Mmmm...

Lördag kväll. Det har varit en bra dag. Energisk på något sätt. Väderprognosen sa molnig med regnskurar. Verkligheten sa: sol och uppehåll. Haha! sa vi och fnös åt väderleksprognosen.

Dottern och jag for till Malmö för att shoppa lite. Shoppa och äta kardemummabullar. Jag var rätt säker på att vi skulle hitta en eller annan form av bulle, men man vet ju hur det är med shopping; ibland hittar man saker, för det mesta gör man det inte. Dottern påstår att jag är mästare i konsten att öppna en butiksdörr, kasta en skrämd blick omkring mig, utbrista "här finns inget jag vill ha!" och sen galoppera ut igen, snabbare än blixten.

Därför är det med oerhört stolthet jag kan meddela att dagens nedlagda byte (förutom två kardemummabullar, en varm choklad och en cappucino) var; inte en, men TVÅ klänningar!! (en åt dottern, en åt mig i sann solidarisk anda). Och ett par höstkängor åt mig. Ett armbandsur åt dottern. Och dessutom en kofta åt dottern.

Alltså, blir man stolt eller ej?

Sen for vi hem. Hem till maken och Huliganen som inte fått minsta kardemummabulle, men som var nöjda och glada ändå.

Men man vill ju inte bara ägna sig åt ytliga saker. Gå Mammons ärende. Nej minsann, här är vi sportiga. Omfamnar Moder Natur. Njuter av urtidsmänniskan inom oss. Så vi drog iväg till Skrylle, vårt lokala motionsområde (det var ju den där kardemummabullen...). Dottern, Huliganen och jag. När vi närmade oss utbrast dottern roat: - Titta, de har varningsskyltar för vildsvin.

- Det vimlar av vildsvin här, svarade jag dystert men sanningsenligt. Då bleknade dottern lite. Sen diskuterade vi vildsvinens eventuellt farlighet, men enades om att Huliganen säkert skulle försvara oss. "Liten, men naggande god" är passande epitet för denne imposante lille vovve (Mattes lille hjärtegryn, som jag kallar honom när ingen hör det, man vill ju inte genera honom).

Vi ångade på, kände hur vi kom nära Moder Natur. Lyckligtvis kom vi inte nära några vildsvin, det vildaste vi såg var en hästkärra som drog fram längs skogsvägen. En liten shettis som drog tvenne kvinnspersoner. Vi överlevde mötet, kan jag lyckligtvis rapportera.

Sen drog skymningen in över skogen och vi drog hemåt. Hem mot lite comfort food i form av hjortstek med kantarellsås, rödvinskokta smålökar, ugnsbakade potatisklyftor och ett barbarescovin som inte gick av för hackor.

Det var ungefär vid barbarescon som jag kände att den här lördagen, den är värd en guldstjärna i kanten.

Sen blev det te, brasa och Downton Abbey. Maken har inte något emot brasor, men när dottern och jag säger att vi känner oss lite frusna, så försöker han på typiskt manligt sätt bevisa att det inte alls är kallt här hemma. Han hämtar termometrar och bevisar att det är 22 grader varmt. Dottern och jag låter oss inte övertygas av teknikaliteter, känner man sig lite småruggig så gör man - och då är det väldigt mysigt att linda in sig som en kåldolma i en filt, tända en brasa och höra hur den sprakar. DET blir man varm av. Inte en termometer.

Saturday rules! säger jag bara. Huliganen, som på något sätt, jag vet inte riktigt hur, lyckades prångla åt sig lite hjortstek, håller med.