Louisiana

Vi kände att vi kanske var på väg att bli lite kulturella barbarer. Ingen finess. Ingen kultur. Här krävdes en rejäl dos av såväl det ena som det andra tänkte vi.

... eller också var det bara så att vi kände att det kunde vara trevligt med en utflykt. Till vår grannland och närmare bestämt till Louisiana. Ska jag vara helt och hållet ärlig, så var det mest tanken på en liten tripp tillsammans med maken, en god lunch och ett glas vin på museet, de fantastiska omgivningarna som lockade.

Skulle vi ändå dit, ja då ville vi ju också titta på utställningarna. Såklart. Valuta för pengarna, det är vårt motto. Man kan inte bara dricka kaffe, äta toscakaka och så, lite mer vill det till.

Tre specialutställningar var aktuella; dels Emil Nolde som jag vet att jag sett tidigare. Röda vallmor simmade för min inre syn. Eller svävade? Flög? Flöt? Ja på något sätt transporterade de sig runt i alla fall.

Sen så var det en islänning, Olafur Eliasson, och en amerikan, Philip Guston. Först tänkte jag att det nog var en fransos och kallade honom Philíppe på det mest familjära vis, men sen förstod jag att han inte var så gallisk, utan mer en Phílip.

Vi gick ut hårt med Olafur. Vi traskade till South Wing där Olafur höll till, eller rättare sagt; hans konst. Maken såg förbluffad ut. - Det är inga tavlor! sa han. Nä minsann, maken lurar man inte. Riverbed hette konstverket, och jag kan säga att jag var glad att jag inte hade högklackat på mig. Lite fantasieggande var det och jag var djupt imponerad över hur han slitit med kubikmeter med lavasten. Ända tills jag läste i tidningen att det var 30 underhuggare som hasat dit all sten.

Vi såg också en liten museibesökare som helt fattade galoppen; klart man skulle gräva, det var ju en jättestor sandlåda. Typ.

Sen kände vi att vi behövde stärka oss innan vi kastade oss över 150 tavlor av Emil Nolde. Turligt nog har Louisiana ett utmärkt café med en väldigt god buffé. Det kräver en kalori (eller två, möjligen flera) för att orka med så många intryck. Maken och jag inser detta, så vi åt omsorgsfullt och länge.

Sen tog vi en tur i den fantastiska trädgården och sen kastade vi oss över Nolde. Det var en blandad produktion må jag säga, troll och religiösa bilder och hav och blommor. Det var akvareller och olja och litografier. Blommorna var fantastiska! Såklart. Men allra vackrast, allra ljuvligast var en ganska tidig tavla. Det var en strand, ett hav och en himmel. Och en gryning. Inget mer. Men vilket ljus! Bara den var värd inträdet.

Sen tittade vi på Philip Guston. Paiting, Smoking Eating hette utställningen, och jag må vara en kulturell barbar, men smutsrosa figurer, massor av grovhuggna skor, cigaretter etc, allt i en brutal serieteckningsstil; sorry Philip, men det där var totalt ointressant för mig.

Louisiana i sig är ett fantastisk ställe där det ligger alldeles nere vid Öresund. Ibland tänker jag lite hädiskt att naturen i sig (och huset, som också är fantastiskt) är det allra största konstverket.

Och sen tog vi tåget hem igen. Tågtrafiken, det är ett sorgligt kapitel nuförtiden. Aldrig är tågen i tid, men vi hade i alla fall tur och kom hem så småningom. Först stod det still utanför Kastrup. Sen stod det still utanför Malmö. Sen skakade det förfärligt. Sen gick det i mycket sakta mak utanför Arlöv. Men till sist kom vi hem ändå. Mätta på såväl kultur som morotssoppa. Och toscakaka.