Alla vägar bär till Rom

- Jag tycker inte vi har tillräckligt mycket dolce i vårt vita! utropade maken en dag.

Jag tittade ut genom fönstret, på regn, dis, cykelpunka och kunde bara instämma. Här behövdes verkligen rejäla doser dolce för att mota november i grind. Sen började vi tänka. Skulle vi åka själva till landet som gett den kreativa parkeringskonsten ett ansikte?

Nej, det kändes inte riktigt rätt. Alltså tvingade vi med dottern, sonen och flickvännen. Dessa visade sig märkligt lättövertalade, måste jag säga. Så i fredags susade vi i iväg till Rom. Vi såg framför oss ett par dagar fyllda med kultur! Vin! Glass! Mat! Vin! Stenbumlingar! Trasiga hus! Mera vin! Mera glass!

Vad jag däremot inte såg framför mig var strul på flygplatsen med bortkommet bagage, frånvarande flygplatstjänstemän, köer, elände osv - dock gjorde sonen en hjälteinsats och hittade mammas förlupna väska på ett helt annat band, ett som förmodligen skulle ta emot väskor från Uzbekistan eller nåt, och alls inte från Köpenhamn. Skit samma, väskan dök upp och vi kom äntligen in till Rom!

Och det var Colosseum i skymning...

Statyer i kjol... - kan det ha varit skottar, månne? Har jag kommit på en ny och banbrytande upptäckt inom arkeologin?

- Nu vill vi shoppa! utropade jag, dottern och flickvännen sedan! Men vad skulle vi välja?! Va? En mitra kanske? Eller en ny kräkla? Beslut, beslut...

Sonen, som har en något underlig shopping-gen köpte en elefant. Maken köpte ingenting, hans shopping-gen är totalt obefintlig. Men inte var han ledsen för det! Ånej, han samlade på basilisker minsann. Och nog hittade vi några fina:




Efter alla dessa basilisker behövde jag styrka mig lite. Vi gick ut lite löst med med en cappucino, men sen fick det ju bli lite vin också. "Basilisker kräva dessa drycker!" är jag säker på att Albert Engström skulle ha sagt, om han bara tänkt på det och inte blandat in kräftor i det hela.




 Det minglades på Petersplatsen.

Och spejades från Castel San Angelo

Det fotograferades åt vänster...

och det fotograferades uppåt

 och åt höger minsann, här lämndes ingen möda ospard!

Det fotograferades gamla fornlämningar, såväl i stenvariant som av mer mänskligt slag.

Det här är, tro det eller ej, ett epitafium över en påve. Alltså, jag vet inte.... men jag associerar nog mest till Pirate of the Caribbeans?! (Och nu kom jag ju osökt att tänka på Johnny Depp, och nog är det så att det mesta blir liksom lite bättre om hans finns med på ett hörn, det kan ju ha varit så de tänkte när de högg i sten?)

Det finns massor att se i Rom! Och nog inser jag att det finns i runda slängar 100 miljarder bilder av såväl Colosseum som Forum Romanum och att det kanske inte kan ses som att man bringar ny kunskap och nya intryck till en förväntansfull omvärld - det är ju inte direkt som att man banar väg i oländig, okänd terräng. Men nu är ju det här mina bilder och min blogg, så jag lägger faktiskt in bilderna i alla fall. Ha!






Här har de nog klampat fram en eller annan legionär - men även vi gick och gick och gick... jag tror jag blev nog en fem centimeter kortare på kuppen. Men vi klarade oss från skoskav i alla fall, vilket tycks ha varit mer än man kan säga om stackars kejsar Konstantin:

Aj!



Om man skulle skaffa sig en ny frisyr? En sån här, kanske? Skulten full av små lockar precis som ett litet lamm, det kunde nog passa min personlighet?

Dottern verkade inte helt övertygad om att detta vore en stil som skulle passa hennes mamma.... och hon har nog rätt, vem orkar stå och joxa med små lammlockar varenda morgon? Nix, det får nog bli det vanliga spretet även i fortsättningen.

Nu  kunde man kanske tro att allt bara vara +20 grader och sol i den eviga staden - men riktigt så var det inte. Ånej, lite väta kom det på söndagseftermiddagen, men då var vi listiga nog att vara inne i Konservatorspalatset, och då gjorde det inte så mycket. 

Vi tittade på massor av statyer; det var hästar med pannlock. Ogenerade statyer. Lite mer generade statyer...







Och sen, sen var det ju dags att dra sig mot den kalla norden igen. Vi fick säga farväl till cappucinos och påvar och pinjeträd och glass och mat och vin och syndikalistsstrejker och trafikkaos och basilisker och säga Arrividerci Roma! För den här gången i alla fall.

Nå, men hur blev det nu då, undrar ni kanske? Hur blev det med lite mer La Dolce Vita över livet av en tripp till Rom? Absolut! Italiensk gelato framför Colosseum - dolce så det förslår!