Men garnet då?

Det har varit väldigt lite garn i bloggen på sistone. Faktiskt helt obefintligt! Det kan ju bero på att när temperaturen ligger runt 30 grader så är inte det första man tänker på att släpa fram yllegarnet och klirra med stickorna direkt. Lite har jag faktiskt stickat, jodå. När vi körde till Frankrike hade jag såväl med mig min Cameo som jag köpte garn och mönster till på Loop i London i våras, plus en annan liten schal i harlekinruta. Ska man åka många mil är det bra att ha en stickning att ta till, åtminstone om man inte kör. Sitter man vid ratten bör man nog avhålla sig från stickning har jag en känsla av.

Sen blev det ännu varmare, och jag har vare sig sytt eller stickat. Men så idag är det en mer normal svensk sommardag, lite sol, lite moln och det har varit en sån där långsam, behaglig dag. En dag som ägnade sig utmärkt åt stickning. Vi ägnade nämligen gårdagen åt att umgås med goda vänner, det var mat och prat och promenader till ganska sent, så idag ville man inte ut och klippa häcken direkt, även om det faktiskt hade behövts. Den är avgjort rufsig, häcken. Man ville sitta där och sticka lite i Madelinetosh-garnet som är så ljuvligt mjukt att man nästan längtar tills det blir vinter och schalen ska komma till användning. Sedan tänker man på ishalka, snöslask och broddar på kängorna och tänker att det kan få lov att dröja ett tag till.

Sedan jag tog bilden ovan har jag faktiskt kommit till picot-avmaskningen och nu kräver det all min sinnesstyrka att inte bara överge Cameon och kasta mig över nästa projekt, min Autumn Leaves-kofta som jag köpte garn till i Göteborg i slutet av maj. Jodå, jag har blivit en sån där ordentlig en som färdigställer projekt innan jag kastar mig över nästa... men nu sitter det hårt åt, det gör det. Jag tar en picot i taget och mumlar "vänta... vänta.... du klarar det här! Håll ut!" till mig själv. Den ser ut att bli bra, schalen. Jag har inte helt hållit mig till mönstret, det har jag inte. Jag är ju sån - vill helst bestämma själv. Ungefär som en tvååring - om man nu kan vara 2 när man börjar bli rynkig och skrynklig både här och där.

Jag är ju inte ensam om att vara lite skrynklig i familjen, Huliganen är ju avgjort skrynklig, åtminstone på örat. Nu vet jag inte direkt vad han har att göra i ett inlägg om stickning, men han kan gott få vara med tycker jag nog.

Och nu ska jag sticka en picot till... och en till...