Triumfens ögonblick

Herregud, jag gjorde det! Jag trodde inte det skulle gå. Jag tvekade. Tvivlade på mig själv. Tänkte att "nä det blir som vanligt". Jag vet ju hur det är. Full av entusiasm griper jag mig an projekt, för att sedan gripas av lika het entusiasm för ett annat projekt och lämna det första åt sitt öde.

Men nu! Det är fullbordat. Det stora stickprojektet är klart. Jag har icke låtit mig lockas på avvägar. Jag har troget avigatårätat, varv på varv på varv.

Så nu kan det inte hjälpas, nu blir det lite bildbomb det blir det. Jag är nämligen lite tagen fortfarande!

Huliganbloggen proudly presents; Makens wild-and-crazy-tröja!! Ja ni ser ju själva; två färger. Blått och grått! Och tvåfärgad krage!! Nästan (om man är generös i sitt tänkande och det tycker jag man ska vara) Fair Isle-stickning. Nästan. Jag är ingen stickerska som gillar att sticka mönster med flera färger, då blir jag lätt frustrerad och en frustrerad huliganmatte är inte att leka med. Men den här kragen, den klarade jag av, med uppbjudande av allt mitt tålamod.

Maken har snällt poserat i tröjan också - visst blev han fin?

Sen tänkte jag kasta mig över fjorton olika projekt på en gång, i rena lättnaden över att Tröjan var klar. Jag kastade lystna blickar på det fina garnet som sonen gav mig i födelsedagspresent. Det som ska bli en mössa är det tänkt. Visst är det vackert?

Men jämmer och elände! Jag saknade rätt stickor. Vojne, vojne. Hur kunde det gå så illa? Ja jag vet mig ingen annan råd än att skicka maken på stickinköparjakt imorgon. Jag får helt enkelt hålla mig ett tag till. Så får det bli.

Jag är dock inte alldeles utan garnrelaterad terapi, ånej. Jag har ju det ljuvliga garnet som jag fått av Sue och som ska bli en halsduk, nämligen en av Three Sisters Scarves, självaste nr 3. Mönstret kommer från Smoking Hot Needles och jag hyser stora förhoppingar på den - det kan ju inte gå fel när det är ett spetsmönster där själva förlagan också är grön, eller hur?

Fast sen var jag ju ändå tvungen att börja på ytterligare något nytt, nämligen ett par restgarnsvantar - när man ränner runt med hund ideligen, ideligen sliter man upp ett par vantar om året, det gör man. Sen har man ju alltid lite garnrester över. När man tänkt över dessa två faktum ihärdigt och funderande så klickar det helt plötsligt till bland hjärnsynapserna och voila! En ny vante är upplagd på stickorna.

Så jag ska nog klara mig tills maken inhandlat fler stickor, det ska jag.

Söndagen har dock inte bara bestått av garntåtar, ånej. Solen har minsann skint också, så Huliganen och jag har fräst runt och motionerat. Imorse rände vi backe upp och backe ner på St Hans backar och i eftermiddags ångade vi runt på Revinge hed med Ellenmamman och en annan god vän. Kan det bli bättre? Sol. Vind. Frihet. Motion. Livet kändes väldigt bra måste jag säga. Bilderna är i och för sig inte från i eftermiddags, eftersom jag inte hade kameran med mig, men en glad hund på grönbete ser ut så här:

Och nu sitter jag. Nöjd och belåten, mild och blid som en västanfläkt. Fast lite hungrig, jo det är jag nog. Men jag hyser full förtröstan att även detta tillstånd kommer att förbättras på ett förträffligt sätt, jo för i ugnen puttrar just nu en porterbräserad nötstek i lergryta. Det doftar ljuvligt kan jag meddela.

Det tycker nog såväl jag, som maken, som min fyrbente medmotionär.