Musfångstbetesresultat

Som jag skrev häromdagen så hemsöks casa Huliganos av en mus. En kräsen, enveten rackare som ratade osten i fällorna. Sen fnös den bara föraktfullt åt valnötterna.

Men har man trogna och hjälpsamma bloggläsare så får man ju goda råd! Alldeles gratis och pronto också, så det där med att goda råd är dyra, det är minsann rent nys, det kan jag intyga.

- ok! sa jag till maken, - den allmänna inställningen tycks vara att möss är gottegrisar som gillar kolor och nougat och allt vad det är. Vi provar med dumlekolor! sa jag och kände mig väldigt taggad. Här skulle fångas möss!

Sagt och gjort, vi inhandlade en påse dumlekolor och sen pillade vi väl i oss själva ett antal (för som någon så klokt sa, mössen behöver ju inte roffa åt sig alla kolorna).

På ett mycket kompetent sätt betade maken fällorna och lyckades faktiskt undvika att klämma sig själv i dem. Då applåderade Huliganen och jag högljutt.

I morse öppnade jag förväntansfullt skafferilådorna, med skräckblandad förtjusning väntade jag mig se en, eller kanske två?, synnerligen döda gnagare. De skulle ha lockats in i döden av sitt godisbegär (ha!) och vi skulle få ha våra havregryn i fred. Var planen, alltså.

Men nix. Fällorna gapade tomma (förutom kolabitarna alltså), och ja, jag kan nog inte låta bli att tycka att det var ju ett slöseri med en utmärkt dumlekola.

Nåja, vi får väl prova de andra sätten. Med nougat. Russin. Kanske lite vanlig choklad? Det ska nog gå, och några rester behöver det ju inte bli.

Det är ju en evig tur att möss inte gillar ostron. Eller alltför löskokta ägg. För det gör inte jag heller.