Glädje

Innan jag kommer längre så måste jag infoga en sån där varning "Känsliga läsare varnas". Det kommer att bli en obehaglig bild, men långt mycket längre ner, och jag kommer att varna lite i förväg. Men nu struntar vi i det så länge och börjar med ett av helgens glädjeämnen.

Jo, för det har varit en bra helg! En helg där familjen samlats och återigen firat en himla massa år. Vi är väldigt bra på det där i vår familj att fira saker, även om en del tycker att själva födelsedagsfirande inte är så nödvändigt i sig. Däremot tycker alla att samlas att och äta god mat och dricka gott vin, det finns det alltid en anledning till!

Vi samlades på Les Halles här i Lund. Vill man äta gott så bör man gå dit! Restaurangen ligger i Saluhallen och ibland kombinerar vi lördagsinköpen där med lunch på Les Halles, ibland går vi dit en kväll. Och den här kvällen samlades en massa olika åldrar och åt svampsoppa, grillad oxfilét, eller torskrygg för dem som så önskade, samt avslutade med en chokladdessert. Det var fina klänningar! Det var champagne! Det var fantastiska presenter! Det var små leksaksbilar! Det var prat och skratt och gemenskap och väldigt, väldigt trevligt.

Vissa, de som var i 2-årsåldern typ, och som provat varenda barstol i hela restaurangen, varit ute och vinkat till bussarna och som ätit upp såväl all sin egen torsk som sin egen och halva sin mammas efterrätt tog sedan tåget hem, medan vi andra åkte hem till oss och åt chokladbomb och drack kaffe och te och fortsatte att prata, ända tills vi ramlade i säng vid två-tiden. Ja jag vet! Det är helt absurt att kvällströtta jag orkade hålla mig vaken så länge, men är det firande så är det och då får man mer energi!

Det som gav extra energi var nog också att denna dagen, äntligen, blev vi av med vår inneboende. Man hör ju så mycket om besittningsrätt och hur svårt det är att vräka folk men aldrig kunde jag väl tro att vi skulle drabbas? Jag menar, vi hade ju inte ens hyrt ut till att börja med?

Men det var så här att på nyårsafton när jag satt i köket och läste recept, så hörde jag hur det tassade bakom ett skåp, Det där tassande hade vi hört lite tidigare och även ett gnagande ljud och vi tänkte att det var ju väldigt vad mössen väsnas. Men så fick jag syn på att de helt plötsligt dök upp ett råtthuvud bakom städskåpet!! Råttan fick syn på mig och stirrade. Jag stirrade tillbaka. Hunden? Han låg och sov under köksbordet och märkte ingenting. Efter ett tag vek råttan ner sig och försvann snabbt. Och vi satte ut fällor. Betade med dumlekolor för det har man ju hört att råttor ska gilla. Vår råtta fnös åt dumlekolorna. Sen insåg vi att det vår råtta ville ha var Huliganens hundmat, så den försåg sig ur skålen som för det mesta står framme med hundkulor i. Då betade vi fällorna med hundmat. Ha! sa råttan och vägrade gå på den lätte. Vi hade dit Anticimex som betade fällorna med någon goja som alla råttor älskar. Ha! sa råttan igen och trippade runt fällorna.

Det var som ett sånt där ställningskrig, vad vi än gjorde och vad vi än försökte med, så flyttade råttan sina positioner. Anticimex kom igen och sa att "det var väl själve f-n också!". Typ. Råttan gnagde sönder sladden till micron, men slutade precis innan den kortslöts och den hade fått en stöt. Den försökte gnaga sig in i ett skafferiskåp, men där motade maken den med stålull.

Det finns ju gift - men nu har vi en hund i huset. Plus att Anticimexgubben uppmuntrande sa att om man förgiftar råttan dör den någonstans inne i ett hål och stinker förfärligt sedan i flera veckor. Då beslöt vi oss att avvakta med detta. Råttstank vill man nog inte bo i.

Vårt sovrum ligger bara en 5-6 meter från köket - gissa hur gott man sover då? Jag har barrikaderat oss bakom en stängd sovrumsdörr och sovit med öronproppar, för annars låg jag bara och lyssnade efter"tass, tass..." eller möjligen "gnag, gnag...". Det tär på krafterna kan jag meddela.

Hur mycket jag än älskar Huliganen så får jag ändå erkänna att i en akut Rått-Katastrof så är han till ingen hjälp. Han sov som en stock om nätterna.

Vi insåg också att när hunden den sover, ja då dansar råttan på bordet spisen. Men så till slut kom vi på vad råttan vill ha. Vad råttan inte kunde motstå. Vi förstod det när maken monterade bort en sockel och hittade råttskafferiet; där fanns påsar med vildris (oöppnade). Avgnagda förklädesband. (Även en råtta vll tydligen ha förkläde när den lagar sin mat). Och sockerbitar.

-Aha! utropade maken och sen betade vi fällorna med sockerbitar (vi klistrade fast dem med honung). Och igår när vi kom hem från restaurangen och maken kikade in under sockeln så låg den där. Mycket död. A very dead rat. Den hade kastat in handduken. Ställt tofflorna. Tyvärr hade den inte fastnat i fällan utan låg bredvid och även om jag ville att den skulle dö så hade jag helst velat att den skulle göra det omedelbart, men förmodligen dog den snabbt ändå eftersom den inte hunnit dra sig undan.

Nu kommer jag först att lägga in en bild på en ros, okej? Då den som inte vill se en ex-råtta kan titta på rosen och sedan sluta läsa.

Idag känner jag hur jag på första gången sedan nyårsafton verkligen kunnat slappna av. För det ÄR inte roligt att ha en råtta i huset, man är ständigt orolig för vad den ska hitta på och gnaga sönder. Och även om det inte är för att man är en ovanligt skitig figur som den kommit sig in, så känns det solkigt.

Men nu är den väck. Må den vila i frid och må den få så många sockerbitar den vill i råtthimlen.