Upp och ner

Livet är ju sånt, om man ska se det lite filosofiskt; det går upp och det går ner. Just nu är det lite både-och. Och framför allt är det väldigt smärtsamt när det går ner. Ner som  i att böja sig och plocka upp efter Huliganen, t.ex. Eller sätta på sig strumporna. Eller... tja, det mesta faktiskt.

Jag förstår faktiskt inte varför, när man har en fullt funktionsduglig och snäll man, att man då grips av sån monumental dumhet att man morgonen efter det första gympapasset på en månad greppar snöskyffeln och skottar snö det första man gör?

Hej ryggskott.

Jag klarade gårdagen på jobbet mest på envishet och vilja, men idag var det kört. Eller rättare sagt, det var det inte alls, för det var tvärt omöjligt att ta sig in i bilen.

- Gå till Thomas (den lokala kiropraktorn), föreslog maken raskt.
- Äsch, det hjälper inte ändå, och förresten går det nog snart över av sig själv, svarade jag otacksamt.

Då såg maken road ut. Sen påpekade han att det var just sådär det är, fast tvärtom, när han har ont och jag tycker mig veta vad som ska göras. Att jag alltid då självbelåtet brukar påpeka hur rätt jag har, och att man ska göra något.

Och ja, vad ska jag säga? Mer än att han har rätt, och att jag förmodligen ibland borde försöka tänka tanken att någon annan kan ha rätt (scary, jag vet!), att man borde kunna lyssna på goda råd.

Så ja, jag ringde väl och fick en tid klockan 11. Det visade sig att jag var den tredje snöskottningsryggskottspatienten idag. "Men du var värst hittills" sa kiropraktorn uppmuntrande.

Nu väntar jag på att det ska gå över, och medan jag väntar på det roar jag mig med att titta på bilderna av koftan jag stickade, hur den nu har hamnat på rätt plats i tillvaron! Nämligen på syrrans dotterdotter. Och titta vilken modell hon är! Allt klär en skönhet, sägs det ju, och nog tycker jag att koftan passar henne väldigt bra. Sötare koftmodell får man leta efter!

Genast känner jag mig betydligt mer upp!

Vinterhelg

Det har varit en sån där helg. En sån som går i sakta mak. Det knäpper av kyla i huset, det biter i kinderna när man går ut. Men ut går man i alla fall, för det är skönt ändå. Huliganen har sovit över hos sin kusin Zoya, eftersom husse och matte var bjudna på en väldigt delikat middag hos dottern och hennes fästman. Eftersom vi blev en hel bunke människor, varav många inte hade utsatts för träffat Huliganen förut, kände jag att det nog var lugnast för allas nerver om Huliganen fick packa pyjamasen och ha lördagsmys hos syrran i stället.

Men efter en delikat middag behöver man ju röra på sig - så hela gänget hämtade upp mig tidigt imorse och vi drog ut till den lokala golfbanan. Där syntes inga golfare, bara en och annan förvirrad skidåkare, bitvis låg det ändå en hel del snö där och det närmar sig ju så smått Vasasloppet.

Vissa behöver inga skidor. Inga stavar heller, för den delen. De drog iväg så att snön sprätte om tassarna!

Efter kom syrran och jag och höll ett vakande öga på dem, så att de inte skulle skrämma slag på någon skidåkare.

Emellanåt kom de dock in till baslägret, så att säga. För att kolla om det möjligen vankades något hundgodis? Det kan det väl hända att det gjorde. Man behöver extra energi när det är kallt!

Och därför kan det ju hända att man behövde baka lite chokladkolakakor till exempel. Men bara för att hålla energinivåerna på topp! Ändå råkade jag visst slumra till i fåtöljen?

Det behövdes alltså ännu mer energi. Lite champinjonsoppa, det är riktigt vinterlunchmat!

Sen tänkte jag att nu, nu fick jag väl ändå göra något? Vara lite energisk. Aktiv, sådär.

- Uträtta något! sa jag uppmanande till mig själv.

Men sen tänkte jag "och varför det, då?", stickande några varv till, åt en kaka till och planerar för övrigt inte göra mer idag än att möjligen tända en brasa. Steka en kyckling. Och njuta av vintersöndagen.

Tacksamhet?

Jag blir ibland både förbluffad och glad över mina kollegor. Inte nog med att de finner sig i att ha en gapig Huligan i sin närhet.

En som ogenerat tigger ost (och vid något tillfället faktiskt helt frankt har stulit en hel macka ur en disträ hand).
En som utan att ta hänsyn till att det hålls telefonkonferenser gör sin stämma hörd - nog högljutt för att låta som domedagsbasunerna.
En som vallar dem in på respektive rum och har åsikter om ifall de rör sig alltför fritt inom lokalerna.
En som mycket sällan har tid att låta sig klappas (sicket trams!).
En som utan att skämmas skäller ut folk som vill komma på besök, oavsett hur mycket pengar de vill spendera hos oss.

Ändå frågar de efter honom när han inte är där. Köper godis till honom (och när han otacksamt inte gillade en viss sort, ja då köptes det en ny). Man har dragkamp med honom. Han fick en mjukisleksak som säkert höll i 4,27 minuter. Mer eller mindre.

Och idag kom det åter in en kollega på mitt rum, en som besviket tittade sig omkring och undrade om inte Huliganen var med? Jag fick ju med beklagande säga att nej, han hade tagit ledigt, det är ju så skönt med en långhelg.

- Jag har varit på Biltema och köpt en leksak åt grabben, sa kollegan då, och fiskade stolt upp en gummiskapelse. Den hade korta ben. Den har kort svans. Uppåtstående öron och en bastant tunnformad kropp. Hm... det känns liksom bekant. Fast inte riktigt ändå. Tryne har han väl ändå inte, Huliganen?

- Den låter också! sa kollegan och tryckte den på magen. Herregud!! Jag slog mitt personliga rekort i sittande höjdhopp utan sats. Jodå, den lät. Här snackar vi inte vilket litet pipdjurspip som helst, den här brölade, eller grymtade, eller....nej nu vet jag... den skrek som en stucken gris. På ett brölande sätt. Eller om det nu var grymtande jag menar. Genomträngande, gällt och blodisande.

Jag föreslog raskt att grisen kunde befinna sig på kollegans kontor, så kunde Huliganen få leka med den där. Det tyckte kollegan var en dålig idé. Så nu sitter den hos mig och väntar på nästa vecka, när Huliganen åter hemsöker kontoret. Han kommer att bli jätteglad! Själv ska jag investera i öronproppar.

Kluvna känslor

Det har blivit vinter här igen. Inte direkt mycket snö, men lite i alla fall. Och inte direkt många minusgrader, men några - och isande starka vindbyar så köldeffekten är rätt så hög.

- Ha! där fick ni! tänker jag triumferande och tycker inte alls synd om fästingarna. Ju färre fästingar, ju gladare blir jag. Jag medger, det är inte direkt vända-andra-kinden-till över mina känslor vis-a-vis fästingar, men små räliga varelser som bara sprider sjukdomar har jag inte mycket till övers för.

Det är säkert deras fel att jag har en begynnande förkylning på gång. Definitivt bomull-i-huvudet och stick-i-halsen-varning. Det är väl därför jag, trots att jag faktiskt vill ha lite vinter, ändå känner mig kluven. Nu har jag frusit i flera dagar, ända in i märgen, så lite värme hade kanske ändå inte skadat?

Hela dagen har jag längtat hem. Hem till Huliganen. Hem till maken (och hans köttfärspaj). Hem till en varm brasa och Antikrundan på TV. Lite stickning på det.

Sen blir det varmvattensflaskan och sängen, herregud jag förstår inte hur jag överlevde vintrarna förr utan en varmvattenflaska? Jag känner mig som en tvååring med snuttefilt ungefär när jag kommer ångandes i flanellpyjamas med varmvattenflaskan under armen.

Då är livet rätt skönt ändå. Trots bomull-i-huvudet och oj-så-synd-det-är-om-mig-känslor. För egentligen är det ju inte så särskilt synd om mig. Det kunde ha varit värre. Jag kunde ha varit en fästing som frös ihjäl därute. Utan vare sig flanellpyjamas som snut... jag menar varmvattenflaska.

 Dessutom har jag stickat färdigt en solgul liten kofta till en liten dam. Jag hoppas den passar. I ärlighetens namn har jag nog stickat den minst två gånger. Först tyckte jag den blev väldigt stor och drog upp alltihop. Sen tyckte jag den blev ganska liten och drog upp igen. Sen velade jag lite, stickade lite mittemellan och nu vet jag verkligen inte om den är lagom? Hur stor är man när man är 15 månader? Månne? Så här stor hoppas jag!

Den var rolig att sticka, så det gjorde inget att jag stickade om. Jag hyser dock lite kluvna känslor inför garnet, som är Drops Muskat. Jag tycker om att det finns i så många glada färger. Jag gillar glansen. Men det är verkligen ett jädrans garn till att tråda upp sig. Det vill liksom inte skärpa till sig och uppföra sig alls.

Eftersom jag alltså är färdig med en lite kofta så tänker jag faktiskt sticka en till. Till mig! En i ganska tjockt ullgarn, eftersom det är så himla kallt. (Att den säkert inte blir klar förrän till sommaren kan jag faktiskt inte ta någon hänsyn till nu. Så det så). Den är mer lejongul och stickas uppifrån och ner, baserat på ett mönster av Elizabeth Zimmermann, som jag till min stick-skam måste erkänna att jag inte hade en aning om vem det var förrän jag började läsa stickbloggar. Mönstret heter February Lady Sweater och finns hos Flint Knits. Än så länge så är det inte så mycket Sweater över det hela, men den ska nog bli klar vad det lider, även om det förmodligen inte blir i februari. Jag hoppas dock slippa sticka om den alltför många gånger. Hur stor jag själv är har jag ju någorlunda koll på.

Tricky questions

My friend Sue nominated this dog/yarn/gibbering blog to the above award, and I am truly grateful! However, this involves hard work too; I have to answer ten questions, which I will try to do, more or less truthfully.

1. why do you blog?

I wish I had a great and noble answer to this, that I wanted to change the world in some respect, make it a little better. Or that I wanted to improve my writing ability. Or search my mind, and find answers to the eternal questions. However, the prosaic truth is that in the Summer of 2009 I wanted a laptop of my own, so I bought a new MacBook, just for me! After having stared admiringly at it for a little while I realised that I had absolutely no idea what to do with it; so I started a blog. And since then I have not been able to stop.

If I am to be completely honest, this is still about all that I am using the laptop for; blogging and managing my photos. However, it is not so very new anymore, and even this modest workload has begun to make it grumble a bit, to shut down when it's not asked to. It wants updates. Perhaps even a new operating system. To sum it up, it wants me to do something. My response to this has so far been to say "oh do be quiet!" and give it the evil eye, but I am beginning to realise that something really has to be done, which perhaps involves leaving my laptop into the hands of Those Who Know What They Are Doing Computerwise. And that probably means some time without blogging.

2. what is your greatest ambition?
I do not think that I am an ambitious person. OK, I have imagined myself singing on (in?) Metropolitan. Getting a Nobel prize in literature. Travelling to faraway countries and helping people. Being a really fast athlete and winning in the Olympics. But then it really would help if you a) sang, or b) wrote something (apart from a blog), c) travelled to faraway countries with other ambitions than drinking good wine and d) at least trained and preferably was a bit atlethic, which I am far from.
So I think I will have to answer that my greatest ambition is to be a good person, so that when I leave this world I will not have to regret being a total pain-in-the-ass, that I have done my best to be happy and loving and considerate. And ok, if I did get a Nobel prize, it wouldn't exactly hurt.

3. who inspires you?
I am easily inspired; I read things, find inspiration in blogs, meet lovely people, so that's is a hard one to answer.

4. if you could swap places with anyone, who would it be?
I would really like to be able to feel how to is to be really strong, perseverant and really fast so I think that I would like to swap places with a cross-country skier. Not perhaps in a competition (OK, I would like to win Tour de Ski, going uphill and win that last horrible race. Preferably without drooling spit all over me), but I would like to know what it's like to be able to make your body endure. But NOT down-hill!!

5. if the world was set to blow up three weeks on Tuesday, what would you want to do with your remaining time?
Spend time with family and friends. Eat a lot of chocolate and drink Afternoon tea with all that this involves, down to the last piece of scones with clotted cream. I'd like to go back to Britain and visit many beautiful places. Spend time in my garden. Walk by the sea.

6. what is your greatest fear?
That something bad happens to my family.

But I am also afraid of spiders, boats and fire. Every time my husband stands on a ladder I make a complete fool of myself (having seen him fallen off a ladder once and badly  hurt his knee). The combination of my husband, a ladder and me is not a pretty sight.

Violence in any form, but especially unprovoked violence, really scares me.

7. which five people (alive now or magically brought back to life) would you choose to join you for afternoon tea at the Ritz?
This is really hard! My husband really likes afternoon tea, so he had to be there. Then I would really like to meet Jane Austen, so she would be invited.

Actually, I feel a bit hesitant about this one; I would really like to answer that I would like the company of five brilliant, intelligent, knowledgeable famous people, to discuss literature, art, politics, world affairs... But then I'm afraid that I would feel a little out of place, a bit like a fraud and quite uncomfortable. So I think I'd rather have tea with my husband, Sue (and then I would really like to have Mark there, even if he is more of a savoury kind-of-guy), my very special friend Maria, and it would also be great if Lori and Annie could join us.  (Now, I have to point out that although I have not met all of these peope, I am quite sure that all of them are brilliant, knowledgeable and intelligent - but I don't think they would make me feel intimidated!).

8. what advice would you give your younger self?
Not to take life too seriously! Not to think all the time that everything has to be perfect, sometimes "good enough" is just that; good enough. To believe in yourself, something which has taken me many years to be able to do. To dare try new things (when I was a girl my mother used to complain that I didn't want to try new things, because I didn't know how to to them beforehand. No matter how hard she tried to explain that the reason for attending classes, learning to do something was about just that, to learn. I did not believe her. I had to know everything first, and if I did not, I wouldn't go).

9. what do you want to be doing this time next year?
I want to work a little less, have more "me-time". But apart from that, I do believe that I want to do about the same things as now, I like my life.

10. what is you favourite food?
Apart from cardamom buns, scones with clotted cream and home made jam and shortbread you mean? Well, I love salmon in just about any form, and I am very partial to lamb as well. A lamb steak slowly cooked in the oven with cinnamon, orange, thyme, garlic and olive oil makes me very happy!

And now I am supposed to nominate ten other blogs with fewer than 200 followers and ask them 10 questions. Those who know me know that I rarely do what I am told!

I don't read that many blogs, and I have previously nominated most of them in similar awards. However, I think that if you have not yet had the time to visit these blogs, you might find it worthwhile to do so, they are equally lovely!

Foxs Lane
Knitsofacto
Lori times five

And the question I would most like to ask is

How does your life benefit from your blogging?

and perhaps

- if you have (or wanted to have) a dog, what kind of breed would that be?


Varför har man aldrig en charlotteform när man behöver en?

En vecka försent var det så dags för makens födelsedagsmiddag. Han hade ju önskat sig något grandiost i Julia Childs anda, så jag greppade väl "Det goda franska köket" (vilket med förlov sagt är lättare sagt än gjort, det är ju ändå en liten nätt volym på 719 sidor) och funderade på menyn.

Rätt snart landade vi på Poulets au Porto med Ile Flottante till efterrätt.

- kanske man skulle ha en liten kaka till kvällsteet? funderade jag vidare, och det sade maken inte nej till, så det fick bli en Reine de Saba.

Sen var det dags att åka och handla. "Smör" stod det överst på inköpslistan, Julia tycks vara av åsikten att kan man klämma in en smörklick, desto bättre.

Därpå läste jag recept så att jag blev glosögd, för det är hänvisningar till sid 250 (hur man steker en kyckling), sid 591 (hur man karamelliserar mandlar), sid 597 (hur man gör en crème Anglaise) etc. Jag bläddrade hit. Sen bläddrade jag dit. Och sen studsade jag till; sufflén skulle göras i en charlotteform! Herregud, här har jag levt i 57 år utan att ens veta att det finns något sådant som en charlotteform och ännu mindre saknat en. Men nu hade det behövts insåg jag. Julia hade säkert köket fullt av charlotteformar. Maken och jag snodde dock ihop något som hjälpligt skulle fungera trodde vi, med hjälp av häftklammer, bakplåtspapper och en vanlig plebejisk ugnsfast form.

Sen förbigår jag med diskret tystnad det första försöket att vispa ihop en sufflésmet. Låt mig bara säga att det hade inte hjälpt hur många charlotteformar jag hade haft, den smeten hade aldrig blivit en sufflé. Nästa försök blev dock så mycket bättre.

Styrkt av denna framgång kastade jag mig över Pouleten. Den bestod mest av kycklig, smör, grädde, portvin, mera smör, schalottenlök och champinjoner. Och potatis till. Smörstekt. Vad annars? Julia var nog inte så mycket för grönsaker tror jag. "Inget får störa den speciella smaken på denna rätt" skrev hon. "Ärter, sparrisknoppar eller bräserad lök kan gå an, om man nödvändigtvis vill ha mer grönsaker". "Mer" som i mer än smörstekt potatis då, förstår man.

Däremot förespråkar hon ju goda viner, Julia. "Servera en fin, kyld vit bourgogne, exempelvis en Mersault" skrev hon. Makens ögon började tindra och han galopperade ner i vinkällare och kom upp med en Chateau Mersault Premier Cru 2004. Och ärligt talat - i valet mellan ärter och Mersault kan jag ju säga att ärterna drar det kortaste strået.

Det tog sin tid. Och det känns som att det hade hjälpt om man hade haft en heltidsanställd diskerska, maken till mycket kastruller och skålar och vispar och grytor som skulle användas! Vart man än vände sig i köket tornade disken upp sig som små Eiffeltorn - och det bidrog väl till den franska känslan kan man tycka.

Sen kom dottern och svärsonen-in-spe och hjälpte oss att äta upp. Eller äta upp och äta upp - Reine de Saba blev nog liksom spiken i kistan. Mätt är det minsta man kan säga att man är.

Nog kunde hon sno ihop ett recept, Julia! Och vem vet - rätt vad det är kanske man köper sig en liten charlotteform?

Fast det här, det tog nästan hela dagen. Så den där lilla koftan som är färdigstickad och ligger på blockning - ja den får ligga där ett litet tag till. Planen var att sy ihop den idag, men Julia kom emellan.

Mer än en fingertuta

..hoppas jag det ska bli. Men man kan inte veta säkert, någon skräddare är jag ju inte.

Dottern och jag skulle på utflykt idag. Djärva trotsade vi elementens raseri och körde genom snödrev till Rinkaby. Rinkaby är en liten håla uppe vid Kristianstadstrakten och vad skulle vi göra där, kan man ju med visst fog fråga sig? Länge ska man inte behöva sväva i ovisshet, låt mig genast tala om att där befinner sig Gittes Tygkällare. Ett ställe som är ungefär lika rörigt som deras hemsida, men med massor av tyger.

Förr, på forntiden, när jag var ung så fanns det åtminstone en seriös tygaffär och en rejäl garnaffär i varje minsta håla med självaktning. Så är det inte längre, och att köpa tyg via nätet i all ära, men ibland vill man liksom nypa i längderna, känna efter, tänka och fundera. Så vi drog till Rinkaby eftersom dottern skulle sy sig några kjolar hade hon tänkt sig. Själv skulle jag köpa sytråd, tänkte jag sparsamt och återhållsamt. Det kan hända att jag funderade lite på tyg också... men bara lite. Och inga kjoltyg, så långt har jag inte avancerat.

Vi klev in och hickade överväldigade till. Här fanns det tyg! Rutiga. Prickiga. Blommiga. Röda. Gula. Hellilagröna. Då fungerar jag så här; först grips jag av ha-begär. Allt ska jag ha! Sen blir jag obeslutsamt och tänker inte köpa något alls för jag kan inte bestämma mig. Sen inser man att det är dumt att köra 16 mil och komma hem med en trådrulle. Och sen är man lite lättpåverkad. Så jo. Jag kom hem med kjoltyg. Två. Mönster. Fodertyg. Vadd (man kan aldrig få för många necessärer...). Kardborrband. Tyg till nya soffkuddar.

Jo, det blev en trådrulle också.

Men nu får tyget ligga till sig. Jag måste fatta mod innan jag sätter saxen i tyget. Det får bli lite stickning så länge. Det kan ju hända att jag råkade köpa på mig lite garn till en kofta till mig häromdagen. Det är ju så lätt hänt.

Hipp, hipp hurra för min egen bokmal idag!

En mig närstående make fyller år idag. Vi hade en del planer för dagen, planer som inbegrep att kasta sig över Julia Childs kokbok "Det moderna franska köket", som väl inte känns supermodern längre om man ska vara ärlig. (Edit: det är nog jag som är förkyld. I hjärnan. Boken heter ju "Det goda franska köket", så var det moderna kom ifrån, det har jag ingen aning om. En feberfantasi förmodligen).  Sen vi såg filmen Julie och Julia har vi velat ha den och så hittade maken den på ett antikvariat. Bouef Bourgoginon:en har vi redan lagat många gånger och tycker den är jättegod, nu skulle vi ta mod till oss och kasta oss ut i en lite större meny med idel franska titlar var planen.

Men så blev maken sjuk. Riktigt sjuk, med feber och hosta och snörvel och allt som kan drabba en så här i vintertider. Ingen riktig aptit har han heller. Julia Childs får således vänta ett tag, man vill inte lägga massor av timmar i köket och sedan bara sitta och peta lite håglöst i resultatet. Jag har i stället stått på huvudet i frysen och grävt fram en rådjurslever, så det lär bli lite lever Anglaise lite senare. Och kanske en chokladmuffins? Det kanske kan reta aptiten lite?

Men paket ska man ju ändå ha på sin födelsedag, sjuk eller ej! Maken är, som jag tror mig ha nämnt i förbigående, ganska road av böcker. Sen så är han intresserad av till exempel historia. Och kyrkor. Bland annat. Jag grunnade således; bok om Lunds historia? Bok om kyrkokonst? Historia? Kyrkor? grubblade jag, vände och vred på alternativen.

Men sen tänkte jag så här; har man en bra make, ja då är det inte läge att snåla på böckerna. Det fick helt enkelt bli både-och! bestämde jag och slängde ca 4 kilo böcker på maken i morse när han fick frukost och skönsång på sängen. Åtminstone frukost. Skönsången hördes inte så mycket, eftersom Huliganen framförde sitt kända verk Sluta-med-det-där-jädrans-skrålande-bums! Jag tror det går i F-dur. Eller moll. Högljutt är det i alla fall.

Grattis käre bokmal!

...sen så är det läge att be om ursäkt här i bloggen, jag skrev helt enkelt fel igår när jag berättade om vår övervåning. "Gästrum" skrev jag att dotterns rum hade blivit. Så dumt! Så fel! Så korkat av mig! Det blev ju inte alls ett gästrum, det blev ju "Sues rum"! Bäst att jag lägger in ett bildbevis.

... fast sen så är det ju så att när dottern såg denna skylt så sa hon lite förvånat att hon levde i villfarelsen att det ändå på något sätt var hennes rum, i alla fall lite grann? Så då sydde väl Sue, som är en rättvis kvinna, ytterligare en skylt.

Nu är det klarlagt. Något gästrum har det minsann aldrig varit. Kommer det gäster hit, så kan det hända att de får bo över där. Att de får låna Sues rum. Eller om det nu är Emelies rum.

Välkommen upp!

När jag var liten var vi ganska trångbodda. Det fanns inte utrymme till något sådant som eget rum, så jag delade rum med syrran (som således delade rum med mig, vilket den snabbtänkte raskt klurat ut). På denna tiden var syrran i mina ögon tämligen odräglig, en känsla som säkert var helt ömsesidig. Jag önskade hett och innerligt ett eget rum som bara skulle vara mitt. Och när jag var tretton, så flyttade vi in i en så pass stor lägenhet att detta saliga tillstånd uppnåddes; ett Eget Rum!

Tja sedan flyttade man ju runt lite; studentboenden och så småningom träffade man maken och vi flyttade raskt in i en liten studentlägenhet. Ännu mer så småningom dök ätteläggarna upp, och det där med eget rum försvann liksom i hanteringen.

Hade jag sagt till maken att jag inte hade ett eget rum, hade han sett förvånad, för att inte säga förbluffad, ut och svarat - jamen du har ju köket som är ditt! (Ibland tycker jag det är märkligt att maken överlevt så länge).

Kök i all ära, jag gillar kök, men jag kan nog ändå inte känna att det är mina domäner där jag ohämmat kan bre ut mig, ja det vore väl om man hade haft ett sånt där stort kök med öppen spis, en AGA, en gungstol som man inbillar sig finns i alla engelska hus. Det har man inte.

Så småningom flyttade ätteläggarna ut. Dotterns rum blev gästrum. Sonens rum blev av någon outgrundlig anledning biljardrum. Det är litet och med snedtak, så man fick ha extrakorta köer för att kunna stöta bollarna, och i vissa vinklar fick man öppna fönstret för att komma åt. Jag ska erkänna att jag hade svårt att inse nyttan med ett biljardbord, men om nu maken ville ha ett, så för all del, nog kunde han väl få det. Mellan dotterns och sonens rum finns en större hall, med inbyggda hyllor och skrivbord. När vårt gamla hus byggdes på 1920-talet var det en skomakarfamilj som bodde här, och där höll skomakaren till. Sonens rum fanns inte alls då, för den delen byggdes till på 70-talet. Nu sa maken generöst att hallen kunde ju bli min? Fast det kändes inte så kul, varför skulle jag sitta däruppe alldeles ensam? I all synnerhet som Huliganen är väldigt fjollig när det gäller att gå i trappor. Det blev nog mest damm som huserade där uppe.

Men sen kom ju symaskinen in i mitt liv! Och helt plötsligt blev det där ett rackarns bra utrymme, med takfönster och ljus och plats för fåtölj och biljardbordet, ja det uppgraderades med hjälp av en mdf-skiva till tillskärdningsbord. Helt plötsligt såg jag biljardbordet i ett försonande skimmer och tycker numera att det var ett snilledrag av maken, det där med att köpa detta åbäke till bord.

Lite murrigt var det dock, även om jag också gillade de röda väggarna. Mer ljus behövdes. Så därför packade jag undan symaskin och alla pinaler, och däruppe,nu har jag fått målat i ljust gröntgrått. Fönster och dörrar har blivit vita. Och jag är så väldigt nöjd! Huliganproblemet löses med att jag bär honom uppför trappan. Det tycker han inte om. Å andra sidan vill han vara med mig så då får han finna sig i det. Nu kommer en liten bildbomb. Först med före-bilder, och sen med efterbilder. (Det känns som en vettig ordning).

För ordningens skull bör jag nog påpeka att sådär välstädat, det är det inte så ofta som det är på tillskärningsbordet.

Än så länge har jag faktiskt inte sytt något, jag har ju en liten flick-kofta att sticka färdigt. Men sen så!

P.S. Syrran är faktiskt inte det minsta odräglig längre, vill jag också påpeka.

Oförtjänt beröm

Man kan visserligen inte tro det om man tittar ut genom fönstret där det är 6 grader varmt, grått och regnigt, men jo, det är vinter. Vinter tycker jag ju i och för sig ska ha i alla fall lite snö, i alla fall under någon kort period, och därför lägger jag in en bild på en Huligan i snö, trots att detta inte har något som helst med ämnet för dagen att göra. Det kan ju aldrig skada, menar jag, med ett litet hundinslag i ett inlägg som för övrigt är i sorglig avsaknad av sådant.

En annan sak som brukar dyka upp i vintertid är förkylningar. Det är märkligt det där, för förkylningar blir man inte av med, de kommer troget varje år fast man försöker bryta upp, säga att det är dags att hitta nya partners, gå vidare här i livet.

Nu är det dock inte jag som är drabbad, det är maken som hostar. Det är synd om maken, det tycker jag. När jag vaknade vid halv fem imorse och hörde host-host-host tyckte jag också väldigt synd om honom.

- Stackars maken! tänkte jag först.
- Man kanske skulle gå upp och göra lite varm mjölk med honung åt honom? tänkte jag sedan.

Maken lever närmligen i den villfarelsen att denna mjäkiga dryck liksom är den som kavlar upp ärmarna, knyter nävarna och väser "this body is too small for both of us!!" i mungipan till förkylningen, som då i enlighet med denna teori drar sin kos fortare än kvickt. Jaja, vi lever i alla i våra villfarelser, och vill maken ha varm mjölk med honung så är det ju ändå en rätt harmlös grej, tänker jag tolerant.

Men sen somnade jag om innan jag hann sätta planerna i verket.

På morgonen meddelade jag dock glatt a) att jag hört honom hosta, b) att det var synd om honom och c) att jag hade tänkt gå upp och fixa förkylningselixiret åt honom.

- Det var snällt av dig! sa maken och tittade tacksamt och kärleksfullt på mig.
- Det var så lite så, svarade jag vänligt då.

Fast sen får jag erkänna att jag har gripits av en känsla av jag ändå kanske inte förtjänade denna tacksamhet?

The same procedure as every year

 Jag är medveten om att jag låter som en papegoja, jag har hamnat i det där stadiet när man belåtet utropar samma plattityder vid samma stimulus varje gång. Precis det som man retade sig på hos sina föräldrar när man själv var ung och skulle förbättra världen och de var, tja, så där lite papegojeartade. Nu, när jag är gammal och klok, tycker jag det känns rätt så bra att låta livet flyta fram i sina cykler, att känna hur det där repetitiva kan ha sin charm.

Alltså kan jag nu utropa, som vore det en revolutionerande insikt, att lika glad jag är varje år när granen tas in och kläs, lika skönt är det när den åker ut. Vilket den gjorde igår. De flesta julprydnaderna och belysningarna är också nertagna. Det som är kvar är gardinerna i köket. Ljusslingan i växthuset. Den stora snöflingan i badrummet (men den har hängt där sedan 2011 så den är numera uppgraderad till Permanent BadrumsPrydnad, så det så). I frysen ligger två saffransbullar, men deras tid är utmätt kan jag säga.

Och i fönstret står en julamaryllis och en vit orkidé, och det gör de rätt i tycker jag. Jag älskar orkidéer. Och djupröda amaryllisar. Barrar gör de inte heller.

Det har varit en skön helg, med mycket ledighet, mycket mat (alltför mycket kände jag på jeansen imorse), mycket prat, mycket umgänge med vänner.

I fredags, till exempel, var vi hos Ellenfamiljen på bubbelprovning. Själv fick jag hålla mig till bubbelvatten eftersom jag dumt nog körde. Men det bubblade bra, det med. En rund och fyllig och spritzig smak, kan jag säga. Åt gjorde jag också, eftersom det gick bra att kombinera med bilkörning.

Ellenfamiljen är en rationell familj. Under 10 dagars tid klämmer de in såväl alla födelsedagar i familjen, med jul och nyår som extrabonus. Alltså hade vi med oss några presenter, det ska man ha på födelsedagar! Ellen och Ellenmamman tycker om att baka. Aha! tänkte jag och lät symaskinen jobba; årets första syprojekt har sett dagens ljus (och faktiskt 2013 års sista också, för Ellenmammans förkläde blev klart före årsskiftet).

Igår var vi hos andra goda vänner, vänner både till oss och Huliganen. Eftersom vi vet att vi alltid får otroligt god mat där åt vi klokt nog bara grönsakssoppa till lunch, och det gjorde vi rätt i. Det serverades bland annat rådjursfilé som liksom smälte i munnen, det var som att ha kommit till ett gastronomiskt paradis! Huliganen var också i paradiset. Detta är nämligen personer som vet vad en Huligan vill ha, så inte nog med att det serverades rådjursfilé, det var nämligen tinat köttbullar enbart till honom. Sen kan det väl hända att det slank ner lite filé också... det är ju så lätt hänt. Undra på att han alltid, när vi passerar deras hus på våra promenader, vill gå in och hälsa på. Även vid halv sju på morgonen. Jag brukar dock avstyra det hela och påpekar att det är inte så vanligt att folk har köttbullar framplockade vid en sådan tidig tidpunkt.

Idag ska det sys lite till - för snart är det slutsytt! Symaskinen ska plockas undan. Usch, jag blir ju nervös bara av att skriva det, hur ska detta gå?!

Slut och Början

I Huliganhemmet har vi lite blandade känslor inför nyår. Vi gillar allt som har med fest och god mat att göra, men det där med raketer och smällande, det har vi totalt omvärderat sedan vi fick in en skotträdd hund i hemmet. I år provade vi ett nytt koncept - i stället för att stanna kvar i vårt "lugna" villaområde där varenda familj prompt ska ut i sina trädgårdar och smälla av raketer både högt och lågt vid tolvslaget gav vi oss rakt in i lejonets kula, nämligen in i storstaden! Ja det verkar kanske märkligt, men visade sig vara ett snilledrag av många anledningar.

Vi bjöds upp till sonen i Göteborg, där han bor mitt i centrum på en gata fylld av ölkaféer och hm...ja... diverse andra inrättningar.

Jag gillar ju att laga mat och planera menyer, men då känns det extra lyxigt att komma och få allt serverat. Sonen hade gjort en utmärkt insats och planerat mat, inhandlat densamma och förberett det mesta. Lite fick vi dock hjälpa till, Huliganen mest med att tigga smakprov. Det kan hända att han fick smaka lite.

Förutom några rundor med Huliganen ägnades kvällen sedan åt att äta i godan ro, prata och dricka vin. En utmärkt nyårsafton med andra ord! Lite smällande, men inget värre än att man kunde distrahera hunden med små bitar av entrecote. Menyn? Den var förträfflig! Rårakor med laxtartar och "pepparrotstjofräs" som sonen kulinariskt uttryckte det. Helstekt entrecote med potatisgratäng och rödvinsås. Apelsinpannacotta med råröda hallon. Undra på att man såg nöjd och belåten ut. Och mätt!

Fint dekorerat var det också. Jag hittade en silverljusstake i sonens skåp som min pappa gjort. Den var något anlupen, men nu har jag lärt sonen, den blivande tandläkaren, att tandkräm kan man har till mer än att borsta tänderna. Putsa silver med till exempel. Såna kunskaper kan vara bra att bära med sig genom livet.

Sen hade vi en tjusig blandning av orkidé och startmotor till en robot. Det är ju sådana oväntade kontraster som man brukar se i alla bättre inredningsmagasin. En startmotor är ju en liten piffig inredningsdetalj.

Mycket mätta och mycket belåtna skulle vi sedan lyssna på musik. Sonen öppnade Spotify.

- Har de Ulf Peder Olrog? frågade maken intresserat och lyste upp när Spotify prompt levererade. Sen lyssnade sonen och jag artigt en stund på "Samling vid pumpen" och "Violen från Flen" innan vi lyckades styra över musikvalet till något mer modernt.

Därefter var det dags att ramla i säng. Maken och jag brukar ohämmat sno åt oss sonens säng, så får sonen kampera på soffan. Huliganen har en filt att sova på. Alla slumrade sött när sonen brutalt väcktes av en västgötaspets som vid tvåtiden på morgonen hörde någon bränna av en raket och alltså prompt hoppade upp i soffan och försökte gräva sig ner genom kuddarna utan att ta hänsyn till 1 st. son som låg och sov där. Då gick sonen upp och byggde en liten koja åt Huliganen att gömma sig i, och sen sov alla igen. Heder åt en sådan son!

Efter frukost styrde vi kosan söderut igen.

- Vi kan väl stanna vid Lagan och ta en promenad vid havet? sa jag, som gillar hav när det är lite kallt och kulet och ensamt.

Maken gillar hav när det är varmt och soligt så han rös, men gick tappert med på min önskan och huttrade sig fram längs stranden. Jag får erkänna att det var rätt så rått och kyligt, men uppfriskande! Huliganen är ju pälsklädd, så han frös inte utan hade bara roligt, även om det fanns en massa vågor att skälla på. Fast skälla - det är ju också roligt!

En bra start på 2014!