Lördag med förhinder

Ibland blir det liksom vajsing redan från början. Man kommer upp för sent, eller för tidigt. Man är trött fast man sovit som en stock (förutom när maken hostar, och då är det ju synd om honom, så då kan man minsann inte sova).

Sen ränner man ut med hunden, men inte så himla långt för redan efter en liten stund så blir hela hunden tvärhalt och jätteynklig. Man tror han möjligen fått in en sten eller något annat i tassen, men nä, hur man än känner (medan hunden ohjälpsamt morrar och rycker i sin tass) så hittar man inget. Inte får man bära herrn heller, det går då rakt inte för sig! (Vilket kanske är tur för 13 kg västgötaspets är liksom ganska tungt). Väl hemma tar jag fram makens förstoringsglas (och bryter i hastigheten av handtaget på det, det är en sån dag idag), och ser att han fått torrsprickor på ena tassen, undra på att det gör ont!

Sen börjar äntligen Tour de Ski och man slår sig ner i soffan med stickningen (nu ska till slut mössan i det handspunna alpackagarnet stickas, fast jag har en smygande misstanke om att garnet inte kommer att räcka). Efter 10 minuter säger det poff! och allt blir svart. Inte bara i tv:n utan i hela huset. Ja i stor del av Lund faktiskt, och vi har strömavbrott i nästan två timmar. Sånt händer ju. Det som är irriterande är att trots att det är 15 000 abonnenter i Lund som blir strömlösa så gäller detta inte våra grannar snett över gatan. Och på något vis så känns det faktiskt ännu mer retfullt då.

Då kör vi för att handla lite förnödenheter. Choklad till exempel, sånt är bra när livet trilskas. Men si, det går inte för det är strömavbrott i affärerna också, så man kan inte handla! Annat var det för när man handlade över disk och Handlaren hade penna bakom örat och sa "vad får det lov att vara fröken Elsa?".  - Herregud, jag har sett för många Åsa-Nisse-filmer på sistone, det är då klart och tydligt - Sjökvisten, vik hädan!

Men sen kommer strömmen tillbaka. Vi tittar på Tour de Ski, knäcker nötter, åker och handlar. Då köper jag bl.a. Pawz till Huliganen. Huliganen avskyr hundskor så jag undrar vad han ska säga om nya blåa galoscher?

Han säger både det ena och det andra, men inget lämpar sig att skrivas i en blogg. Oförtrutet pillar jag ändå på en blå galosch på den onda foten och vi ger oss ut i vida världen. Först kan han inte gå. För det vet man ju, hund med sko på foten = handikappad hund. Men sen inser han att jo, galoschen sitter stadigt på. Den är inte tjock och styv, och man kan både sprätta och krafsa med den på. Så då kan Huliganen gå helt normalt igen, och vi är mycket nöjda båda två. Förvisso säger skon "tjoffs, tjoffs" när Huliganen går, men det hör han inte. Han är nästan helt döv vilket var en välgärning på nyårsafton, som för övrigt firades på bästa sätt med Ellen-familjen. Tyvärr föll Syrran som en fura för barnbarnsbaciller och kunde inte komma, men vi andra som vet hur man festar slog klackarna i taket! Ellenmamman knoppade in kvart i elva, men jag höll ut till strax efter tolv innan jag tacksam ramlade i säng. Maken och Ellenpappan löste världsproblem i några timmar till, tyvärr kom de inte ihåg de utomordentliga lösningarna senare på nyårsdagen. Men som sagt, Huliganen sov sig igenom det mesta raketandet och det var den lugnaste nyårsaftonen i hans liv. Det tackar vi för.

Därefter går vi hem och gör cappucino och tinar saffransbullar och då blir vi ännu nöjdare. Det börjar kännas som om det ändå kan bli en hyfsad lördags trots allt! Jag stickar på så fort jag kan så kanske garnet räcker? Det kommer i alla fall att bli en väldigt varm mössa och med en ovanligt tjusig alpackapälstofs längst upp på skulten.

Nu kunde man ju tro  att detta inlägg skulle prydas av en Huligan i blå galosch, men så blir det inte för jag tänkte inte på att fotografera när vi gick ut, och ärligt talat så vill jag inte bråka med honom och dra på den nu. Ni får helt enkelt tänka er en ovanligt stilig och kortbent hund i något blå bredfotad galosch. Lite som Långben ungefär. Fast Kortben då.