"Varför tar du inte bara med dig kartboken?"

Imorse la jag ner lite extra möda på min apparition; avgjort strikt skjorta och snörpigast möjliga frisyr. Maken hickade till lite när han såg mig och undrade lite försynt varför jag var så utstyrd? Då förklarade jag för honom att VD och jag under dagen skulle ha ett möte med fastighetsbolaget. Och fastighetsbolaget, det är liksom en ren och skär inkarnation av slemmiga och hala ålar. Alltså gäller det att liksom sätta ner foten från början och helt enkelt injaga lite skräck i dem.

Och då sa ma.... men nej vänta, jag måste nog förklara lite bakgrund här känner jag.

Tänk er en avsevärt ynge make och en avsevärt yngre matte som tillsammans med tvenne barn (dottern och sonen) åkte på en kombinerad tält- och bed&breakfastsemester till Skottland när ovannämnda tvenne ätteläggar var 2,5 och 4 år gamla. Tänk er att det regnade varje dag. Att det vältes ut mjölkglas över stora delar av Skottland. Tänk er "jag är kissig!", "är vi inte framme snart?" varannan minut, tänk er bilsjuka barn. Regn. Som sagt. Och ja, jag erkänner; jag klippte till maken med kartboken i bilen. Lika bra att inte hymla med det.

Om något barn mot förmodan läser denna blogg: Nej, det är INTE ok att slåss. Aldrig någonsin. Inte på makar, inte på andra människor heller. Inte ens med kartböcker. (Även om man ändå kan tycka att det har ett lite försonande pedagogiskt drag).


Sedan dess har jag faktiskt inte slagit maken. Men så åkte vi ju till Italien nyligen. Vis av erfarenheten hade maken införskaffat en GPS så någon kartbok behövdes ju liksom inte... men jag ville ändå se en kartbild framför mig och inte bara lyssna till "om 2 km håll till höger och sedan sväng direkt till vänster". (Faktum är att GPS-damen vid ett tillfälle blev helt wild-and-crazy och mitt ute på motorvägen upp mot Piemonte helt plötsligt tjoade "Gör en U-sväng!!". Då totalignorerade vi henne faktiskt, någon måtta får det ändå vara). I alla fall, jag vände mig om och tog kartboken från baksätet och tja, då råkade jag liksom dänga till maken. På ett helt icke-aggressivt sätt vill jag påpeka, men maken han hävdade ju med en gång att nu var jag på gång igen, att slåss med kartböcker.

Så det var väl därför han sa det. "Varför tar du inte bara med dig kartboken?".

Not: Kontraktet ska skrivas om. Om det beror på skjortan, frisyren eller det faktum att jag i min bokhylla på jobbet har en världsatlas av gedigna proportioner vill jag låta vara osagt.