Havängshelg

Vissa saker i livet ska vara oföränderliga. Variation är kul och bra, det är spännande med nya infallsvinklar - men har man något som är perfekt redan som det är, då ska det inte experimenteras med det. En gång om året går vi in i vår egna Havängsbubbla. Vi har känt varandra sedan vi var 16 år - numera är vi faktiskt lite äldre, typ 42 år äldre, men lika roligt har vi ändå. Och lika mycket pratar vi. Skrattar. Diskuterar. Äter. Fast vi dricker mer vin nu, än när vi var 16.

Det var alltså dags för vår årliga Havängshelg. Förra året missade jag den för jag var på en grekisk ö tillsammans med mina kollegor, ändå kändes det som om det bara var häromveckan jag åkte från Haväng förra gången.

Vi är lite lagom organiserade. Vi bestämmer var vi ska inleda med att äta lördagens lunch och för det mesta infinner vi oss alla vid samma restaurang och vid samma tid. Mer eller mindre. Det kan hända att det blir lite si och så, men till slut brukar vi ändå sammanstråla. I år sammanstrålade vi på Abbekås Hamnkrog och det gjorde vi väldigt rätt i. De räkmackorna gick inte av för hackor kan jag säga.

Mätta, belåtna och förväntansfulla körde vi sedan till Haväng. Väderprognosen lovade regn, regn och mera regn. Men nu är det så att det ska inte regna när vi är i Haväng, så är det bara, i alla fall inte när vi ska ta lördagspromenaden ner till havet. Så det gjorde det inte, sen får meterologerna säga vad de vill. Däremot blåste det och vattenståndet var högt. Att vandra längs havet en blåsig nästan-höst-dag, finns det något bättre? Vi tog vår vanliga runda. Den fina träbåten låg där den skulle, och en fantasieggande stol stod placerad vid en tall för en hugad observatör att sätta sig, titta ut över havet och fundera över livet och meningen med det hela. Vi hade inte tid med det, vi hade massor att prata om. Livet och meningen med det hela fick klara sig på egen hand ett tag.

Sen blev det vin på altanen - som vanligt! Vi skålade för absent friend. Vi räknade in det aktuella antalet barnbarn - 9 på det 10:e - and still counting. Det pratades om bröllop som varit, och bröllop som ska ske i januari. Det pratades musik, politik, böcker och mat och en väldig massa annat.

Därefter var det dags för lite seriöst ätande. Mat är viktig! I all synnerhet om det är citron- och lakritsmarinerad varmrökt lax, lammytterfilé och rabarberkaka med vit choklad. Vi vågar aldrig experimentera med kaloriintaget, skåningar som vi är. Blåsiga havspromenader kräver näringsrik mat, det säger ju sig själv. Sen pratade vi litet till - eller om det var mycket till?

Så småningom brann ljusen ut, maten var slut och vi orkade helt enkelt inte mer vin, så då ramlade vi i säng.

Nu är jag ju som jag är, dvs morgonpigg. Jag vaknade tidigt i vanlig ordning och tänkte först försöka sova en stund till. Men sen tänkte jag att om jag nu ändå är vaken, varför inte ta en promenad? Jag smög upp och ut i morgonen. Det blåste och var grått, men regnade gjorde det inte, även om det syntes spår av nattligt regn.

- Ska jag gå i skogen eller mot havet? funderade jag, fast det var mest en retorisk fråga - visst lockar det att få salta havsluft vinandes kring öronen. Så jag tog den vanliga vägen. Längs grusvägen förbi korna. Över stättan och in i skogen. Vidare längs skogstigen - och sen hördes vågornas brus och havet dök upp bakom sanddynerna. Det hjälps inte, det får bli lite blandade havsbilder!

Sen traskade jag tillbaka, serverades en utmärkt frukost och därefter var det dags att ta förväl av Haväng för den här gången. Men nästa år - då väntar sanddyner, tallar, havsluft och en massa god mat igen hoppas jag!

Vad man inte bör glömma när man reser till Finland

Det finns säkert saker som är onödiga att ha med sig när man åker till Finland får att konferera med dotterbolaget. Sen finns det synnerligen bra-att-ha-saker också. Det som osökt faller en in är a) en kamera, b) ett paraply. I alla fall när regnet envisas med att hälla ner över en.

Vi befann oss i den gamla bruksorten Fiskars som är synnerligen pittoresk. Den hade man gärna velat hinna promenera runt i och fotografera. Men så var det det där med kameran som låg hemma och förtvinade. -Nåja, det finns ju mobilkamera! tänkte jag uppmuntrande för mig själv. Därför kilade jag upp i ottan den andra dagen och hängde på låset till frukostmatsalen. Sen gick jag ut. Ut i regnet som föll på det mest onödiga vis. Föll gjorde jag förresten själv också eftersom jag trampade fel och kraschlandade i ett bord precis utanför restaurangdörren. Jag borde kanske ha tagit det som ett omen? En vink från ovan att stanna kvar och enbart ägna mig åt konfererande? Så snabbtänkt var inte jag. Nejdå. - Det duggar nog bara, tänkte jag lättsinnigt. Det var ett ovanligt vildsint duggregn får jag nog säga, så jag fick erkänna mig besegrad och dra mig mot hotellet igen.

Nu är man ju en redig kvinna, så vad gör man när man står där med en jacka som man kan vrida vatten ur? Just det, man torkar den med hårtorken. Snillrikt, om jag får säga det själv.

Detta var alltså dag två. Dag ett anlände vi till Fiskars på kvällen och skulle ha lite kulturellt mingel. Det visade sig att vi fick prova tre viner, ett vitt, ett rosé och ett rött - och sen skulle vi måla vinets själ. Ojdå.
- Det kanske visar sig att jag är ett konstnärligt geni? tänkte jag hoppfullt.
Det visade sig att jag var inget konstnärligt geni. Heller. Nåja, roligt var det i alla fall.

Sen konfererade vi. Och se på sjutton, rätt vad det var slutade det att regna. Ha! tänkte jag då, - jag tar på mig min numera handtorkade jacka och promenerar ut i Fiskars igen.

Jag kan säga att jag med ett pantersprång fick rädda mig in i en affär när regnet fick för sig att formligen vräka ner igen.

- Säljer ni paraply? frågade jag förhoppningsfullt. Det gjorde de inte. Däremot sålde de små filtade fåglar, och ärligt talat är det väl roligare med en gräsand än med ett paraply? Och jackan, ja den har faktiskt torkat igen.

Hundpromenader

När vi har mer tid på morgonen för en längre promenad så brukar Huliganen och jag gå Monumentsrundan. Då passerar vi en gammal villa och i den gamla villan bor det en glad unghund, en golden retriever, som ofta är ute själv i trädgården på helgmorgnarna medan matte och husse sover en stund till. Då brukar han bli jätteglad när han får se en västgötaspets (och vem blir inte det?) och viftar på svansen så att det ger utslag på vindmätarna i området. Sen plöjer han fram mellan häcken och staketet och bara utstrålar hundglädje över detta möte. Huliganen ignorerar honom totalt. Han ser överhuvudtaget inte någon golden retriever. Här var'e synnerligen tomt på golden retrievers, ser han ut att tänka. Visserligen måste man stanna och snusa mycket noga just utanför den här grinden, men det är under hans värdighet ta någon som helst notis om hunden på andra sidan staketet. Längs hela staketet följer hunden med och viftar frenetiskt på svansen. Innan trädgården tar slut ignorerar Huliganen honom extra mycket, bara för att inte ska komma där och inbilla sig något.

Imorse var det dock tomt i trädgården!! Huliganen stirrade förbluffat in, men det syntes inga viftande svansar, det syntes inga glada hundflin. - Jamen du bryr dig ju ändå inte om honom, sa jag och tyckte att det spelade väl ingen som helst roll. - Det gör det visst det, svarade Huliganen - han ska komma ut NU så att jag kan ignorera honom, det här är ju inget kul. Sen stod han kvar och glodde hypnotiserande mot dörren, men det hjälpte inte. - Skit också, tänkte Huliganen och vandrade vemodigt vidare.

Så då fick ju ta en tur ut i skogen i eftermiddag, för att i viss mån gottgöra denna brist på golden retrievers på morgonrundan.

I skogen var det lite blött, men inte så farligt. Det fanns gott om träd. Små gula blommor. Mossiga gamla stenrösen. Och en himla massa Huligan. Fast ingen golden retriever - men har man en västgötaspets så räcker det rätt så lång, det gör det.

Och så får jag avsluta det här inlägget med att på allmän begäran (åtminstone från ett håll) lägga in ytterligare en bild från kräftskivan förra helgen. Sonen ringde och sa att han försökt kommentera i bloggen, men det hade inte velat sig. Han ville bara undra om det inte hade fotograferats fler personer, där i växthuset? Jag vet vilken bild han menar. Den bild som fick alla övriga att nästan ramla av stolarna av munterhet. Jaja, den kommer väl här då. Jag har nog ändå ingen vidare image att tänka på. Blir du nöjd nu, käre son?

 Bäst jag avslutar med en hundbild trots allt, så att mitt synnerligen fåniga leende inte är det sista som syns och förorsakar allvarliga skador på en intet ont anande bloggläsare.

Louisiana

Vi kände att vi kanske var på väg att bli lite kulturella barbarer. Ingen finess. Ingen kultur. Här krävdes en rejäl dos av såväl det ena som det andra tänkte vi.

... eller också var det bara så att vi kände att det kunde vara trevligt med en utflykt. Till vår grannland och närmare bestämt till Louisiana. Ska jag vara helt och hållet ärlig, så var det mest tanken på en liten tripp tillsammans med maken, en god lunch och ett glas vin på museet, de fantastiska omgivningarna som lockade.

Skulle vi ändå dit, ja då ville vi ju också titta på utställningarna. Såklart. Valuta för pengarna, det är vårt motto. Man kan inte bara dricka kaffe, äta toscakaka och så, lite mer vill det till.

Tre specialutställningar var aktuella; dels Emil Nolde som jag vet att jag sett tidigare. Röda vallmor simmade för min inre syn. Eller svävade? Flög? Flöt? Ja på något sätt transporterade de sig runt i alla fall.

Sen så var det en islänning, Olafur Eliasson, och en amerikan, Philip Guston. Först tänkte jag att det nog var en fransos och kallade honom Philíppe på det mest familjära vis, men sen förstod jag att han inte var så gallisk, utan mer en Phílip.

Vi gick ut hårt med Olafur. Vi traskade till South Wing där Olafur höll till, eller rättare sagt; hans konst. Maken såg förbluffad ut. - Det är inga tavlor! sa han. Nä minsann, maken lurar man inte. Riverbed hette konstverket, och jag kan säga att jag var glad att jag inte hade högklackat på mig. Lite fantasieggande var det och jag var djupt imponerad över hur han slitit med kubikmeter med lavasten. Ända tills jag läste i tidningen att det var 30 underhuggare som hasat dit all sten.

Vi såg också en liten museibesökare som helt fattade galoppen; klart man skulle gräva, det var ju en jättestor sandlåda. Typ.

Sen kände vi att vi behövde stärka oss innan vi kastade oss över 150 tavlor av Emil Nolde. Turligt nog har Louisiana ett utmärkt café med en väldigt god buffé. Det kräver en kalori (eller två, möjligen flera) för att orka med så många intryck. Maken och jag inser detta, så vi åt omsorgsfullt och länge.

Sen tog vi en tur i den fantastiska trädgården och sen kastade vi oss över Nolde. Det var en blandad produktion må jag säga, troll och religiösa bilder och hav och blommor. Det var akvareller och olja och litografier. Blommorna var fantastiska! Såklart. Men allra vackrast, allra ljuvligast var en ganska tidig tavla. Det var en strand, ett hav och en himmel. Och en gryning. Inget mer. Men vilket ljus! Bara den var värd inträdet.

Sen tittade vi på Philip Guston. Paiting, Smoking Eating hette utställningen, och jag må vara en kulturell barbar, men smutsrosa figurer, massor av grovhuggna skor, cigaretter etc, allt i en brutal serieteckningsstil; sorry Philip, men det där var totalt ointressant för mig.

Louisiana i sig är ett fantastisk ställe där det ligger alldeles nere vid Öresund. Ibland tänker jag lite hädiskt att naturen i sig (och huset, som också är fantastiskt) är det allra största konstverket.

Och sen tog vi tåget hem igen. Tågtrafiken, det är ett sorgligt kapitel nuförtiden. Aldrig är tågen i tid, men vi hade i alla fall tur och kom hem så småningom. Först stod det still utanför Kastrup. Sen stod det still utanför Malmö. Sen skakade det förfärligt. Sen gick det i mycket sakta mak utanför Arlöv. Men till sist kom vi hem ändå. Mätta på såväl kultur som morotssoppa. Och toscakaka.

Cameo

Vi har haft en resa tillsammans, Cameon och jag. Den började i mars i London, när jag och väninnan besökte Loop och hade en härlig tid bland garnhärvor och mönster. Sen har jag stickat lite då och då, funderat på om garnet skulle räcka (jag använde nämligen inte det rekommenderade utan ett ljuvligt Madelinetosh), ändrat lite här, funderat lite där. Dragit upp lite. Stickat om lite. Eventuellt har jag stickat någon maska fel också, men det behöver vi nog ändå inte fördjupa oss i nu.

Men nu är den klar! Blockad, färdig, klar och jag känner att den kommer att bli en favorit. Den är mjuk. Den är grafitgrå och senapsgul. Den är randig. Den är helt enkelt perfekt!

Nu skulle den dokumenteras. Det är svårt att fotografera sig själv när man ska hålla upp en rejäl schal, så maken ryckte tjänstvilligt in och ställde sig bakom kameran.

- Den är inte symmetrisk! utbrast denne Vän av Ordning då.
- Nej, det är en o-symmetrisk schal, svarade jag vänligt som är en kvinna som kan tänka utanför ramarna.

Maken såg ut att tycka att detta var jävligt skumt (pardon my French), nästintill anarkistiskt. Själv tycker jag nog att det viktiga är att den är varm, ligger bra över axlarna och är randig. Är man en fri själ, så är man.

Men jag lovar; ska jag någon gång sticka en schal till maken (vilket förefaller otroligt) så ska den vara symmetrisk och ha spetsen mitt på.

Mitt i veckan

Vips så är det onsdag, och man funderar lite förbluffat över vart dagarna bara tar vägen? Snart är det dessutom september och efter en lång och fantastiskt solig sommar börjar det bli avgjort höstigt; kallt, regnigt. Ja jag erkänner att jag till och med funderade på vantar när jag cyklade till jobbet imorse. Bara sådär i förbigående och jag sjönk inte så lågt att jag faktiskt tog fram dem. Det gäller att streta emot! Så länge det bara går.

Helgen som gick vara fullproppad av aktiviteter; trädgårdsmässa i Landskrona till exempel. Jag var alldeles oerhört återhållsam, men ett litet bronsfärgat gräs fick följa med hem. Det har mjuka vippor som var helt oemotståndliga. Vi besökte också Tomatens Hus, åt lunch och handlade tomater. Jag skänkte mina egna taniga plantor därhemma en tanke och rodnade lite generat; här var det tomater i långa banor, röda, gröna, gula, gredelina. Det fanns dock inte tid att stå och beundra tomaterna hur länge som helst; vi hade ju fått fint besök! Självaste sonen hade kommit för att hälsa på sina dagars upphov och även dottern och svärsonen väntades hem. Vi styrde alltså kosan mot Lund igen och jag rände iväg ut för att duka fram till kräftskiva i växthuset.

Sen satt vi där medan dagen gick mot skymning, det åts kräftor och wästerbottenpaj. Sen lyckades vi väl klämma i oss lite äpplepaj också. Vi pratade och skrattade och klappade på hundarna och hade det väldigt bra. Sen spelade vi spel från 70-talet minsann, ända tills klockan var halv tre på morgonen och då var jag så trött att ögonen gick i kors. Det kan vara därför jag förlorade. Stort. Är man inte nattuggla, så är man (inte).

Därefter gällde det att sova så intensivt som det bara gick, jo för på söndagen var det dags för namnkalas för släktens lilla nyaste medlem. Regnet hällde ner, men självaste huvudpersonen var glad och söt och hade gult paraply och prickig regnjacka. Vi sjöng om Pippi Långstrump, det planterades träd och vi åt god kinesisk mat.

En intensiv och mycket bra helg! Sen gick den över i måndag, och måndagar är ju som de är. Typiskt måndagsaktiga med andra ord. Det har regnat lite till, men när man ser skyfallen över Halland så känner man att det inte är så himla mycket att klaga på ändå.

Och nu går vi med stormsteg mot nästa helg - hoppas den blir lika bra.

Vad har hänt?

I veckan alltså? Ja förutom jobbet då, som ju liksom händer med regelbundenhet ideligen, ideligen.

Sen så har Huliganen och jag varit på skogspromenad med den lilla aussie-valpen och hennes matte. Förvisso är valpen mer ung dam nu, med lååånga ben med mycket sprattel i. Det gick till så här; först gick vi Linnebjer runt vilket är en lagom runda för en äldre gentleman. Det var lagom för aussien också för hon sprang minst fyra gånger så lång, det var mycket spring i benen och pinnar som skulle dängas med och saker som skulle kollas. Emellanåt försökte hon få igång Huliganen på lite lek. - Här leks inte, sa Huliganen och traskade vidare i sin egen lilla takt.

Sen satt mattarna och pratade ihärdigt i en timmes tid så att gomseglen fladdrade, medan aussien for som en liten katapult hit och dit och Huliganen låg under bordet och filosoferade. Emellanåt kom det ner en hand och stack åt honom en godisbit, då såg han förvånad ut men tackade och tog emot. Undra på att han sedan ville ligga kvar under bordet när det var dags att åka hem; har man hittat ett bra bord där det regnar manna från himlen så har man. Dock följde han med, efter visst lock och pock, och sen var han så trött att han sov sittandes.

Igår var vi hos Ellenfamiljen och blev bjudna på hembakad pizza vilket var synnerligen trevligt en onsdagskväll så där. Det tyckte vi allihop även om Huliganen möjligen tyckte att det var lite snålt med pizza åt honom. - Du behöver gå ner i vikt, sa jag till honom då. Då såg jag blicken i hans ögon som sa "och du då?!" men det valde jag att ignorera.

Huliganen har även fått ett nytt silverhjärta av syrran! Han fick ju ett för något år sedan, men tyvärr har vi tappat det någonstans. Syrran, som är en hyvens syrra, gjorde raskt ett nytt hjärta åt hunden!

För övrigt ligger cameon på blockning nu - den är så stor att jag får blocka den bitvis. Alltså kunde jag med gott samvete kasta mig över koftan som inte alls heter Autumn Leaves, var fick jag det ifrån?! Nänä, den heter Tea Leaves, och det går ju precis lika bra. Om man nu kan tänka sig turkost te?

Och skåda nu, vad har tagit åt mig?! Sticka provlappar - har jag blivit rent förbytt? Jag känner mig oerhört rekorderlig och har nu kastat mig över själva stickningen som blir i en blandning av Arwetta och Canard, blandning av mohair och merino. Den blir otroligt mjuk. Nu ska den bara blir färdig också, och det ska den väl bli vilken månad som helst. Eller möjligen år. Ja vi får se.