Trädgårdslängtan

Hela dagen idag satt jag på jobbet och längtade efter att få komma hem och pyssla lite i trädgården. Eftersom jag är en kvinna och då per definition har simultankapacitet så kan jag nämligen både jobba och trädgårdslängta - på en och samma gång.

Äntligen var det dags! Jag dök upp i hemmet, hult leende och pussade på make och hund, släpade ut båda på promenad för att sedan dyka i de färgfläckiga tofflorna (jojomensan, man har väl hjälpt till att måla carporten - den mesta färgen hamnade väl i och för sig på tofflorna och maken målade väl 80% av det hela, men i alla fall, nu ska vi inte vara småpetigt knussliga här) och kastade mig med ett mentalt jubelrop ut i grönskan.

Planen var att finlira lite så där elegant - nypa bort en eller annan maskros, plantera rudbeckian som Ellenmamman så generöst hade med sig igår, vattna lite på pelargonerna. Helt enkelt pyssel på en kontemplativ och icke-svettig nivå.

Det gick sådär kan jag säga.

"Nypa bort en eller annan maskros". Jojo. Det var liksom inte bara maskrosor. Och när man väl låg där nere och kröp så såg man en himla massa annat jox som växte där det inte skulle växa. Något taggigt skit som jag inte vet var det var. Men man kan ju kalla det för Taggigt Skit, så ser det ut som om man visste vad man talade om. Och om man kursiverar det hela (Taggigt Skit) så ser det ut som om man kunde det på latin dessutom. Sen så var det klistrigt ogräs (Klistrigt Ogräs). Och överallt där det inte växte ovannämnda taggiga skit och klistriga ogräs växte det kirskål.

Det är då det liksom väger mellan att man ska få ett psykbryt eller att man ska intala sig själv att se det som en övning i tålamod. En lärdom att leva i nuet. En sak i sänder. En maskros i taget.

Det var inte lätt, men det gick. Jag rev och jag slet och jag grävde och jag svor. Trasslade in mig i honungsrosen. Jordade ner mig. Det eleganta gick åt fanders. Det osvettiga likaså. Men jag fick faktiskt inget psykbryt. Fin hjälp hade jag också av huliganen, som muntrade upp mig med lite kast med liten boll, lite jagande över gräsmattan, litet buffande med nosen.

Att sedan komma in och bli serverad kalvfärsbiffar med ugnsrostade grönsaker och dijoncreme av maken hjälpte avgjort till.

Kan jag ha blivit sansad och förnuftig på äldre dagar?