Man brukar ju tala om tankens kraft och det är jag helt med på. Okej, jag tror inte på något flummigt i stil med att man liksom tänker sig till sitt drömliv, men jag tror helt klart på att man mår så mycket bättre om man i alla fall emellanåt fokuserar på det som är bra i ens liv, att man inte bara hakar upp sig på isiga vindar och snö på tvären, eller lera upp över anklarna, onda knän och stela ryggar eller trasiga tvättmaskiner/kylskåp/datorer/whatever. Nä, man ska tänka på sin vykortsamling, eller sin skalbaggssamling om man nu är lagd åt det hållet. Eller på sin lurviga, envisa, men snälla och gulliga hund, på Grynet&Pyret som inte är så värst lurviga men avgjort gulliga, middagar med barn och barnbarn, långa diskussioner med maken. Man kanske inte behöver ranta runt som en överpositiv Pollyanna och leka var-glad-leken oavbrutet men fundera över sina glädjeämnen då och då i alla fall.
Vissa dagar är det svårare, det är dagar som fylls av GDPR och SAM och om man nu inte vet vad förkortningarna står för, så var glad för det! Det är nog så bra, men liksom inte så himla mycket spritt och sprutt över det hela.
Och det är då jag tänker att tankens kraft, det är bra på sitt sätt, men det där med handens kraft det är inte kattskit det heller. Att få komma hem till sitt syrum efter en arbetsdag som fyllts av förkortningar, det är en lisa för själen. Att få klippa till och sy små, små plagg, att sticka några varv aviga-å-räta medan hjärnan drar en lättnadens suck och liksom knör ner sig i en kontemplativ stillhet medan händerna gör sitt lite av sig själva. Ibland blir det såklart fel, ibland tappar man maskor, ibland klipper man så att ballongerna hamnar på huvudet och ibland syr man lite yvigt med sin overlock och råkar skära av där det inte ska skäras av men det är ju faktiskt världsliga saker och det är ju inte alltid så att det är det färdiga resultatet som räknas, det är själva processen att göra något med händerna som är det viktiga.
Jag har citerat Karin Boye förr här på bloggen, men det tål att upprepas:
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Även om man självfallet vill komma fram till en färdig kofta, en färdig klänning eller så också emellanåt.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.