Inombords spritter det!

Det må vara kallt och isigt utomhus, men inombords spritter vårkänslorna så det är en fröjd åt det! Det började så bra redan igår när sonen ringde och meddelade att han och svärdottern förlovat sig och då blir man ju jätteglad! Jag har nog redan någon gång skrivit att våra barn är synnerligen begåvade på alla sätt och vis och inte minst när det gäller att hitta fantastiska partners och nu blir ju svärdottern liksom ännu mer familj, om det nu vore möjligt. Det tycker vi är fantastiskt bra. Sånt måste ju firas, så den pasta jag ursprungligen hade planerat fnös jag bara åt, och sen blev det lammytterfile med karljohansky och och jordärtskockspuré med ett utomordentligt vin som vi egenhändigt importerat från Rhone - om inte detta var ett tillfälle för en bra Hermitage, ja då vet då inte jag vad som ska till.

Sen, sen somnade maken i soffan och jag vacklade ut med Loppan på sista kvällskissrundan och snarkade sedan i godan ro tills det var dags att stiga upp till ytterligare en kylslagen men vacker morgon. Loppan och jag, vi åkte ut till Kungsmarken och promenerade, medan maken drog täcket över örat igen med en belåten suck.

Jag promenerade, medan Loppan for runt som skjuten ur en kanon, full av vårkänslor och livsglädje och bara allmän lycka.

- Varför springer inte du matte? Det är ju så härligt att känna fartvinden under tassarna! undrade hon sedan.
- Jag har inte tid att springa, jag går här och tänker djupa tankar, svarade jag tämligen osannfärdigt, ty sanningen är att jag löper liksom inte så snabbt och bra längre. Om jag nu någongång gjort det. Men härligt var det och vi kom hem fulla av frisk luft och solsken.

Nu hade alltså kroppen fått sitt, så nu skulle väl själen också få näring kan man tycka? Alltså tryckte jag ner en basker på skulten för att se lite konstnärlig ut och drog iväg på konstrunda med maken. Han vägrade basker men var stilig ändå!

När man åker på konstrunda, ja då får man vara beredd på att det är ömsom vin, ömsom vatten. Ganska mycket vatten, faktiskt, men det är himla trevligt ändå och vi åkte än hit, än dit och emellanåt luftade vi Loppan som följt med - lite kultur kan ju aldrig skada menar jag. Nog kan Loppan behöva få lite kultur och hyfs, för det var enbart för att jag var snabb som en panter som jag hindrade henne från att pinka på min fina Mulberryväska som jag fick av maken i present när jag fyllde år.

- Men vad GÖR du!?! utropade jag med massor av utropstecken, men Loppan bara ryckte på axlarna och tyckte att sätter man en väska på marken så är det väl ett lovligt pinkobjekt, Mulberry eller ej.

När vi var proppfulla med konst åkte vi hem igen och sydde lite på en vårduk i synnerligen våriga färger - en alldeles utomordentligt inledning på påsken känner jag. Imorgon, då vankas det 2-årskalas.

Snö eller ej, minusgrader eller ej - det spritter och sprutter så det är en fröjd åt det!

Det beror på hur man ser det

Man brukar ju tala om tankens kraft och det är jag helt med på. Okej, jag tror inte på något flummigt i stil med att man liksom tänker sig till sitt drömliv, men jag tror helt klart på att man mår så mycket bättre om man i alla fall emellanåt fokuserar på det som är bra i ens liv, att man inte bara hakar upp sig på isiga vindar och snö på tvären, eller lera upp över anklarna, onda knän och stela ryggar eller trasiga tvättmaskiner/kylskåp/datorer/whatever. Nä, man ska tänka på sin vykortsamling, eller sin skalbaggssamling om man nu är lagd åt det hållet. Eller på sin lurviga, envisa, men snälla och gulliga hund, på Grynet&Pyret som inte är så värst lurviga men avgjort gulliga, middagar med barn och barnbarn, långa diskussioner med maken. Man kanske inte behöver ranta runt som en överpositiv Pollyanna och leka var-glad-leken oavbrutet men fundera över sina glädjeämnen då och då i alla fall.

Vissa dagar är det svårare, det är dagar som fylls av GDPR och SAM och om man nu inte vet vad förkortningarna står för, så var glad för det! Det är nog så bra, men liksom inte så himla mycket spritt och sprutt över det hela.

Och det är då jag tänker att tankens kraft, det är bra på sitt sätt, men det där med handens kraft det är inte kattskit det heller. Att få komma hem till sitt syrum efter en arbetsdag som fyllts av förkortningar, det är en lisa för själen. Att få klippa till och sy små, små plagg, att sticka några varv aviga-å-räta medan hjärnan drar en lättnadens suck och liksom knör ner sig i en kontemplativ stillhet medan händerna gör sitt lite av sig själva. Ibland blir det såklart fel, ibland tappar man maskor, ibland klipper man så att ballongerna hamnar på huvudet och ibland syr man lite yvigt med sin overlock och råkar skära av där det inte ska skäras av men det är ju faktiskt världsliga saker och det är ju inte alltid så att det är det färdiga resultatet som räknas, det är själva processen att göra något med händerna som är det viktiga.

Jag har citerat Karin Boye förr här på bloggen, men det tål att upprepas:

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Även om man självfallet vill komma fram till en färdig kofta, en färdig klänning eller så också emellanåt.

När man får en bonus

Alltså, jag tar mitt ansvar. Jag köper påskliljor och stickar i det vårigaste garn jag kan tänka mig, allt för att ge våren en spark i baken. Och tänk, jag tycker att det hjälper? Igår, när syrran och jag var ute och traskade runt i den skånska naturen med Zoya och Loppan, ja då var det definitivt vårvibbar i luften. 9 grader och man behövde inte mössa! Helt crazy.

Loppan greps av vårkänslor till en onödigt hög grad tyckte Zoya som var på väg att åka hem direkt när det yrde en galen terrier omkring henne, men sen lugnade Loppan ner sig (marginellt) och det var väl ok då, tänkte Zoya som nog också tyckte det var rätt skönt att snusa efter sork, springa över grönt gräs och traska genom en eller annan lerpöl.

Men nu gäller det nog att jag stickar på som f-n, för enligt SMH ska det snöa ymnigt i veckan. Stickorna får gå så det glöder känner jag, för är det bara på mig det ankommer så ska jag nog göra mitt.

När vi varit ute körde jag förbi Grynet och Pyret för att lämna lite garn- och tygrester som kan komma till bättre användning i förskolan än att ta plats i mitt skåp. Win-win. De får lite material och jag? Ja jag får ju mer plats till lite nytt garn...

Och som en extra bonus fick jag ju då träffa Grynet och Pyret, och då svämmar ju vårkänslorna över ännu mer.

Skål mormor!

Så kom de då, gästerna! Och eftersom det är inte mindre än tre förtjusande damer som fyller/har fyllt år inom närtid så måste det såklart dekoreras med ballonger! Vad är ett kalas utan ballonger om man fyllt två (eller lite fler år för den delen)? Torftigt, minst sagt. Loppan var också taggad på ballonger, men med tanke på vilket poff!, för att inte säga pang! det skulle blivit om hon fått sätta gaddarna i dem hängde jag upp dem utom räckhåll. Det tyckte Loppan var onödigt.

Men sen kom gästerna! Och Loppan blir alldeles oerhört exalterad och ja, jag vet att man ska träna så att vovven sitter där fint och säger "välkommen kära gäst". Vi är inte riktigt där, kan man säga. Vi är rentav så långt ifrån "där" att man får med handkraft hålla fast den fyrbenta värdinnan. Den minsta lilla gästen sov sig obekymrat genom allt tumult. Sen blev det paketer och någon (med fyra ben) ville också ha och försökte ogenerat sno åt sig bajsboken som Grynet fått av morbror och moster, den som handlade om mullvaden som fått en bajskorv i huvudet när han stack upp huvudet. Mycket intressant tema för en tvååring kan jag rapportera!

De andra damerna fick andra presenter med mindre bajs-tema och sen var det dags för mat. Grynet var på strålande humör och multi-taskade som ett modernt barn, hon ritade, åt laxtoast, sorterade knappar, och tog sig en liten Pippi-paus medan vi andra som är lite äldre och inte så flexibla mest satt stilla och åt. Jag älskar att ha hela familjen samlad kring bordet, få trycka i dem laxtoast och revbensspäll och ett eller annat glas vin. Pyret? Ja hon tog det mest lugnt och sov sig igenom det mesta när hon inte serverades sin egen mat.

Det är väldigt roligt att ha ett litet barnbarn som börjat prata som en liten kvarn - jo för då får man rätt som det är höra "skål mormor!" Och då skålade vi såklart, i vin/vatten och det var minsann allra första gången någon sagt "skål mormor" till mig - sannerligen ett minnesvärt ögonblick!

Och sen kom tårtan. Med två ljus och Grynet hon blåste, "pffft" och sen åt hon tårta som om det inte fanns en morgondag ända tills de småsnåla föräldrarna tyckte att det räckte och då övergick hon till hallon och sen, ja sen var det dags för tandborste och pyjamas och så småningom ramlade vi alla i säng och det var en finfin fredagskväll som kommer att stanna länge i minnet.

 

Och nu har sonen och svärdottern åkt hem till Karlstad igen, Grynet, Pyret och deras föräldrar är hemma hos sig och det är lite tyst och tomt här hemma, jo för Loppan tar igen sig lite och maken sitter och pysslar med sina vykort och då är han inte så högljudd av sig precis.

Det är lördag kväll, det blir snart lite kalvlever och kanske ett litet, litet glas vin - skål på er, mormödrar och alla ni andra!

Om citronkaka, gatecrashing, allmänt hund - något för varje smak

Det har ju varit en storm av böner om att tala om receptet på citronkaka som jag använder. Okej, en liten storm. En liten fråga... men det kan väl räknas som vindpust i alla fall? Jag använder mig av en del olika recept, men oftast det här.

125 g smör
1 msk finrivet citronskal
3 dl socker
3 ägg
3,5 dl vetemjöl
1,5 tsk bakpulver
1 dl filmjölk (det är här jag alltid kommer på att filmjölk har vi aldrig hemma. Det går lika bra, inte med selleri kanske, men med naturell yoghurt. Trust me)
3 msk färskpressad citronsaft
3 msk blå vallmofrön

175 grader. Smörj och bröa en 2 litersform.
Vispa smör, citronskal och socker poröst, vispa därefter ned ett ägg i taget.
Blanda mjöl och bakpulver i en annan bunke och vänd sedan ner det i äggvispet.
Rör sist ner filmjölk (yoghurt) citronsaft och vallmofrön. Häll smeten i formen.
Grädda i nedre delen av ugnen ca 35 min, kolla med sticka. Låt vila i 5 minuter innan den stjälps upp.

Man kan glasera kakan också, men det gör aldrig jag, jag tycker oftast det blir för

Däremot är det ju himla bra att baka citronkaka. Citron, det känns ju som rena inkarnationen av nyttighet och nog borde det vara så att man kan se citronkaka som rena hälsokakan?

När man inte ägnar sig åt att baka liten kaka, ja då får man ju löneslava i stället och det är väl vad Loppan och jag gjort den här veckan. Loppan kanske med mer entusiasm än undertecknad som drabbades av någon rälig liten virus med huvudvärk och extrem trötthet i början av veckan. Så icke Loppan. Hon har tagit sina arbetsuppgifter på stort allvar, så till den milda grad att hon gatecrashade ett någorlunda stort forskningsplaneringsmöte och parkerade sig under konferensbordet, varifrån jag fick hala ut henne.

- vadå? Ska inte jag få vara med?! Jag är jättebra på forskning, så det så! hävdade Loppan, men det hjälpte inte. Då gick Loppan och knöt sig i kontorssängen, ska det vara så otacksamt så kunde de få klara sig på egen hand tyckte hon.

För övrigt har vi påbörjat kursen i Nosework I. Det var mycket märkligt. Det snöade inte? Det regnade inte på tvären? Det var inte svinkallt? Fast ok, det var ju lerigt upp över anklarna. Det var mörkt. Men det var roligt! Loppan var mycket duktig, även om hon också vimsade runt lite, men sista söket klippte hon tre dofter varav en hängande på en vägg utan större bekymmer. Då blev matte jättestolt, ungefär som om hon själv hade nosat sig fram till hydrolatet. Eftersom det ena var gömt i en gammal chokladkartong är det väl inte orimligt att tänka sig att jag hittat det i alla fall.

Nu ska jag strax upp i tvättstugan, och sen ska jag ute och förbereda inför kvällen då lägenheten ska fyllas med barn och barnbarn och svärdöttrar och dito -söner - ska bli jätteroligt!

Hatten på!

I lördags tvättade jag. Jag skulle innerligt gärna vilja tvätta vinterjackan för att hänga undan den, den börjar se lite sjavig ut efter att ha använts hela vintern men nu känns det ju som att någon vecka till får man sjava runt och se anskrämlig ut, trots att man längtar efter att gå ut i klänning, kofta och tunna strumpor - eller inga strumpor alls, för den delen!

Jag är trött på sjav. Jag vill ha stil och elegans! tänkte jag och sen tänkte jag vidare att om det nu är så att vårvindarna vägrar att viska och leka som i visan, utan mest är isande friska, ja då ska jag i alla fall ha elegans! Alltså bokade jag in maken och mig på Afternoon Tea på Hypoteket här i Lund och sen tryckte vi ner respektive hatt på skulten och halkade dit över kullerstensgatorna. Att får en stund få ikläda sig klänning, jacka och hatt och ha ett glas bubbel inom räckhåll, det satte onekligen sprätt på livsandarna.

Det var bubbel och musselsoppa, det var små eleganta snittar, det var scones och clotted cream och kaka med jasminglass och hallon och små macroner, allt inmundigat i tjusig miljö med utsikt över trädkronorna i Lundagård och domkyrkan. Då kände jag mig väldigt långt bort från min sjaviga vinterjacka för en stund.

Hit me' vår!

Nu har jag stickat färdigt makens gråa strumpor. Maken är mycket nöjd. Det är hemstickat ylle, det är grått, det är inte minsta rand så långt ögat ser, det liksom står "Makestrumpor" över hela deras uppenbarelse. Strumporna är präktiga, rejäla och framför allt; de är grå. - Tack! sa maken och lyste upp när jag presentade honom dem i all deras enfärgade glans. Som ju är grå.

Och det kan minsann behövas ylle närmast fötterna med tanke på snö och is som envisas med att hemsöka oss - vi är ju skåningar för bövelen, då ska man väl inte behöva pälsa på sig i mitten av mars?! frågar man sig upprört.

Föralldel, det är soligt och klart och fint när Loppan och jag traskar ut på morgonpromenad. Loppan, hon har ju liksom inbyggda yllestrumpor över hela kroppen och är rätt nöjd med sakernas tillstånd.

Själv tänkte jag dock ge Våren en knuff i rätt riktning - tacka sjutton för att det inte blir vår och varmt när man stickar grå yllestrumpor! Det signalerar ju 'vinter'. Så nu har jag, listig som jag är, gått till den lokala LYS:en (för er icke-invigda betyder denna imponerande förkortning Local Yarn Shop, jomen) och införskaffat synnerligen vårigt garn, nämligen Rasmillas yndlingsgarn i lammull/bomull och de vårigaste färger. Nu ska det stickas vårkoftor till Grynet och Pyret, så nu måste väl ändå Våren skärpa sig och komma hit? Jag har kommit igång, så nu kan värmegraderna börja tycker jag nog.

Helgen har också bjudit på besök av gamla vänner som vi inte ser så ofta nuförtiden, så det är desto roligare när det blir av.

Vännerna har inte träffat Loppan förut, men klappade raskt om henne och tyckte att det var ju en gullig liten hund! Ja, det var minsann förträffliga gäster som förstår att uppskatta en liten terrier. Och som dessutom hade med en flaska delikat vin. Gäster av Första Ordningen kan man säga.

När vi skulle sätta oss till bords studsade mannen till, böjde sig ner och kikade in under bordet. Där tronade hans känga i all sin glans. - Men hur har den kommit hit!? sa han förbluffat. Han hade som sagt inte träffat Loppan tidigare. Hans maka fick senare en socka som hon trodde att hon ordentligt hade stoppat ner i sina stövlar återbördad till sig. Men jag får nog säga att Loppan uppförde sig exemplariskt; det var inte minsta lilla tuggmärke på kängan och sockan var helt intakt, om än kringtransporterad. Att sedan Loppan försökte göra arkeologiska utgrävningar i handväskan skyller jag helt på att den stod på golvet. Allt som står på golvet är lovligt byte. Tycker vissa i alla fall.

Vi fara till Sahara

Alltså, den där vintern, den slog till igen med synnerligen isiga vindar och snö. Herregud så onödigt! och kallt! Kylslaget liksom. Så där så att tänderna klapprar som kastanjetter i munnen. Då hade man minsann behövt lite värme, fast det blir nog inte Sahara precis. Faktum är att det är inga direkt utlandsresor inplanerade för året, men skulle lusten infinna sig, ja då måste man ju vara beredd!

Loppan och jag, vi drog därför till veterinären. Dels för att det är dags för den sedvanliga kennelhostevaccinationen, dels för att fixa ett pass så att vi är beredda om vi nu får för oss att ranta iväg mot sydligare breddgrader. Danmark eller så?

Loppan hyser inga betänkligheter mot att besöka veterinären (här har jag Huliganen i salig åminnelse...), nej hon kastar sig med ett jubelrop innanför dörren och studsar runt i ren och skär förtjusning. - Jag är här nu! hallå! tjoar hon och hälsar entusiastiskt på alla inom räckhåll.

Matte väger henne på vågen och säger bestämt att det får nog bli lite mindre frolic framöver min bästa Loppa! Det örat lyssnar inte Loppan på, hon är redan fullt upptagen med att pussa på en djurskötare, kolla om det är vattnat hos växterna och undersöka vad som finns under soffan?

Sen blir hon sprejad i nosen mot kennelhosta vilket hon tycker är märkligt och fnyser ihärdigt åt, hon blir rabiesvaccinerad i nacken och får ett nytt, fint blått pass.

Så vi är redo nu, det är vi.

Loppan visar stolt upp sitt nya blåa pass för kollegorna. De tittar intresserat på det och en av kollegorna som inte är direkt hundmänniska men som har ett innerligt och kärleksfullt förhållande till Loppan säger intresserat när han läser " har hon en transponder? Som Fantomen? Så man kan spåra henne?" och jag får då förklara att nä, det är bara ID-märkningen, så det är ju inte lika häftigt som med Fantomen. Å andra sidan har ju inte sagde Fantom något pet passport tänker jag mig, så jag tycker ändå att Loppan är på plus gentemot blåkallingklädde farbrorn.

När samvetet ömmar

- Jag har visst hamnat långt ner på prioriteringslistan vad gäller hemstickat, konstaterade maken härförleden. Och när jag tänker efter så har det nog varit en eller annan kofta, eller tröja, eller vante, eller schal som liksom pockat på uppmärksamheten. Att sticka små koftor, det går ju så himla mycket fortare än att sticka stora och det är ju förträffligt för en vars tålamod också är åt det kortare hållet.

Det var ju inte så att maken missunnar vare sig Grynet eller Pyret, eller mig för den delen, ulliga beklädnader, det var mer ett krasst konstaterande att det var inte så mycket av yllekaraktär som kommit hans väg på ett bra tag.

Hoppsan. Alltså, när man har en förträfflig make så vill man ju inte missgynna honom, så jag beslöt raskt att sticka något till honom. Men vad? Jag funderade på en fair isletröja? Lite stickade vantar med fårmotiv? En illrandig halsduk? Jag ville ju att han skulle känna sig alldeles oerhört omhuldad när han fick ta emot det aviga-å-rätade.

Fast sen slog det mig. Det är är ju inte fair-islemönstrat som maken vill ha. Han vill inte eller ha mönstrade mössor eller spetsstickade schalar.

Nej, det maken vill ha, det är gråa strumpor och så enfärgade som möjligt.

Sålunda stickar jag nu på ett par alldeles väldigt grå och enfärgade strumpor åt maken. Inte minsta lilla rand stör den gråa perfektionen (den gula tråden ska nämligen bort, bort, bort när hälen stickas, så den är bara ett tillfälligt störmoment. Jag vill bara påpeka detta så ingen ryser i sitt innersta och säger att jamen den  illgula randen, hur e' de med den då? Va?). Nu vill jag ju inte bara skriva om dem, är man en seriös bloggare så ska det vara bilder också. Helst ur lite tjusiga perspektiv.

Jag klättrade upp på en pall för att fånga de enfärgade strumporna och veckans tulpaner ur fågelperspektiv.

- allt för konsten! utropade jag där jag stod och vinglade på pallen med hjärtat i halsgropen. Men sen kom jag på att vadå 'konst', det är ett foto till en väldigt liten blogg och då behöver man inte stå uppspetad på en pall och riskera livet så jag klev ner igen och satte mig i fåtöljen för att greppa stickningen. Då fick jag se Blicken. Den blick som säger; ska du sitta där i fåtöljen alldeles själv och jag ska sitta här på golvet? Va?! Tja, det går ju bra att sticka med en hund i knäet också visar det sig.

Nu blir nog alla nöjda; maken som får ett par grå strumpor vad det lider, Loppan som fick sitta i knäet och jag som numera befinner mig på säker mark igen.

Detta måste firas, kände jag plötsligt och hur firar man det på bästa sätt om inte med att baka citronkaka och chokladkolakakor? Och har man bakat det, ja då faller det sig ju naturligt med en liten fika tycker jag nog. Det tyckte maken också.

Och samvetet, det är numera alldeles oömt, och det känns ju fint får jag säga.