Hundpromenader

När vi har mer tid på morgonen för en längre promenad så brukar Huliganen och jag gå Monumentsrundan. Då passerar vi en gammal villa och i den gamla villan bor det en glad unghund, en golden retriever, som ofta är ute själv i trädgården på helgmorgnarna medan matte och husse sover en stund till. Då brukar han bli jätteglad när han får se en västgötaspets (och vem blir inte det?) och viftar på svansen så att det ger utslag på vindmätarna i området. Sen plöjer han fram mellan häcken och staketet och bara utstrålar hundglädje över detta möte. Huliganen ignorerar honom totalt. Han ser överhuvudtaget inte någon golden retriever. Här var'e synnerligen tomt på golden retrievers, ser han ut att tänka. Visserligen måste man stanna och snusa mycket noga just utanför den här grinden, men det är under hans värdighet ta någon som helst notis om hunden på andra sidan staketet. Längs hela staketet följer hunden med och viftar frenetiskt på svansen. Innan trädgården tar slut ignorerar Huliganen honom extra mycket, bara för att inte ska komma där och inbilla sig något.

Imorse var det dock tomt i trädgården!! Huliganen stirrade förbluffat in, men det syntes inga viftande svansar, det syntes inga glada hundflin. - Jamen du bryr dig ju ändå inte om honom, sa jag och tyckte att det spelade väl ingen som helst roll. - Det gör det visst det, svarade Huliganen - han ska komma ut NU så att jag kan ignorera honom, det här är ju inget kul. Sen stod han kvar och glodde hypnotiserande mot dörren, men det hjälpte inte. - Skit också, tänkte Huliganen och vandrade vemodigt vidare.

Så då fick ju ta en tur ut i skogen i eftermiddag, för att i viss mån gottgöra denna brist på golden retrievers på morgonrundan.

I skogen var det lite blött, men inte så farligt. Det fanns gott om träd. Små gula blommor. Mossiga gamla stenrösen. Och en himla massa Huligan. Fast ingen golden retriever - men har man en västgötaspets så räcker det rätt så lång, det gör det.

Och så får jag avsluta det här inlägget med att på allmän begäran (åtminstone från ett håll) lägga in ytterligare en bild från kräftskivan förra helgen. Sonen ringde och sa att han försökt kommentera i bloggen, men det hade inte velat sig. Han ville bara undra om det inte hade fotograferats fler personer, där i växthuset? Jag vet vilken bild han menar. Den bild som fick alla övriga att nästan ramla av stolarna av munterhet. Jaja, den kommer väl här då. Jag har nog ändå ingen vidare image att tänka på. Blir du nöjd nu, käre son?

 Bäst jag avslutar med en hundbild trots allt, så att mitt synnerligen fåniga leende inte är det sista som syns och förorsakar allvarliga skador på en intet ont anande bloggläsare.