Men... va?! Hmpf!!!

Maken och jag har befunnit oss på annan ort. Närmare bestämt en skotsk ort. Där har vi, förutom att leva livets glada dagar och säga saker som "aye" och "bairn" och "a pint of lager please", närvarat när huligandottern befunnits värdig att erhålla titeln Ph.D., så att hon numera kan benämnas Huligandottern Ph.D. Det kan hända att det kommer ett inlägg om det. Det kan också hända att detta inlägg kommer att illustreras med ett foto eller två. Eller 29.

Väldans trevligt har vi haft! Och trots att vi befunnit oss i Skottland, regnets hemvist, har solen skinit på oss. Inte hela tiden, och inte varmt - men herregud man kan väl inte begära hur mycket som helst? Va?

Medan vi befann oss på resande fot hade ett helt litet batteri av Huliganvänner kallats in för att underhålla hunden. Vi kände att det skulle ta bort en hel del av det högtidliga om ceremonin i Bute Hall stördes av en västgötaspets synpunkter på hur det hela gick till.

Så på fredagen var det en Huliganvän som roade honom, och sedan ryckte syrran ut och han packade sin pyjamas och tandborste och sov över hos kusin Zoya. Sen är det märkligt nog så att syrrans jobb har synpunkter på att man har med sig hundar, i synnerhet sådana som låter (ja jag håller med, hur tänker de??) så måndag-onsdag fick han befinna sig på sitt sedvanliga hundpang. Där går det rakt ingen nöd på honom, och stämbanden blir välmotionerade kan man säga. Han brukar vara glad men något hes när han kommit hem igen.

I eftermiddags kom vi hem igen och jag kände hur jag längtade efter min lille hund så att lilltårna skrynklade sig, alltså ångade jag iväg ut på landet och hämtade hem honom. Det var som i en amerikansk film av sentimentalaste slag, vi föll i varandras armar och jublade. Den ena tjatade om frolic. Det var inte jag.

Sen åkte vi hem, och allt var frid och fröjd. Ända tills jag böjde mig ner över den lille banditen och insåg att han inte luktade hallon direkt - snarare mustigt av hundpensionat.

- Det hjälps inte, sa jag för mig själv, här behövs ett bad!

Sagt och gjort, innan Huliganen hann blinka hivade jag ner honom i badet och duschade och schamponerade honom. Det föll inte i god jord kan jag säga. I hans sårade brunögda blick kunde jag bara läsa ett ord:

- Förrädare!!

Sen tänkte han vidare

- är det så här du visar att du saknat mig? Va??!

Sen tror jag han tänkte

- Morrhoppa!

Så vad gör man för att bättra på sitt skamfilade rykte? Tja, det fick ju bli en frolic. Han fick lustmörda duschhandduken en stund. Och jag framhöll att nu slipper han nog julbadet.

Jag hoppas jag blir förlåten, så småningom i alla fall.

Tacksamhet?

Notera frågetecknet i rubriken.

Det är så att jag har en kollega - ja jag har faktiskt flera! Men just denna kollega gillar Huliganen. Han tycker att Huliganen är en rackarns cool vovve, ja han gillar faktiskt även Huliganens blomkålsöra (och vem gör inte det, han är så himla söt i sitt skrynkliga öra!). Det där med blomkålsörat är liksom lite en sorts male bonding mellan Huliganen och kollegan som sysslat med boxning (eller är det brottning jag menar?) och då är blomkålsöron lite mammas gata. Typ.

Annars är det lite skillnad på de två, jo det är det. Om man tänker på att den ena mäter 2.03 i strumplästen och den andra är lite drygt 30 cm i mankhöjd, men vad är väl lite höjdskillnad två polare emellan?

Nu är ju Huliganen inte på jobbet varje dag, inte nu när vårt hunddagis är i full sving. Emellanåt är han dock där, men nu var det några dagar sedan.

- När kommer Huliganen?? har susat genom luften.

Så idag var det dags, tänkte jag. Sagt och gjort, båda vovvarna fick följa med. När hundarna är med på jobbet, ja då behövs ingen ringklocka kan jag ju säga. Kommer någon rusar de dit och vrålar "vem e' du, ska du verkligen in hit? Va??". Efter kommer jag rusande och hyssjar på dem, samtidigt som jag vänligt med kvinnlig simultankapacitet välkomnar vem-det-nu-är. Fast nu var det ju inte det jag skulle berätta om, utan om den generositet som ovannämnde kollega visade. Han hade nämligen varit och köpt godis till min hund, godis som han nu ville dela ut. Lite som en prematur jultomte. Utan skägg, då.

Båda vovvarna rusade fram och tjoade "jag vill ha, jag vill ha!". Men sen sa de "tuggpinne??" De tuggade lite förstrött, mest för att inte den andre skulle få chans att roffa åt sig bytet. Därefter spottade båda ut pinnarna. Och som inte det vore nog, la de den ratade gåvan precis utanför den generöse givarens dörr.

Tala om otacksamhet. Ibland får man skämmas över sin hund. Själv har han ju inte vett att göra det.

Dimma

Idag har det varit osedvanligt dimmigt. Och osedvanligt mycket November. Mitt humör är därefter. Bitsk, skulle man kunna kalla mig. Men jag rekommenderar inte att man säker det direkt till mig, för då kan jag nog hitta ännu fler och ännu värre adjektiv som skulle passa in på mitt humör. Usch, jag vet inte - ibland blir man verkligen så otroligt nertryck i skoskaften av det här med höst, trots att jag ändå gillar hösten.

Och råkar jag säga något i stil med att "oj så ruggigt det är idag" så kan jag ge mig faderullan på att någon i närheten belåtet och skadeglatt säger att "men du säger ju att du gillar hösten". Visst gör jag det, men inte säger man väl till någon som gnäller över regn på sommaren att "vad gnäller du om, du gillar ju sommar"? Eller hur? Så jag vill härmed och för all evinnerlig framtid påtala att jo, jag gillar höst. Jag gillar till och med ruggiga höstdagar. Någon enstaka då och då, men inte intill tidens ände, amen.

Nåja, nu är jag hemma igen. När jag cyklade hem hade jag illuminerat mig rejält, man vill ju inte bli påkörd i dimman. Funderade på att man borde haft en mistlur med sig också - eller rentav Huliganen i hans cykelkärra när han får för sig att han inte gillar att åka i den. Lite oink-oink-OINK!!!-ande kan nog få de flesta att lägga märke till att man kommer.

När jag kom hem glodde jag dystert på hunden. (Maken kunde jag inte glo på, för han befann sig hos svärmor).

- Livet är ett enda blä! sa jag surt till Huliganen.

Han höll inte med.

- Vi kan väl göra något? Något som inbegriper massor av belöningar till mig? frågade han upphetsat.

Samvetet slog mig. DONK!! sa det i huvudet. När tränade jag något med honom senast?

Så vi plockade fram spårapporter. Klicker. Frolic (en jädrans viktig ingrediens om man frågar Huliganen). Och sen apporterade Huliganen spårapporter så det stod härliga till. Löst som fast. Enstaka som många. Visst hände det ibland att han mer slängde dem i ungefärlig riktning mot mig i stället för att lämna av dem i min hand, och visst hände det att han i rena upphetsningen apporterade både det ena och det andra. Oj vilken glad hund! Inte hade han tid att stå stilla och bli fotograferad, och egentligen känner jag att äh, skit samma, det är ändå känslan som räknas - känslan av en glad hund.

Och en glad hund, det är nog botemedlet för att få matte på bättre humör känner jag.

Den observante läsaren inser raskt att det som Huliganen håller i munnen är inte någon spårapport - men vi är inte så petiga i det här huset. "Spårapport" "toffel" - who cares?! säger vi och rycker lite nonchalant och franskt på axlarna. Huliganen bryr sig inte - bara han får frolic. Det fick han.

Julmarknad

Låt mig redan från början få konstatera att jag är djupt misstänksam mot själva konceptet julmarknad.

Eller, förresten, det är jag inte alls egentligen - det är bara det att i mina romantiska fantasier är en julmarknad något där man ska strosa runt i sakta mak, lite snöflingor ska sakta dala ner, man ska dricka varm glögg och det ska dofta gran och buxbomskransar, det ska vara lagom med folk och alldeles så där Astrid Lindgren-aktigt som man tänker sig. Så brukar ju inte verkligheten vara.

Min julmarknadsfobi började nog den julen när jag, gravid i åttonde månaden med galopperande foglossning fick för mig att det vore en lysande idé att ta 1,5-åringen, maken, svärföräldrarna och de egna föräldrarna och åka på julmarknad på Bjärslölagårds slott. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte? Men jag skyller på gravidhormonhjärnkollaps. Det var förfärligt. Trångt, varmt, stökigt, man såg inget. Hörde inget. Kunde inte strosa alls. Hu! säger jag bara. Jag slet åt mig en skelögd tomte och flydde fältet - ja så snabbt det nu går att fly med jättemage och foglossning, det var mer en slags ankvaggande flykt i mycket sakta mak.

Sen tvärvägrade maken att åka på fler julmarknader. Kan inte säga annat än att jag faktiskt förstår  honom.

Ett år var jag i och för sig på Tivolis julmarknad med dottern och Ellenmamman och visst var det vackert med alla ljus, allt pynt - men jämrans så mycket folk!! Överallt, typ. Har folk inget annat för sig än att ränna på julmarknader?

Men idag har jag nog faktiskt fått julmarknadsterapi - syrran, en annan god vän med dotter och jag åkte till julmarknaden på Gamla Kassan i Landskrona; okej, det singlade inga snöflingor, det gjorde det inte. Men miljön var fantastisk. Det var mycket måttligt med tingeltangel men desto mer matrelaterade varor, och för en matintresserad skåning är sånt helt klart intressant. Det var en hel del folk, det var det, men ändå utrymme att strosa runt. Det var brända mandlar, goda ostar, choklad, hembakt bröd, bak av saffransbullar, glögg.

Fikapaus under gamla källarvalv. Och när det gäller den bilden vill jag bara ha sagt att nog för att saffransbullen var rätt stor - men kaffekoppen var väldigt liten, så den var inte av så gigantisk som den ser ut. Någon måtta är det även på mitt bullätande!

Inte minsta lilla tomte eller julgranspynt följde med hem, nä jag gick på väsentligheterna! Fransk bondost, vildmarksglögg, dinkelpepparkakor, surdegsbröd och brända mandlar, det var vad jag handlade.

Så det kan hända att jag börjar komma över min julmarknadsskepsis, det kan det.

Om relativitetsteorin. Möjligen.

Det är ju den tiden på året nu. Den när dimman hänger som ett våtvarmt (eller snarare våtkallt) omslag om halsen på en när man sticker näsan utanför dörren. Om det inte rentav är så att det tar sig för att regna på en?!
 
Nu är det så här att ingen kan beskylla mig för att vara naturvetare. Inte för att jag vet vad jag är, men säg ”Einstein” och jag tänker på frisyr, inte på några E=mc² (medge att ni blev imponerade nu, va?? – men jag kan väl googla lika bra som någon annan). Trots detta vet jag att det finns vissa naturlagar som icke går att rucka på. Regnar det blir man blöt. Blir man blöt måste man torka tassarna. Är man då en Huligan, ja då tycker man att detta är jävligt onödigt. (Han skiter förmodligen totalt i Einstein). Jag skulle nog vilja påstå att Hunden går så långt som att klassificera det som ett övergrepp. 

Han är helt enkelt ingen vattenhund, även om han på äldre dar med viss självövervinnelse och under mycket åthävor kan hämta en pinne ur en eller annan vattenpöl. Man kan helt enkelt beskriva honom som lite fjollig när det gäller det våta elementet. 

Däremot gillar han att vara i badrummet när jag duschar – tidigare var det mest för att sno åt sig badhandduken, rusa ut med den i matsalen och lustmörda den njutningsfullt under matsalsbordet – alla våra badhanddukar var helt perforerade. Shabby Chic, kunde man möjligen kalla det, ja om man inte var så där tråkigt och brutalt ärlig och kallade dem Trasiga Handdukar. Men så köpte vi nya och lyckades faktiskt uppfostra honom så pass att handdukarna får vara ifred – i alla fall om han känner att mattes hököga vilar på honom. Hoppet är dock det sista som överger en Huligan, så han väntar troget. Så även i morse. 

Då greps jag av ett visst pedagogiskt nit. Det är inte ofta det händer, men när det gör det får man gripa tillfället i flykten så att säga. 

-          Se nu hur stillsamt matte torkar sig, sa jag självbelåtet.

-          Inte ylar jag och beter mig som en rabiat anakonda? fortsatte jag sedan lika självbelåtet.

-          Du som är en stor och ståtlig västgötaspets borde verkligen kunna uthärda lite tasstorkande utan åthävor! kom min pedagogiska slutkläm sedan. 

Sen tittade jag på hunden. Modifierade mitt sista uttalande till ”ståtlig västgötaspets”. Tittade lite till och nöjde mig sedan med ”västgötaspets”. Jag är en skrupulöst ärlig person.

Huliganen var dock inte alls imponerad av min retorik. Han såg ut att hålla med Stina på Saltkråkan som, när Tjorven hävdade att det var skillnad på Tjorven och henne, hädiskt sa att ”särskilt på dig!”. Huliganens sentiments, exactly.

Triumfens ögonblick

Herregud, jag gjorde det! Jag trodde inte det skulle gå. Jag tvekade. Tvivlade på mig själv. Tänkte att "nä det blir som vanligt". Jag vet ju hur det är. Full av entusiasm griper jag mig an projekt, för att sedan gripas av lika het entusiasm för ett annat projekt och lämna det första åt sitt öde.

Men nu! Det är fullbordat. Det stora stickprojektet är klart. Jag har icke låtit mig lockas på avvägar. Jag har troget avigatårätat, varv på varv på varv.

Så nu kan det inte hjälpas, nu blir det lite bildbomb det blir det. Jag är nämligen lite tagen fortfarande!

Huliganbloggen proudly presents; Makens wild-and-crazy-tröja!! Ja ni ser ju själva; två färger. Blått och grått! Och tvåfärgad krage!! Nästan (om man är generös i sitt tänkande och det tycker jag man ska vara) Fair Isle-stickning. Nästan. Jag är ingen stickerska som gillar att sticka mönster med flera färger, då blir jag lätt frustrerad och en frustrerad huliganmatte är inte att leka med. Men den här kragen, den klarade jag av, med uppbjudande av allt mitt tålamod.

Maken har snällt poserat i tröjan också - visst blev han fin?

Sen tänkte jag kasta mig över fjorton olika projekt på en gång, i rena lättnaden över att Tröjan var klar. Jag kastade lystna blickar på det fina garnet som sonen gav mig i födelsedagspresent. Det som ska bli en mössa är det tänkt. Visst är det vackert?

Men jämmer och elände! Jag saknade rätt stickor. Vojne, vojne. Hur kunde det gå så illa? Ja jag vet mig ingen annan råd än att skicka maken på stickinköparjakt imorgon. Jag får helt enkelt hålla mig ett tag till. Så får det bli.

Jag är dock inte alldeles utan garnrelaterad terapi, ånej. Jag har ju det ljuvliga garnet som jag fått av Sue och som ska bli en halsduk, nämligen en av Three Sisters Scarves, självaste nr 3. Mönstret kommer från Smoking Hot Needles och jag hyser stora förhoppingar på den - det kan ju inte gå fel när det är ett spetsmönster där själva förlagan också är grön, eller hur?

Fast sen var jag ju ändå tvungen att börja på ytterligare något nytt, nämligen ett par restgarnsvantar - när man ränner runt med hund ideligen, ideligen sliter man upp ett par vantar om året, det gör man. Sen har man ju alltid lite garnrester över. När man tänkt över dessa två faktum ihärdigt och funderande så klickar det helt plötsligt till bland hjärnsynapserna och voila! En ny vante är upplagd på stickorna.

Så jag ska nog klara mig tills maken inhandlat fler stickor, det ska jag.

Söndagen har dock inte bara bestått av garntåtar, ånej. Solen har minsann skint också, så Huliganen och jag har fräst runt och motionerat. Imorse rände vi backe upp och backe ner på St Hans backar och i eftermiddags ångade vi runt på Revinge hed med Ellenmamman och en annan god vän. Kan det bli bättre? Sol. Vind. Frihet. Motion. Livet kändes väldigt bra måste jag säga. Bilderna är i och för sig inte från i eftermiddags, eftersom jag inte hade kameran med mig, men en glad hund på grönbete ser ut så här:

Och nu sitter jag. Nöjd och belåten, mild och blid som en västanfläkt. Fast lite hungrig, jo det är jag nog. Men jag hyser full förtröstan att även detta tillstånd kommer att förbättras på ett förträffligt sätt, jo för i ugnen puttrar just nu en porterbräserad nötstek i lergryta. Det doftar ljuvligt kan jag meddela.

Det tycker nog såväl jag, som maken, som min fyrbente medmotionär.

Lördagsmys

Det pratas ju så mycket om fredagsmys och det är nog så bra, men faktiskt lite orättvist mot lördagen kan jag tycka. I mysighetsgrad en inte oäven dag den också, vill jag nog påstå! Ja,  jag vill slå ett slag för lördagen, stå upp för lördagen, nästan ha ett litet demonstrationståg för den. Ropen skalla: flera lördagar åt alla! skulle jag ju kunna tåga runt och skandera. Fast nu gör jag ju inte det, ändå.

Det är inte så att jag fryner på näsan åt fredagskvällar, ånej, inte alls! Sån är inte jag, en som sticker näsan i vädret så fort fredagsmys kommer på tal, även om jag väl passerat tacos-stadiet sen rätt många år tillbaka. Och det där med chips har jag faktiskt aldrig riktigt begripit mig på; chips? när man kan äta choklad?? Besynnerligt, på min ära.

Gårdagens fredag gick inte av för hackor; after work hos f.d. grannen i hennes nya fräsiga lägenhet. 9 talföra kvinnor, en massa vin, gott bröd, nötter, chokladkaka och kaffe - inte kan sånt gå fel? Och det gjorde det inte heller. Maken fick också komma om han ville. Han bleknade dock lite inför utsikten att vara ensam herre på täppan med ett gäng uppsluppna kvinnor, så han och Huliganen höll varandra sällskap och läste diverse lärda böcker om förunderliga arkeologiska ting. I alla fall läste maken; hunden kan möjligen ha ägnat sig åt annat? Hur som haver, en rasande bra inledning på helgen!

Lördagen inleddes också på bästa sätt - för det första regnade det inte! Ja ni läste rätt; ingen vertikal väta. För det andra rände Huliganen och jag Billebjer runt med en annan trevlig vän och hennes tvenne väna vovvar; beardisen och den nya bekantskapen aussien. Aussien var en glad garcon! Eller rättare sagt, det var hon väl inte för garcon är, såvitt mina franska ickeexiserande språkkunskaper säger, en varelse av manligt kön. Glad och charmerande var hon dock! Så vi drog landskapet runt under ett ihärdigt pratade och skutteliskuttande. Huliganen hade något svårt att hänga med i de långbenta damernas skuttande, men kämpade tappert på och klarade rundan utmärkt, nu när han är drogad med rimadyl upp över den vippiga örspetsen.

Sen har jag faktiskt stickat klart makens tröja!! Ja ni läste rätt igen. Nu ska den "bara" sys ihop. Jag är så jädrans mallig över att jag faktiskt genomfört det här projektet så ni anar inte - massor av gånger har jag varit otroligt frestad att kasta mig över nya projekt, men ståndaktigt har jag låtit bli. "Först tröjan" har varit mitt mantra. Det kan hända att det kommer triumferande bilder i ett inlägg snart. Sitt ljus ska man inte sätta under en skäppa, ej heller färdigstickade tröjor.

Maken och jag cyklade också ner till systembolaget; när vi var på ost- och vinprovning i tisdags pratade de sig varma om kombinationen tokajer och ost. Och eftersom syrran nu generöst bjuder oss på mat ikväll tvingade vi henne att ha ost till dessert och tar med oss lite tokajer. Trevligt ska det bli! En lördagskväll med syrran och Zoya och maken och Huliganen (och lite Tokajer dårå), det kan inte gå fel.

Vi har också hunnit med ett besök på sjukhuset och glatt oss åt att en vän som det senaste året drabbats av hur mycket operationer och felbehandlingar och elände som helst nu efter en 14-timmars operation i veckan så väldigt pigg och glad ut - det kändes fint!

Jag hyser gott hopp om lite söndagsmys också, men håll med om; att bara prata om fredagsmys, det känns inte riktigt rättvist mot de andra dagarna. De kan rentav känna sig lite kränkta?

Just nu tar vi det lite lugnt i väntan på promenaden till syrran. Och för att avsluta inlägget på bästa sätt lägger jag in en bild på Huliganen; mycket bättre än så kan det väl ändå inte bli?

Nu är det höst

Jag medger - detta är ingen revolutionerande och omstörtande upptäckt. Ni visste det förmodligen redan? Om inte annat så kan ju det evinnerliga regnandet och mörkret ha gett en eller annan ledtråd.

Men anledningen till att jag så helt tvärsäkert vet det är dofterna som kommer från köket. Maken lagar rotmos och fläsklägg - exhibit 1A, Your Honour, som de säger i amerikanska rättegångar, i alla fall om man ska tro på cineastiska bevis.

Och visserligen vet jag att rotmos och fläsklägg (man skulle kunna kalla det R&F, så ser det nytt och spännande ut) inte är allas cup of tea. Men vi gillar't. Huliganen gillar't.

Så friden sänker sig över det huliganska hemmet och vi njuter (så länge vi kan sitta inomhus i alla fall) av hösten.

-19,9

Så nära, men ändå snuvad på målsnöret. Jag gissar att det kanske var så Lisa Nordén kände sig när hon var den där halva millimetern från att få sitt välförtjänsta OS-guld? Jag hade hoppats på -20 kg idag, men vågskrället vägrade att klämma ner sig det där sista hektot fast jag liksom försökte att andas ut allt jag kunde så att det åtminstone inte skulle stupa på välfyllda lungor.

Det var ostens fel.

... men det var det värt!! Det kommer ju fler veckor. (Och mer ost också, för all del).

Julklappar

Ja det är inte så att jag redan börjat fundera på årets julklappar, inte alls. Inte för att det blir så många julklappar här i huset, men någon brukar det ändå bli - och flest till Huliganen som gärna sliter upp alla klappar, oavsett om det står "till Huliganen från Tomten" på dem eller ej. Men herregud, vi är ju bara i början av november så det är minsann långt till jul.

Däremot var det så att maken och jag ikväll utnyttjat hans julklapp från förra julen. Det är oftast svårt att köpa saker till maken. Han är en man som inte har så stora behov. Ge honom lite vin, en gammal dammig bok och han är så nöjd, så nöjd. Problemet är bara att han ju ränner runt själv och köper böcker och vin på löpande band, så vad ska en stackars fru göra? Frågar man honom vad han vill ha får man bara till svar "en snäll fru" - varpå han snabbt tillägger "och det har jag ju redan".

Därför blev jag mycket nöjd i julas när jag kom på att jag kunde ge honom en ost- & vinprovning på Bengtsons Ost, den lokala ostmånglaren i tredje led. Sen så tänkte jag omtänksamt att det vore ju trist för honom att gå själv, så därför blev det två presentkort. Varpå jag ju då lika omtänksamt la beslag på det ena, för visst ville han väl gå med sin fru?

Och ikväll var det dags! Nu har vi druckit sauvignon blanc, ripasso och chateau Menota till diverse olika ostar; Brilliant Savarin, gruyere, brie de meaux, roquefort, gorgonzola och allt var det var.

Nu sitter jag här. Mätt, belåten och med ett milt leende på läpparna. Jag tänker att det var ju en lysande idé det där med presentkortet. Kanske man ska ge maken en chokladprovning i årets julklapp?

Lite, men bara lite, tänker jag också på att imorgon är det vägning igen hos viktväktarna. Men herregud, tänker jag sedan lättsinnigt, var dag har nog av sitt. Ost har sina dagar. Vägning en annan. Så är det.

His Mistress' skinkmacka

Så nära, men ändå så långt borta...

(Ska vi vara ärliga så befann sig i ögonblicket efter det att bilden togs den sista lilla skinksmörgåsbiten i Huliganens käftar).

Mmmm...

Lördag kväll. Det har varit en bra dag. Energisk på något sätt. Väderprognosen sa molnig med regnskurar. Verkligheten sa: sol och uppehåll. Haha! sa vi och fnös åt väderleksprognosen.

Dottern och jag for till Malmö för att shoppa lite. Shoppa och äta kardemummabullar. Jag var rätt säker på att vi skulle hitta en eller annan form av bulle, men man vet ju hur det är med shopping; ibland hittar man saker, för det mesta gör man det inte. Dottern påstår att jag är mästare i konsten att öppna en butiksdörr, kasta en skrämd blick omkring mig, utbrista "här finns inget jag vill ha!" och sen galoppera ut igen, snabbare än blixten.

Därför är det med oerhört stolthet jag kan meddela att dagens nedlagda byte (förutom två kardemummabullar, en varm choklad och en cappucino) var; inte en, men TVÅ klänningar!! (en åt dottern, en åt mig i sann solidarisk anda). Och ett par höstkängor åt mig. Ett armbandsur åt dottern. Och dessutom en kofta åt dottern.

Alltså, blir man stolt eller ej?

Sen for vi hem. Hem till maken och Huliganen som inte fått minsta kardemummabulle, men som var nöjda och glada ändå.

Men man vill ju inte bara ägna sig åt ytliga saker. Gå Mammons ärende. Nej minsann, här är vi sportiga. Omfamnar Moder Natur. Njuter av urtidsmänniskan inom oss. Så vi drog iväg till Skrylle, vårt lokala motionsområde (det var ju den där kardemummabullen...). Dottern, Huliganen och jag. När vi närmade oss utbrast dottern roat: - Titta, de har varningsskyltar för vildsvin.

- Det vimlar av vildsvin här, svarade jag dystert men sanningsenligt. Då bleknade dottern lite. Sen diskuterade vi vildsvinens eventuellt farlighet, men enades om att Huliganen säkert skulle försvara oss. "Liten, men naggande god" är passande epitet för denne imposante lille vovve (Mattes lille hjärtegryn, som jag kallar honom när ingen hör det, man vill ju inte genera honom).

Vi ångade på, kände hur vi kom nära Moder Natur. Lyckligtvis kom vi inte nära några vildsvin, det vildaste vi såg var en hästkärra som drog fram längs skogsvägen. En liten shettis som drog tvenne kvinnspersoner. Vi överlevde mötet, kan jag lyckligtvis rapportera.

Sen drog skymningen in över skogen och vi drog hemåt. Hem mot lite comfort food i form av hjortstek med kantarellsås, rödvinskokta smålökar, ugnsbakade potatisklyftor och ett barbarescovin som inte gick av för hackor.

Det var ungefär vid barbarescon som jag kände att den här lördagen, den är värd en guldstjärna i kanten.

Sen blev det te, brasa och Downton Abbey. Maken har inte något emot brasor, men när dottern och jag säger att vi känner oss lite frusna, så försöker han på typiskt manligt sätt bevisa att det inte alls är kallt här hemma. Han hämtar termometrar och bevisar att det är 22 grader varmt. Dottern och jag låter oss inte övertygas av teknikaliteter, känner man sig lite småruggig så gör man - och då är det väldigt mysigt att linda in sig som en kåldolma i en filt, tända en brasa och höra hur den sprakar. DET blir man varm av. Inte en termometer.

Saturday rules! säger jag bara. Huliganen, som på något sätt, jag vet inte riktigt hur, lyckades prångla åt sig lite hjortstek, håller med.

Fredag eftermiddag

Jag har ju länge levt ett lättjefullt liv. Känt att det finns ett lagom dos av jobb som ska göras och hyllat principen måtta i allt - ja med undantag av champagne och choklad då såklart. Det finns tillfällen när måtta är alldeles väldigt fel.

Sålunda har jag viftat adjö till jobbet vid lunch på fredagar och ilat mot hemmet, mot maken, mot hundpromenader med Huliganen, mot matlagning, mot det ena. Såväl som det andra.

Men nu är det slut med det. Jag har sällat mig till de idoga arbetarnas skara sedan jag fick en ny tjänst. Slit och släp hela fredagarna. Det går det också, det går ingen nöd på mig. I stället ilar jag hem vid 17-tiden, mot maken etc (se ovan).

Dock är det arbetstidsförkortning idag eftersom det är Alla Helgons Dag imorgon. Inte vet jag varför man måste vara ledig lite mer inför en helgondag, men vem är jag att skåda givna lediga timmar i munnen?? Nänä, glad i hågen kilade jag iväg hemåt. Och även om jag gillar mitt jobb så är det ändå väldigt trevligt att tillbringa en fredagseftermiddag hemma med saker som jag gillar att göra.

Att få rosor, till exempel. Av maken som spottat upp sig avsevärt på rosutdelarfronten på senare år. "Bara för att det inte är Alla Hjärtans Dag" som han belåtet säger, han är ju en Man Med Principer, och till dem hör att AH:s Dag, det är bara kommersiellt trams och då får lilla hustrun inga blommor.

När man tänker på det, är det ju faktiskt väldigt många fler dagar på året som inte är Alla Hjärtans Dag, så jag kan leva med den principen, det kan jag.

Sen bakade jag lite. Jag gillar att baka, det är avstressande och rogivande och så känner jag mig så präktigt husmoderlig när jag gör det. Luktar gott gör det också. Oftast smakar det gott också, och är inte det en win-win situation, så vet minsann inte jag vad som skulle vara det?

Så det blev eftermiddagste med liten muffin och dotter. Ja dottern åt jag såklart inte, jag är väl ingen kannibal heller? Nej det är så att dottern är på besök och det är också väldigt trevligt.

Just nu sitter jag här och känner dofterna från köket där maken lagar mat. Sen ska vi gå på bio och se Balladen om Marie Kröyer alla tre. Det artar sig till en bra fredag det här.

Lite belåten är jag också över att jag inte blivit sådär som man i sin ungdoms dar klagade över att ens egna föräldrar var - såna som slumrade i soffan på fredagskvällen. Nix sån är inte jag! Jag är aktiv och ute i svängen, orkar gå på bio och så... förvisso den tidiga föreställningen men i alla fall. Och det kan ju hända att jag somnar i soffan efter... kanske...