Det där med tak

Maken, Huliganen och jag, vi bor i en gammal 20-talsvilla. Från början ett ganska litet hus, där man trots allt lyckades klämma in 7 barn, en hushållsgris, ett duvslag, en fru (antar jag), en skomakare och ett skomakeri. Grisen och duvorna fick dock bo i uthuset, man ville väl inte trängas hur mycket som helst.

Någon gång på 70-talet byggdes huset ut, och ja ni vet väl alla hur 70-talet var? Just det - furu var i ropet. Alltså har vi ett 48 kvadratmeter stort vardagsrum med gulnat furutak. I köket, som i och för sig var i den gamla delen hade man också smällt upp furu i missriktat nit.

Allteftersom åren gått har jag gått och retat mig på den där furun - dels är den ful, dels blir det mörkt. Maken har ihärdigt, så fort jag muttrat "furu!!?"#€!!" påstått att han gillade furun. Förmodligen lika mycket som han ogillade att måla en himla massa kvadratmeter tak.

Men så i somras målade han ändå om i köket och det blev vitt, ljust och fint.

- Så snyggt det blev! utropade maken häpet och såg belåten ut.

Jag, som är en snäll fru, sa inte "vadvardetjagsava?" även om jag säkert såg ut som om jag tänkte det. Jag sa heller inget om vardagsrumstaket. (Även om jag säkert såg ut som jag tänkte det också).

Sen har maken gått och tittat begrundande på sagda tak och nu börjar han förhandla med sig själv om att det kanske ska målas om till sommaren.

- vilken utmärkt idé! Du är så klok!! utropar jag beundrande då. (jojo, man vet väl hur en slipsten ska dras).

Och nu har jag, när vi ändå var iväg, gått och tittat på tak för att få lite inspiration och inredningstips. Vad tror ni? Ska man satsa på ett stiliserat tack med luftningslucka? Eller ska man köra på guldiga valv? Blåguldig kupol? Sen finns ju sobert, skulpturerat... Och kanske slå till med en ny ljuskrona? Eller bara fläska på med guld i kvadrat?


















 Jag hyser dock en svag misstanke om att maken tycker att det blir bra med vitt. Och kanske han har rätt?