Lyckosprutt

Det har varit full sprutt hela helgen! Glädjen har sprittat (spruttat? sprätt?) i hela kroppen, svetten har sprutat, dansskorna har skuttat och endorfinerna har skjutit i höjden på det mest vulkanutbrottsliknande sätt.

Hur kan man bli annat än lycklig när det är dags för bröllop? När ens favoritdotter ska bli Fru? När man får en synnerligen trevlig svärson? Allt bara samverkade till en fantastisk dag. Bara en sån sak som vädret - det har varit minst sagt varierande. Men på bröllopsdagens morgon vaknade vi väl till strålande sol och man for som en projektil ur sängen och utropade "Den är här nu! Bröllopsdagen! Just bring it on, liksom, nu e' de dags!".

Det var mycket som skulle göras. Maken och sonen for som projektiler genom det skånska landskapet och hämtade och lämnade, blommor, gäster, bagage och dessutom fick sonen sno ihop en lättare lunch för lite blandade gäster och bruden - lite måste man äta innan champagnekorkarna smäller.

Vad gjorde brudens mor då, mitt under all denna aktivitet? Tja, hon och bruden och tärnan tillbringade några timmar hos frisören med att bli sminkade, hårfixade och dricka bubbel och äta chokladpraliner. Hjärtformade. Sånt är ju nog så viktigt.

Sen blev det lunch i trädgården och därefter hjälpte jag dottern med att snöra in henne i brudklänningen. En sån drar man inte bara över huvudet direkt. Jag snörde och donade och blev lite sentimental - och bruden hon var rent självlysande av glädje. De rosa brudskorna vi köpte i Köpenhamn kom på. Slöjan kom på. Och sen åkte brud och brudgum iväg för fotografering - och vi väntar spänt på att få se resultatet! Ett litet smakprov har vi fått, och det ser mycket lovande ut! Vackrare brudpar får man leta länge efter.

Jag är innerligt tacksam för det var någon annan som fotograferade, nog hade jag med mig lilla kameran, men det var ju inte det man var fokuserad på, det var brudparet, festen, glädjen och samvaron, och nog är det där som fokus skulle ligga. (I alla fall låg det inte i mina bilder kan jag säga).

Bröllopet hölls i Hardeberga kyrka och det var ljust, glatt, intimt och roligt! Jag trodde jag skulle gråta, men tvärtom, lyckobubblorna poppade runt i bröstet så det fanns inte tid för några tårar. Prästen var ung, glad och innerlig och gjorde det till en underbar stund; hur ofta uppmanas man att applådera i kyrkan till exempel? Men det gjorde vi när brud och brudgum kysstes. (De kysstes ett antal gånger till under kvällen kan jag ju säga).

 Det var gäster från när och fjärran. Vi hade småländska deltagare. Skånska deltagare. Det var inslag från Frankrike, Tyskland, Kambodja, Norge, Skottland, Island och Kina.

Sen blev det fest på Flädie Mat- och Vingård. Det var lekar och massor av gott vin och god mat. Och vimplar! Det stods på stolar och kysstes. Det hölls tal. Det applåderades. Det sjöngs. Det skrattades. Och det dansades! Först i högklackat, sedan i lågklackat och sen i strumplästen. Idag är jag fortfarande något öm i fötterna, men ett kilo lättare än jag var före bröllopet.

Det är så mycket att säga om det här med bröllopet, men allt är så sammanblandat ännu - det hela kan nog kokas ner till en enda innerlig glädje och tacksamhet för att vi fick vara med om det här; att vår fantastiska dotter hittat en lika fantastisk man! Vi är så glada för både henne och honom, och detta gäller även Huliganen som i svärsonen hittat ytterligare en som ohämmat skämmer bort honom.

Och jag har dansat med sonen! Förra gången när jag fyllde 40, så det kändes extra roligt! Vi dansade till Oasis, kommer jag ihåg, och jag är så glad för min långe, stilige son.

Sen är det liksom spridda minnesbilder; syrran som var så fin i ceriserosa. Lilla systerdotterdottern som var minst lika fin i rosa och som tyckte att bruden var jättevacker. En liten glad baby som partajade hela kvällen och alls inte ville sova. En fransk brudtärna som var mycket konfunderad över det här med Kalles kaviar till frukost - "toothpaste with fish eggs?!"

Det var så roligt! Och fötterna har snart återhämtat sig.

Det kommer säkert fler inlägg, med lite proffsigare bilder. Men så länge vill jag spara det här som ett minne, ett sånt där varmt, glatt och rosenskimrande minne som kan vara bra att ha att plocka fram när novemberregnet piskar och förkylningen frodas och det är måndagsmorgon. Då ska jag komma ihåg det här!

De sista tre bilderna är tagna av Eva Hjärne och Anna Carter