För trettio år sedan

Den 3 januari 1985 var en rysligt kall dag - jag vet, för jag tillbringade hela dagen inne på BB och tittade ut på ett kylslaget Lund medan jag funderade på vad det var för en knatte som väntade på att komma till världen. På något sätt hade jag fått för mig att det nog skulle bli en flicka till; jag har inga bröder, och på något sätt kändes det mest naturligt att flickor föder flickor och pojkar föder pojkar... eller vänta nu, hur tänkte jag där?

Det får vara hur det vill med det, på eftermiddagen anlände Sonen, efter att jag tillbringat några timmar med att svära så det osade och ryta att "nu får någon annan ta över det här födandet, nu går jag hem!!". Han var lagom stor, lagom tjock och såg väldigt rolig ut och verkade vara en glad figur med ett temperament som han ärvt efter sin mor.

Av denne lille temperamentsfulle gosse har det blivit en lång, stor, lugn och snäll son. En som utan att darra på manschetten bjuder föräldraskapet på hemlagad nyårsmeny, som förra nyår till exempel. En som numera inte slåss med sin syster alls, utan är en ovanligt stilig bror på hennes bröllop. En som hjälper sin pappa med att renovera såväl carportar som att hugga ner träd. För att inte tala om att måla om sin mammas rum.

Sonen glömmer aldrig att köpa såväl födelsedagspresent som julklapp till Huliganen. Ju större och med högljuddare pip, desto bättre tycker han. Och det tycker han rätt, tycker Huliganen. Zoya tycker också att det är synnerligen trevligt att tillbringa en augustikväll i sonens famn.

Ibland tittar jag på honom och tänker "hur lyckades jag som är imponerande 1.59 och har 36 i skostorlek få en son på 1.86 med 45:or i skor?". Men det är mycket praktiskt, han når överallt där jag inte når.

Sonen har hunnit med en hel del, bland annat var han medlem i Kfor-styrkorna i Kosovo och såg en himla massa elände där - hans berättelser om fattigdom och utsatthet i bergsbyarna fick en att inse vilket priviligierat liv vi själva lever här hemma.

Nu är det inte jättelångt till sonen blir färdig tandläkare. Såvitt vi förstår har han nu blivit godkänd för att utföra rotfyllnngar till exempel. Detta tycker vi är mycket bra. Dock hoppas vi slippa utnyttja hans färdigheter just i denna disciplin. Något flitigare med tandtråd har jag nog blivit; ska man ha en tandläkare till son vill man ju inte skämma ut honom genom att ha ett alltför ovårdat tandgarnityr.

Jag kan inte riktigt förstå att det gått 30 år sedan vi sågs första gången! Men jag hoppas du får en härlig födelsedag bäste Son - det är du så innerligt väl värd!