1:e advent

Utomhus är det verkligen ruskväder; regn, blåst, mörker och avgjort ruggigt. Ganska skönt ändå, man rantar runt med hunden och det är lite stärkande att kämpa mot elementens raseri. För om man ska vara ärlig är ju det där raseriet inte av allra argsintaste slag (än - det låter som om det håller på att ta i) utan bara precis så där så man känner sig uppiggad för att sen tycka att  det är så skönt att komma in igen.

1:e advent - vart tog det året vägen? Nyss for jag ju runt och letade efter vårtecken och vintergäck och allt vad det var? Nu får man i stället njuta av lite glögg, vilket inte är så dumt det heller.

Nu kanske någon tänker att oj, vilken vacker julduk hon har, har hon sytt den själv? På det kan jag bara säga att nej det har jag inte. Jag är inte alls begåvad när det gäller att sy. Man kan rentav säga att jag är oerhört Obegåvad när det gäller att sy. Däremot är jag väldigt begåvad på att ha en syster som kan sy, och som dessutom är av den där generösa sorten som presentar sin mer osykunniga syster med juldukar.

Titta här! Favoritrosen - nog är det lite häftigt att kunna plocka in lite rosor från sin egen trädgård till första advent?

För ett tag sedan beklagade jag mig över alla mina oavslutade projekt. Det är ju visserligen himla roligt att köpa på sig garn, men någon gång vill man ju ändå bli klar med åtminstone några projekt. Men hur skulle jag hinna?

Mina blickar föll på Huliganen.... heureka!!

- Greppa virknålen och hjälp till! uppmanade jag.

Hunden var alls icke motvillig utan grep sig raskt verket an.

Och titta så bra det blev! Skitlångt har det ju blivit!

Så då hann jag ju göra klart lite av Huliganmattens Ofullbordade. Den skotska schalen, till exempel.

Och tubhalsduken i det underbart mjuka och ljuvlig garnet från Manos del Uruguay. Precis vad som behövs när det är ruskväder ute.

Men man kan ju inte bara avsluta projekt, man måste ju börja på nya också. Sticka vantar med restgarnerna från mormorsfilten till exempel. Ett bra projekt, ett sånt som stickar sig mer eller mindre själv. Inget eländigt räknande och fipplande och tappande av maskor och sånt.

Som här, till exempel. Alltså, HUR tänkte jag här? Sticka pulsvärmare med små eländiga 2,5 mm strumpstickor i spetsmönster och med mörkt garn? Här kan man verkligen tala m fipplande och tappande av maskor. Totalt hjärnsläpp måste jag ha haft, och en vacker dag kommer jag säkert att begå harakiri på dessa sakramentskade tunna stickskrällen.

Dessutom skulle de bli en julklapp som ska skickas till södra England. Men påskpresent kanske också går bra? Eller varför inte förljuva midsommar med ett par pulsvärmare? De engelska somrarna kan ju vara lite kyliga av sig har man hört.

Dock kan jag inte begå harakiri riktigt än för nu ska jag fixa lite coq au vin, och då vill man ju ändå kunna äta det.

... och nu, nu är det faktiskt riktigt, riktigt ruskigt ute. Så jag och Huliganen fortsätter nog med vårt inomhushandarbetande.