Kluvna känslor

Det har blivit vinter här igen. Inte direkt mycket snö, men lite i alla fall. Och inte direkt många minusgrader, men några - och isande starka vindbyar så köldeffekten är rätt så hög.

- Ha! där fick ni! tänker jag triumferande och tycker inte alls synd om fästingarna. Ju färre fästingar, ju gladare blir jag. Jag medger, det är inte direkt vända-andra-kinden-till över mina känslor vis-a-vis fästingar, men små räliga varelser som bara sprider sjukdomar har jag inte mycket till övers för.

Det är säkert deras fel att jag har en begynnande förkylning på gång. Definitivt bomull-i-huvudet och stick-i-halsen-varning. Det är väl därför jag, trots att jag faktiskt vill ha lite vinter, ändå känner mig kluven. Nu har jag frusit i flera dagar, ända in i märgen, så lite värme hade kanske ändå inte skadat?

Hela dagen har jag längtat hem. Hem till Huliganen. Hem till maken (och hans köttfärspaj). Hem till en varm brasa och Antikrundan på TV. Lite stickning på det.

Sen blir det varmvattensflaskan och sängen, herregud jag förstår inte hur jag överlevde vintrarna förr utan en varmvattenflaska? Jag känner mig som en tvååring med snuttefilt ungefär när jag kommer ångandes i flanellpyjamas med varmvattenflaskan under armen.

Då är livet rätt skönt ändå. Trots bomull-i-huvudet och oj-så-synd-det-är-om-mig-känslor. För egentligen är det ju inte så särskilt synd om mig. Det kunde ha varit värre. Jag kunde ha varit en fästing som frös ihjäl därute. Utan vare sig flanellpyjamas som snut... jag menar varmvattenflaska.

 Dessutom har jag stickat färdigt en solgul liten kofta till en liten dam. Jag hoppas den passar. I ärlighetens namn har jag nog stickat den minst två gånger. Först tyckte jag den blev väldigt stor och drog upp alltihop. Sen tyckte jag den blev ganska liten och drog upp igen. Sen velade jag lite, stickade lite mittemellan och nu vet jag verkligen inte om den är lagom? Hur stor är man när man är 15 månader? Månne? Så här stor hoppas jag!

Den var rolig att sticka, så det gjorde inget att jag stickade om. Jag hyser dock lite kluvna känslor inför garnet, som är Drops Muskat. Jag tycker om att det finns i så många glada färger. Jag gillar glansen. Men det är verkligen ett jädrans garn till att tråda upp sig. Det vill liksom inte skärpa till sig och uppföra sig alls.

Eftersom jag alltså är färdig med en lite kofta så tänker jag faktiskt sticka en till. Till mig! En i ganska tjockt ullgarn, eftersom det är så himla kallt. (Att den säkert inte blir klar förrän till sommaren kan jag faktiskt inte ta någon hänsyn till nu. Så det så). Den är mer lejongul och stickas uppifrån och ner, baserat på ett mönster av Elizabeth Zimmermann, som jag till min stick-skam måste erkänna att jag inte hade en aning om vem det var förrän jag började läsa stickbloggar. Mönstret heter February Lady Sweater och finns hos Flint Knits. Än så länge så är det inte så mycket Sweater över det hela, men den ska nog bli klar vad det lider, även om det förmodligen inte blir i februari. Jag hoppas dock slippa sticka om den alltför många gånger. Hur stor jag själv är har jag ju någorlunda koll på.