Är det mitt fel?!

Man ska ju vara lite luthersk så där. Inte sticka ut. Inte förhäva sig. Inte plantera penséer, hur soligt och fint det än är, redan i februari.

Så det kan vara så att det är mitt fel att det har snöat idag. Igen. Ovälkommet, oönskat, oljuvligt och allt annat på o-.

Men - om man tänker ett steg längre - det kanske rentav är Ellenmammans fel? Utan hennes generositet inga fådda penséer. Utan fådda penséer inget planterande. Utan planterande ingen snö? Så kanske det var hennes fel?

Eller också är det dottern. Vad skulle hon nu byta ut vinterkängorna mot lättare skor imorse för? Va? Är det inte oförsiktigt så säg? Är det inte att utmana Ödet på det mest himmelsskriande sätt?

Det är nog bara att bita ihop och tappert uthärda. Hoppas blomprakten klarar sig. Att man själv klarar sig. Att snön drar hädan.

Men igår var det ju inte så här. Igår var det soligt. Nästan vår i luften. Och den lille Huliganen och jag lockade med oss vår egen historienörd ut i naturen. Och då sprattlade det i vårkänslorna vill jag lova! Förvisso var det lite is på Boijsens dammar, men ärligt talat så tror jag det mest var för att det skulle vara lite vackert att fotografera i vårsolens sken. Rent estetiskt, inget att ta på allvar.

För det var samtidigt en klarblå himmel och sol! Avgjort vårspruttframkallande måste man säga.

Fast innan det spratt loss så skulle vi ju ta vårt traditionsenliga foto uppe på den stora stenen. Den stora stenen är lite för hög för Huliganen att själv hoppa upp på, så maken skulle hjälpa honom. Huliganen tyckte dock det var ett jädra trams att posera på en sten, så han rände runt stenen. Efter rände maken. Runt, runt - lite som "nu går vi runt en enebärsbuske, enebärsbuske, enebärsbuske tralala". Fast utan enebärsbuske, utan tralala och utan någon egentlig dansentusiasm. Åtminstone inte från makens sida. Till slut fick jag rådigt gripa in och haffa fotomodellen i halsbandet och sen fick maken baxat upp honom.

- Suck!! sa Huliganen så det genljöd genom Torna, Bara och Harjagers härad.

Till slut fick han hoppa ner igen och då greps han av ett vårrus och frihetsraseri som bara måste få utlopp! Och utloppet, ja det ser väl ut ungefär som följer:















 Det var igår det. Måtte det bli så igen. Måtte mina penséer får njuta av vårsol och slippa huttra med snö på knoppen (-arna).

Ni undrar kanske varför inte maken är med på bild? Tja det var väl så att han liksom inte hann med i det där vårruset. Att han hamnade på efterkälken. Och att han, när han såg de bilder där han faktiskt fastnade, i en eller annan form, med emfas utropade: - de där bilderna får du INTE lägga ut på bloggen. Så då gör jag väl inte det då. Blid och medgörlig som jag är.