela roll, liksom, om det är vecka 35 eller 42 eller något helt annat nummer för den delen. Jodå, det är ju rätt bra ändå att veta att det är fredag, för då ska det ju ändå lagas lite extra gott och drickas lite vin och sådär.

Men vad har man annars hittat på denna fredag? Det har regnat. Ihärdigt. Och då är man ju glad att man har sin rejäla gröna regnkappa med randigt foder, den som man köpte, då 2013. Då traskade Huliganen och jag ut iklädda den gröna regnkappan (i alla fall jag), nu var det Loppan och jag som trotsade regnet, iförda samma härligt gröna regnkappa. Jaja, det är ju såklart fortfarande jag som har regnkappan på mig - men det måste man väl begripa utan att jag skriver det specifikt? Den är lite sliten nu, men jag gillar ändå min gröna regnkappa. Med randigt foder och allt. När vi inte trotsat vädrets makter har vi ägnat oss åt annat.

Sticka i shetlandsull till exempel. Och ja, det blev så att jag insåg att min boksamling är inte komplett utan denna bok. Så nu är den beställd. Maken, som har stor förståelse för att man behöver köpa böcker, han passade på att beställa den när han nu ändå skulle beställa en bok till sig själv. Det kan ha varit en om ett eller annat skifte i Halmstad eller någon annan rykande aktuell bok - synnerligen historiskt intressant säkerligen även om titeln för tillfället har fallit i glömska hos mig. Det viktigaste tycker jag ju ändå är att Fair Isle-stickning hamnar hos mig. Möjligen har maken en annan prioritetsordning. Men, som sagt, behöver man en bok så hyser maken stor förståelse för detta och fixar saken pronto. Själv har jag beställt lite mer garn, det känner jag ändå är bäst att jag gör själv. Jag hyser en viss misstanke om att för maken är garn=garn, oavsett om det är rivig ull eller flimsig mohair vi talar om.

Loppan? Hon har haft fullt upp, förutom regnpromenader. Hon har hållit maken sällskap i hans läsande. Jag undrar om hon uppfattar något av allt det som maken läser? I så fall så är Loppan den mest historiskt och arkeologiskt orienterade vovven i Sverige, det är jag säker på - fast vi lär inte få reda på detta. Jag vill ändå tro att jag har en mycket akademisk vovve. Sen har vi haft lite dragkamp, Loppan och jag. Hon blir dock lite tveksam när jag försöker ta en bild och ser ut som att "vadå? ha dragkamp? moi? Hur tänkte du nu?" 

Däremot är Loppan helt med på noterna när jag lagar mat - då håller hon noga koll så att jag inte glömmer att hon är Förste Provsmakare av allt kött som ska tillagas i det här hushållet. Jag har haft en liten svacka i mitt matlagande - normalt sett gillar jag att laga mat, men ibland så blir man liksom bara lite trött på att stå där och hacka, bryna, fräsa och ha sig. Fantasin tryter. Det är enbart tanken på hur besviken maken skulle bli om han inte severades minsta lilla maträtt som får en att stå där och jonglera med kastrullerna. Men då kan faktiskt det där med sociala medier vara bra, tro det eller ej. Instagram, till exempel - där kan man hitta många recept som man kan spara och ha och ta till när fantasin har dragit något gammalt över sig och ligger och trynar och vägrar att vakna när man som bäst behöver den.

Alltså lagade jag idag en kantarellpanna med lövbiff, dijonsenap, enbär och lite av varje. Ihärdigt bevakade av Loppan. "Du glömmer väl inte att jag måste provsmaka lövbiffen, hoppas jag?!" lät hon meddela. Klart hon fick. 

Medan jag ändå höll på tyckte jag det var lika bra att baka lite också - chokladmuffins och kolansnittar med choklad (man kan ana ett lite chokladtema här). Bakning, där behöver jag sällan en spark i baken. Bakning, det är terapi, njutning och ett utmärkt tidsfördriv. Mera bakning åt folket, det är min paroll.

Sen var det dags att duka fram och bordet pryddes av egna små rosor och luktärter - än levererar trädgården. Maten är nu ett minne blott - och den fick med utmärkt beröm godkänd av maken och även av undertecknad.

Även av Loppan, som lät förstå att det var nog ändå bäst att hon även fick smaka lövbiffen i tillagat tillstånd. Jag förstår inte riktigt, men det verkar som att Loppan för det mesta får som hon vill. Kan det vara så att hon är bortskämd? Inte då - bara väldigt övertygande. Och rar.

Och det var den fredagen det. Som inte var en lördag.

Trötta och belåtna

 

...det är nog både Loppan och jag. Det börjar bli höst, och det är ju mysigt! Helt plötsligt grips man av lust att sticka i rejält tjocka garner, så det där raggsocksstickandet, ja det har gått på högvarv. Socka efter socka har jag sprutat ur mig, och nu börjar jag kanske få lust att sticka något annat... men med en halv socka kvar får jag helt enkelt bita ihop och sticka på, och det är ingen större uppoffring..

Sedan väntar ett litet projekt i shetlandsgarn. Det är ju aldrig fel. Jag har lånat Carina Olssons Fair Isle-stickning på biblioteket, och där finns bland annat mönster på projektväskor, och nu känner jag helt plötsligt att jag bara måste ha en sån till alla mina stickpryttlar. Jag har garn kvar sedan jag stickade min Fetlar Scarf, och jag tänkte använda mig av det mönstret - så får vi se hur det blir.

Fast nu är det ju inte stickandet som gjort oss lite trötta, Skäggiga Damen och jag. Förresten så är det ju bara jag som stickar, inte Loppan. Nej, vi har ränt runt i naturen de senaste dagarna i gott sällskap. Långa rundor, höstkänning i luften, medhavd fika, massa prat - det är det som gör en både trött och belåten. Igår rantade vi runt i Skrylle och runt Billebjer innan vi sedan ägnade oss åt välförtjänt fika...

...idag har vi traskat från Järavallen till Saxtorp och runt sjöarna. Självklart blev det fika då med, fattas bara annat! Man måste ju fylla på depåerna.

Vovvarna tycker också att man ska fika. Även om de kan tycka att det är lite snålt tilltaget med kanelbullar åt dem, men de står där så förhoppningsfullt och undrar "äähhh...du...du har väl något åt oss med? Va?". Och en eller annan liten hundgodis hade följt med i ryggsäcken. Så klart.

Nu sover Loppan i soffan, den välsignade soffan som hon får vara i, maken sköter bevakandet av den slutliga rösträkningen från valet (seg historia, det där) och själv sitter jag här och bloggar medan en potatis-purjolöks-och-baconpaj gräddas i ugnen. Så utsikterna för att man hamnar lite i paltkoma och är trött i kväll också är nog rätt stora.

Oppfinnarjocke och jag

 

Jahaja, Lund har haft celebert besök! Fullt med ankor och oppfinnarjockar, och detta uppmärksammades på Kulturen. Dit kunde man gå om man ville köpa tidningen och rentav få den signerad av tecknaren och författaren. Eller om man ville gå på skattjakt? Det ville vi och Grynet och Pyret.

Uppenbarligen var vi inte ensamma om att vilja detta, och säga vad man vill om Kulturen, men när det kommer mängder av folk och det är olika köer, ja då var det inte särskilt välorganiserat. Somliga skulle ha signaturer, andra ville köpa Kalleprylar och vissa, vi till exempel, ville bara gå in. Men vi köade snällt - i alla fall ända tills mormors tålamod tog slut, och tänk, då behövde vi inte köa längre för vi fick gå in ändå eftersom vi bara ville gå på skattjakt.

Vi kilade förbi signeringskön och ut i parken - nu skulle här skattjagas! Det var Kalle som gömt en skatt när Björnligan var efter honom, och nu skulle man leta efter bokstäver som skulle bilda namnet på det hus där skatten fanns. Vi fräste runt bland hus och torp - ibland var det rätt, ibland var det villospår.

Men rätt vad det var hade vi alla bokstäverna - A-N-D-E-K - det är ju Dekanhuset, som morfar har skrivit om i sin bok! sa Grynet då, som har en mycket skarp hjärna. - Och som mormor har fotograferat till morfars bok, sa mormor som också ville vara med på ett hörn. Lite lurigt var det, för skatten fanns nere i källaren i Dekanhuset så man fick leta lite - men där låg den och glänste! Övervakad av ärkebiskopen Jakob Erlandsen, som nog var lite förvånad över att det var så många barn som kom och störde honom i hans vilorum. Förvånad, men glad, tycker jag nog han ser ut att vara.

Grynet tyckte att det var lite läskigt med skelettet, så då gick vi ut igen, och då kunde man leka med gammaldags prylar - styltor till exempel. Lika roligt nu som förr, tror jag bestämt. Sen var det ändå dags att lämna Kulturen och gå och köpa lördagsgodis. Sånt måste ju också hinnas med när det nu är lördag!

Sen var det fullt program, med pyssel och målande och pizzaätande och morfar fick sällskap av rena pysselverkstaden när han skulle titta på kvalet till Formel 1 och det tyckte morfar var sällskapligt och bra!

Så småningom var det ändå dags att bädda upp bäddsoffan, för nu skulle ju flickorna sova där för första gången. Himla bra! - fast nu ville ju liksom inte sängdelen fälla ut sig?! Morfar slet och drog. Jag slet och drog. Men sängen tvärvägrade. Här skulle inte samarbetas, ånej. - Det är mojängerna där som hamnat bakom där de skulle varit framför, sa jag. Maken trodde kanske inte riktigt på mig, men hade ingen bättre idé själv, så vi slet och drog för att få fram mojängerna, men det var liksom lögn. - Man kanske kan pilla in en livrem så man kan dra? föreslog jag då. Maken såg synnerligen tveksam ut, men hade fortfarande ingen bättre idé - så nu är jag synnerligen mallig för med hjälp av två livremmar kom mojängerna på rätt plats, sängdelen gick att dra ut och flickorna kunde sova gott (ja i alla fall efter det att morfar och jag sagt att "nu måste ni faktiskt sova, flickor!", fast inte mer än en 14-15 gånger eller så). Det är Oppfinnarjocke och jag. Jomen.

Idag har vi hunnit med lite pysslande till innan mamma och pappa kom för att hämta sina flickor. Både Grynet och Pyret är synnerligen kreativa, faktiskt lite oppfinnarjockiga de också, så med hjälp av toarullar, pärlor, lite tyg, massa lim och så har det skapats undervattensvärldar och något som jag tror är ett pennställ? Fint är det i alla fall! Men nu är det tyst och tomt i lägenheten igen. Loppan snarkar på golvet och själv ska jag nog ta en liten tupplur på soffan i eftermiddag. Röstat har vi gjort, så det är avklarat och nu ska vi väl bara följa valvakan ikväll. För säkerhets skull har jag bakat lite kanelbullar också, det brukar ju kunna vara lite segdraget och då kan man behöva en bulle eller två.