torsdag 1 mars 2018

Morgonpromenad med störmoment

I natt hade det inte snöat men för säkerhets skull var Loppan och jag ändå rätt tidigt uppe och ute, om-utifall-att alltså. Nu var det dock så lyckligt att inget skulle skottas så vi traskade ut på vår morgonpromenad och det är ändå vackert, det måste man medge. Vi var så pass tidiga att de inte öppnat grindarna in till Botan, och jag ville inte gå runt på gatorna med tanke på det tö-salt som man envisas med att strössla omkring sig som om det är konfetti. Vi gillar inte tösalt, Loppan och jag. Å andra sidan gillar jag inte att halka omkull heller, så det är lite knepigt, det medger jag.


Så vi tog helt enkelt en liten promenad genom kyrkogården i gryningen, Loppan och jag. Den är inte så stor, men ganska stämningsfull får man säga. Och lite filosofiskt kan man ju fundera på det där med att ha små grindar, men inga staket - eller, i något fall, staket men ingen grind. Det är inte fritt blås rakt igenom, men heller inte helt avskärmat, man öppnar upp en möjlighet ändå för samvaro gick jag där och spekulerade och spankulerade medan jag kände mig oerhört djupsinnig.
Jag tycker inte att det är skrämmande med kyrkogårdar, jag tror inte på spöken och oknytt och jag har inget emot att traska runt i tystnaden när det är så där lite halvskumt. Men några som nog ändå hade något emot att Loppan och jag störde friden (trots att vi var väldigt tysta och stillsamma av oss) var de stora råkkolonier som satt som vindruvsklasar i trädtopparna.

Lund har många kolonier av råkor; i Botan, i Lundagård och på andra ställen och i gryningen och skymningen drar de fram som något slags Hitchcockskt kompani genom luften och de slår sig ner på hustaken och lämnar sin syn på sakernas tillstånd (och en eller annan fågelskit också).

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar