Upp och ner

Livet är ju sånt, om man ska se det lite filosofiskt; det går upp och det går ner. Just nu är det lite både-och. Och framför allt är det väldigt smärtsamt när det går ner. Ner som  i att böja sig och plocka upp efter Huliganen, t.ex. Eller sätta på sig strumporna. Eller... tja, det mesta faktiskt.

Jag förstår faktiskt inte varför, när man har en fullt funktionsduglig och snäll man, att man då grips av sån monumental dumhet att man morgonen efter det första gympapasset på en månad greppar snöskyffeln och skottar snö det första man gör?

Hej ryggskott.

Jag klarade gårdagen på jobbet mest på envishet och vilja, men idag var det kört. Eller rättare sagt, det var det inte alls, för det var tvärt omöjligt att ta sig in i bilen.

- Gå till Thomas (den lokala kiropraktorn), föreslog maken raskt.
- Äsch, det hjälper inte ändå, och förresten går det nog snart över av sig själv, svarade jag otacksamt.

Då såg maken road ut. Sen påpekade han att det var just sådär det är, fast tvärtom, när han har ont och jag tycker mig veta vad som ska göras. Att jag alltid då självbelåtet brukar påpeka hur rätt jag har, och att man ska göra något.

Och ja, vad ska jag säga? Mer än att han har rätt, och att jag förmodligen ibland borde försöka tänka tanken att någon annan kan ha rätt (scary, jag vet!), att man borde kunna lyssna på goda råd.

Så ja, jag ringde väl och fick en tid klockan 11. Det visade sig att jag var den tredje snöskottningsryggskottspatienten idag. "Men du var värst hittills" sa kiropraktorn uppmuntrande.

Nu väntar jag på att det ska gå över, och medan jag väntar på det roar jag mig med att titta på bilderna av koftan jag stickade, hur den nu har hamnat på rätt plats i tillvaron! Nämligen på syrrans dotterdotter. Och titta vilken modell hon är! Allt klär en skönhet, sägs det ju, och nog tycker jag att koftan passar henne väldigt bra. Sötare koftmodell får man leta efter!

Genast känner jag mig betydligt mer upp!